Förstår av att läsa andras inlägg på bloggar och forum av dom som längtar efter sitt barn att jag inte är ensam. Men usch vad de kan kännas så.
Att kroppen är fantastisk i sitt sätt att hantera det som komma skall råder inget tvivel om. Nåt jag inte för världen kan förstå är vad pms är bra för?
Runt ägglossningstillfället blir iallafall jag väldigt förälskad i min man, jag är närhetsbehövande och lämnar gärna en smekning efter mig när jag går förbi. I tydliga ordalag, mina hormoner sprutar och skriker -rör mig, älska med mig, låt oss göra ett barn du och jag! Fine, förstår det och uppskattar det kroppen signalerar. Sen kommer den där eviga väntan till den fruktade mensen eller testdagen. Fungerar väl rätt normalt då kan jag tycka. Får inte alls så mycket skengraviditets symtom som tidigare, men nog börjar jag räkna efter alltid. Så vi skålar in det nya året. Jag tittar upp på fyrverkerierna och det enda jag kan tänka på, det enda jag önskar är att om några dagar få ett plus på teststickan. Några dagar in på nyåret är det dags att lämna fjällstugan vi varit i den senaste veckan och jag bestämmer mig för att strunta i att vänta på nästkommande morgon för att testa utan direkt när vi kommit hem ska det ske. Jag somnar den där sista kvällen med fjärilar i magen och förväntningar som överstiger allt annat.
Sen kom den där morgonen ... blir alldeles för hastigt väckt av taklampan som tänds, blir rasande och gråtfärdig. Efter en stund för mig själv lugnar sig det dåliga humöret, men istället kommer en sån fruktansvärd mensvärk... Där och då, pmsig och trött står det klart och tydligt för mig att nej - 2014 är inte året vi kommer få hålla vår bebis, och min värld rasar för en stund. Det smärtar och trots att jag med förnuft inser att, herregud, det kommer fler möjligheter så förändrar det inte ett dugg min sorg. Trots att jag vet bättre så är det ett sår i hjärtat och jag gråter. Försöker hejda mig, men det gör så ont. Den redan långa bilfärden hem känns den här dagen hur lång som helst, tårar som är svåra att hålla tillbaka och en mensvärk hämtad från helvetet, och med den blödningen.
Så varför har kroppen min denna extrema pms? Om kroppen så gladeligen förbereder sig inför ägglossningen, borde den inte på ett lika omhändertagande sätt ta hand om en när man inte lyckades denna månad heller?
Nu har mannen i mitt liv åkt iväg på jobb och kommer hem igen i slutet av mars, därav står det klart att ingen bebis kommer i år. Men jag försöker tänka så positivt jag kan, även om vi inte kommer hålla i vår klimp, så kanske vi kan lyckas skapa den lille iallafall!
Så efterlängtad.