Månaderna har rullat på så fort. Och imorgon är det tydligen julafton. Trots att inga bjudningar ska hållas i hemmet eller så, så känns den där berömda julstressen ändå. Blir inte mycket tid hemma under juldagarna, men nog vill jag ändå att det ska va rent och fint och stämningsfullt när man väl kommer hem. Så idag är det till att kavla upp ärmarna och sätta fart. Storstäd, julklappsinslagning, griljera skinka och göra jansson, sen får vi se om det dyker upp några tomtar på bänkar och hyllor, men sen, sen är jag klar.
Och gissa vad jag önskar mig mest av allt denna jul?
Jodå, men dröjer ännu några veckor innan jag vet om tomten läst min önskelista.
God jul önskar jag er alla.

Härom natten sov min man borta. För gemene man eller paret ala Svensson är det säkert inget konstigt. Inte i den här familjen heller. Men... Tydligen uttryckte jag mig tokigt och han troligen otydligt. Detta har lett till att jag, kl tre på natten sitter med ett välfyllt vinglas sittandes på golvet i köket, och han liggandes i vår dubbelsäng. Vi har så otroligt olika prioriteringar här i livet. För mig är det VI, Familjen, Vänner och utåt. För honom börjar prion hos MIG, Familj, vänner och OSS - ja det är en självklarighet. Något jag inte förstår. Men börjar få lära mig att leva med.
För mig är vännerna de dom som finns kvar efter de allra mörkaste stunderna. För honom är relationen något som alltid finns där i bakgrunden. En relation är ju något man behöver jobba på och med.
Idag för tre år sen, på första advent och yttertempen visade minus 20 grader så kom han till mitt jobb med en bukett röda rosor, senare möttes vi upp för årets adventsfyrverkerier för att avsluta kvällen med pepparkakor och ädelost. Veckor senare valde vi samma adress.
Önskar jag kände samma trygghet idag, att oavsett sällskap eller berusningsnivå så va de mig han längtade hem till i alla lägen. Men vardagen är här, och måndag blir till tisdag även här och en söndagsnatt blir precis som den här. Vi vill så mycket. Önskade att livet vore enklare och att härifrån-och-framåt va en självklarighet, men det är inte så. Mina hormoner sprutar ... från 0 till 100 på två sekunder, och jag vet inte vad som är vad. Känslorna är klockrent äkta, men vilken nivå finns vårt liv i?
Träffade riktigt gamla vänner förra helgen, deras upplevelser och händelser från vår studentdag fram till nutid gav ännu ett nytt perspektiv.
Jag vill ha allt perfekt, samtidigt som förnuftet säger att de inte är möjligt, i samma veva som hormonerna bestämmer sin nivå för mitt mående.
Är det vi har bra? -Klart de är, som jag älskar denne karl.
Är det rätt att sätta ett barn till världen? - självklart! Få längtar att bli föräldrar som vi gör, vissa blir gravida av att ens se en karl.

Läget ikväll sliter på mig, det närmar sig jul och allt ska klaffa.
Vad vill jag?
Älskar jag så det räcker?
Är vi verkligen redo för att bli fler än två?

Vill inte förlora det liv jag njöt av igår pga tankar jag har om morgondagen.