Idag är det fyra veckor sen det stora uppbrottet kom. Har inte sen dess kunnat sova som jag behöver, heller inte äta som jag bör. De första dagarna kom allt jag stoppade i munnen tillbaka upp direkt. Sen gick det lite bättre en period. Men nu sen nån vecka tillbaka har jag konstant en stor klump i halsen. Precis sådär man känner när man satt i halsen, eller när man gör allt för att inte gråta eller har ett enormt behov av att rapa. Men den är konstant, försökt trycka och känna där de gör ont, de leder direkt till en spya... Och den här klumpen känns så stor att jag har ännu svårare att äta, aptiten är sämre och ... allt som går in kommer förr eller senare upp igen. Försöker att slappna av så mycket jag kan efter jag plågsamt och smått äcklad tvingar i mig maten, tänker att ju längre jag lyckas hålla de nere, desto mer näring bör kroppen hinna plocka upp.
Igår gjorde jag som många andra och konstaterade att det kan ju bara vara en monstertumör i strupen. Så - Google... Min trogne vän. Tji fick jag. Jag har jobbat inom psykiatrin i över tolv år och aldrig nånsin har jag hört talas om denna åkomma. "Klump-i-halsen-känsla" är en direkt reaktion på stress, oro och depression.
Hoppsan ... men ack så rätt det stämmer. Har läst mer än ett patientfall då patienten drabbats av allvarliga ätstörningar till följd av denna klump i halsen. Nog skrämde de mig tillräckligt för att skaffa mig lite näringsdrycker iallafall. För jag kan verkligen relatera, maten doftar gott, smakar bra, men så äcklad, att svälja förbi det här hindret och veta att med största sannolikhet kommer det komma upp igen. Jag älskar mat! Allt ifrån min havregrynsgröt på morgonen till en flottig pizza en bakissöndag till en flerrättersmeny på en restaurang. Så nåt sånt som ätstörningar har jag svårt att tro eller acceptera att jag skulle drabbas av. Men det kanske inte är relaterat till vikt och utseende varje gång?
Så vad har jag hittat för lösningar på mitt problem hos dr Google? Jo, självklart om det är stressrelaterat så stressa mindre, min stress är inte direkt kopplad till för mycket att göra eller för lite tid så de går bort. Oro och depression känns närmst tillhands. Vill inte riktigt märka upp mig som depressiv, men inser att det jag går igenom helt klart orsakar en depression och jag hoppas den inte blir djupare. Men, avslappningsövningar minst en gång per dag, och skulle de inte påverka alls så rekommenderas något lätt lugnande i fem till sju dagar. Något i stil med atarax, vilket för mig känns hur läskigt som helst. Men inser att såhär kan jag inte ha det, och nu är jag så skör att jag förstår att gränsen är väldigt nära och det vore väldigt lätt att ramla över.
Kan uppriktigt säga att jag är rädd.
Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag kunde lita och hänge mig så mycket till en person att den kan såra mig så djupt att jag reagerar fysiskt.
Har alltid tyckt att tjejer, som det oftast är, som slänger sig på golvet och hyperventilerar och tappar förmågan att orka stå upp är riktigt fjantiga. Japp, hur dum och känslig får man va - dramaqueen! Det är vad jag uppriktigt tyckt och tänkt. Men se där hade jag tydligen fel. Det är nog på riktigt. Jag som alltid varit så självständig, rejäl och trygg i mig själv har nu varit där. Benen har vikt sig under mig, jag har legat i konstiga ställningar på golv i hela radhuset och trott att jag ska dö då jag inte fått ner luft i lungorna och huvudet har bultat så hårt så jag varit övertygad om att snart nog kommer pulsådern att brista.
Jag har för första gången misslyckats med bedriften att ge mig själv en mental örfil och bryskt sagt att nu skärper du till dig och styr upp de här.
Det här är alltså på riktigt, jag mår så psykiskt dåligt så att min kropp tar stryk och säger ifrån. Vet inte om det ännu är dags att diagnostisera med depression, men vet att jag är alldeles för nära för att inte va på min vakt.
Allt som hänt är fortfarande så ogreppbart för mig, försöker få svar, men de uteblir. Måste jag bara acceptera läget utan att ha svaren slängda i ansiktet.
Fan, mitt liv står i alla bemärkelser i en crossroad, och jag har inte den blekaste aning om vilken väg jag bör ta, eller om jag ska bygga en ny.
Vill ha möjligheten att resa bort en tid. Vila, tänka, slippa allt som vardagen kräver av mig tills jag inte längre är rädd att benen inte orkar bära mig längre, tills jag kan äta med god aptit, tills jag ler igen, ler på riktigt, inte de där som jag behöver visa i vissa situationer idag. Vill vara glad, må bra och längta efter livet och framtiden igen. Vill ha mål och drömmar. Och jag vill våga tro att jag är värd att älskas och att jag kanske igen kommer våga älska.
Idag gör jag inte det bästa valet, men vinet och jag gör sällskap till musiken ikväll. Vill inte känna mer idag. Vill slappna av.

När man blir satt på en plats i livet där du inser att ditt säkerhetsnät gått sönder och allt det du hållt dig fast vid inte längre finns, så har man två val. Brytas ner och gå sönder, eller se över vilka möjligheter de ger.
Jag har brutits ner, jag är trasig men nu då? Tänk de där jag hållt så hårt i, varit så rädd att lämna eller förlora. Mitt hem, tryggheten i en fast anställning, min man, min familj, mina vänner. Jag har inte längre tryggheten i att bestämma över mitt eget hem, då de inte till fullo är mitt, och som de ser ut nu så har jag inte råd med alla omkostnader själv. Mitt jobb, javisst, jag har varit på samma arbetsplats i över tolv år, ska man verkligen bygga upp hela sitt liv kring jobbet? Familjen kommer finnas kvar oavsett var jag befinner mig. Och mina underbara vänner .... de kommer föralltid att vara mina vänner oavsett vad som händer.
Så, när jag slutade skolan drömde jag om att åka och jobba säsong utomlands, då va jag rädd, ville inte säga upp min lägenhet, hade fått jobb, och skyllde på min dåvarande pojkvän att jag inte kunde lämna honom i så lång tid. Jag använde alla ursäkter jag kunde komma på förutom att jag va feg. Sen va de att flytta, flytta från stan, kanske flytta från landet?
När jag och min sambo pratat om flytt, i händelse av att han skulle få jobb någon annanstans har jag varit grymt rädd, rädd för samma som tidigare, säga upp lägenheten, jobbet, vara ifrån mina vänner, men rädslan har legat i att göra allt det på hans villkor. Nu är det bara jag, jag väljer, jag bestämmer, och jag dikterar villkoren för mitt liv. Så länge jag bor kvar i vårat hus kommer jag ständigt leva under hans villkor, vara beroende av honom.
Så om du kunde packa ihop allt och göra precis vad som helst, vad skulle du göra då?
Drömmer om att kanske åka till Thailand över vintern? Jobba där jag får jobb och bo där de finns rum. Till sommaren kanske komma hem igen, ta ett sommarjobb och känna av läget. Kanske är det dags att prova hur en annan stad passar mig?
Jag har inget som håller mig kvar längre.
Funderar på engelskspråkiga länder, USA känns alldeles för långt bort, och för dyrt för vännerna och familjen att komma och besöka mig i. England, kanske London? Varför inte, är svårt och dyrt med boende, men jag är ju inte den första som gör de.
Sen kommer den mogna vuxenhjärnan in och förstör mina dagdrömmar. Sen då? Om jag inte trivs? Om jag vill komma hem, vart tar jag vägen då när jag inte längre har mitt hem?
Tankarna snurrar och jag blir i det närmaste åksjuk på kuppen.
Men jag behöver lägga upp en plan, sätta upp mål och försöka komma på vad mina drömmar är, nu när drömmen jag levde i och målen jag hade inte längre finns kvar.
Nu är det bara jag, och jag har möjlighet att göra precis vad jag vill med min framtid.

Ja där och då, för två veckor sen idag va det som att hela mitt liv rasade.
Ivrig, pirrig och på ett lyckorus åkte jag till Arlanda för att hämta hem min efterlängtade man. Han dröjde en evighet med att komma ut, åtminstone kändes de så där jag stog med de lilla paket jag ordnat där jag slagit in hans uppsättning av våra hemnycklar. I alla år när jag hämtat honom har de sett lika dant ut. Jag står alltid på samma ställe, ändå när han kommer så ser han lite förvirrat omkring sig, får syn på mig, lyser upp och springer de sista stegen fram til mig. -Inte den här gången.
Han ser trött ut, ler slött och den där efterlängtade passionerade kyssen byts ut mot en puss på munnen, en puss i pannan och en lång kram. Han säger att han inte sovit på resan. Okej, resan har pågått i omkring 20tim, så det är väl så... Han öppnar sitt paket och fumlar med både nycklar och paket, jag skrattar och säger att han kan slänga kartongen och stoppa nycklarna i fickan.
Vi går mot utgången när han greppar tag om min arm och säger att vi måste prata. Han sätter mig på en bänk och börjar med att -jag har gjort bort mig ordentligt. Allt blir svart, nej nej nej, det här händer inte... Jag rusar ut. Han efter, han säger att vi inte kan gå tillbaka till det som varit, man kommer inte över något sånt här. Han lämnar mig?
I allt det suddiga inser jag att jag omöjligt kan köra med honom i bilen, i efterhand förstår jag att jag inte ens borde kört med mig själv i bilen. Han säger att vi måste prata, varpå jag svarar att de behöver vi absolut, men inte på Arlanda. Vi får prata hemma, och han får ta sig hem bäst han vill.
Jag är hemma på alldeles för kort tid, lägger mig på golvet i hallen och väntar på att jag kanske snart slutar att andas. Det gör jag inte, och inte dyker han upp heller. Fem timmar senare ringer han och frågar om han får komma förbi. Förbi? Du borde redan va här, du borde komma hem!!!
Så dyker han upp, utan sina väskor, utan sitt leende eller längtande blick.
Aldrig trodde jag att något kunde göra så ont. Jag som har temperament slår inte i väggarna, kastar inte grejer omkring mig, jag bara sjunker ihop. Huvudet bultar, ögonen är så svullna och jag får inte luft.
Vad fan hände?
Han lämnar mig igen, säger att han ska komma tillbaka imorgon.
Jag ser köttet jag tagit fram för kvällens grillning, på kartongen med champagnen jag lagt in i kylen för oss att skåla i.
Jag somnar utmattad efter ett och vaknar i panik vid halv tre, sätter på mig de kläder som ligger närmst och går ut via altandörren och bara går... Tre timmar senare är jag hemma men allt känns lika dant. Häller upp lite yoghurt som snart kommer upp samma väg igen. Nej, det här är inte på riktigt. Snälla, vakna snart för den här drömmen är fasen inte kul...
Så, han är med någon annan, och jag är den som bönar och ber om att han ska komma hem. Hur kan man bara ge upp? Varför vill man inte kämpa för att få vara med den man älskar? -Tror inte att man kan få de bra efter nåt sånt här, är de enda svar jag får. -Jag har förstört allt upprepar han som ett mantra.
I tre år har han kämpat för att få sin flyglicens för Europa klar så han åtminstone kan börja söka jobb i den här världsdelen. På onsdag va sista rycket på en väldigt lång resa, uppflygning och test. Upp till två veckor kunde de ta. Så nära att de gick att ta på.
Så han åkte från stan igen.
Jag behövde stänga av jag med, komma bort. Köpte en endagsbiljett till en festival och kände hur skönt de va att glida in i bubblan med musik, människor och allt som inte va mitt eget helvete. Förlängde mitt festivalpass till hela helgen samma kväll. Så tacksam för att jag fick stanna kvar i lägenheten och så glad över sällskapet jag hade, för fina ord och varma kramar. Klart de bästa beslutet jag kunde tagit. I ruset, och vimlet så började jag andas igen. Förstår att jag inte kan förändra något. Nu är det jag som gäller!

Så min lilla knodd ... vi kanske aldrig kommer att mötas ändå. Men jag kommer aldrig sluta längta efter dig.

Igår va en morgon, förmiddag och dag från helvetet. Trött, grinig, tjurig och väldans lättretad. Antar att det är tant röd som förvarnar om sin ankomst.
Avslutade arbetsdagen några timmar i förtid och åkte hem. Stannade till och köpte mig gott eftermiddagsmellanål och bytte snabbt om till shorts och top när jag kom hem. Vart ett glas rose och en laxbomb i solgasset innan jag attackerade ogräs för att sen klippa gräsmattan. Sen släppte äntligen den jobbiga känslan...
På söndag kommer sambon hem, åh nästan så det är lite pirrigt! Första gången han kommer hem till vår nya adress.
Hoppas han ska trivas lika bra som jag gör. Nu börjar de roliga, lite nya möbler ska inhandlas, ett gäng mattor och lampor av olika sorter och slag ska på plats och tavlor hängas upp.