Alla inlägg under oktober 2014

31 oktober .... vår årsdag.
Minns tillbaka. För ett år sen befann vi oss i Thailand. Började morgonen med ett övertydligt minus på stickan. Minns när han höll om mig när jag berättade om resultatet och sa att nästa gång kanske. Tillbringade dagen på en liten öde strand på sydspetsen. Hur kvällens middag va en hel upplevelse i sig, champagnen vi skålade i, doften av hans cigarr och ljudet av havet, människor som släppte upp ljuslyktor och såg de segla iväg mot den nattsvarta himlen.
För ett år sen va jag enormt lycklig. Vi fick inget plus på stickan som årsdagspresent, men vi hade varandra och resten av livet. Tryggheten i vart vi stog och vart vi skulle gå.
Idag, när allt ser annorlunda ut. När jag kastas mellan harmoni och kaos om vartannat är det svårt att komma ihåg att allt varit så stabilt och tryggt. Har svårt att minnas den där känslan i kroppen innan allt det här hände. Försöker minnas, men muskelminnet i kroppen har glömt. Hur kändes de? När jag aldrig hade på riktigt mått dåligt, innan jag på riktigt blivit sårad, när oron satt i sånt vi delade, i sånt som tänk om vi aldrig får barn, tänk om han aldrig får ett jobb som innebär att vi kan leva tillsammans fullt ut. Har nog aldrig förstått hur enkelt de ändå va, allt jobbigt som vi hade tillsammans, sånt som tärde, de va ändå slitet vi gjorde för att vi va påväg mot något bättre, något mer och mot vårt gemensamma liv. Idag är det ett helt annat liv.

Ja just i de här dagarna så dyker en konstig tanke upp. Tänk vilken tur jag och många med mig har haft att fått uppleva hur det är att allt rasat, alla pelarna har knäckts och livslust och livsglädje totalt runnit ur en, för när den känslan ebbat ut men ändå fortfarande gör sig påmind och man ännu minns exakt hur illa det va, då kan man inte annat än att glädjas åt att man börjat tagit sig igenom och ur de, medvetenheten om hur lätt allting plötsligt kan vända ger en ödmjukhet och lyhördhet som jag själv iallafall aldrig haft tidigare. Jag är tacksam. För allt det lilla, och allt det stora världen erbjuder.
Det sägs att motgångar kommer i cykler av tre, tror jag är inne på min tredje cykel av vardera tre motgångar nu på kort tid. Alltid tre steg fram och två steg bak. Men det där steget som blir kvar, i rätt riktning, ja det är ju där jag ska lägga tyngden, energin och glädjas med. Stegen bakåt - ja de blir steg framåt så småningom.
Allt eftersom kroppen och hjärtat sakteliga läker så börjar hormonerna åter igen göra sig påminda, mitt barn... Du den där lilla människa som får mig att känna mig som jag gör. Längtar inte längre efter vårt barn, jag längtar efter mitt barn. Och idag saknar jag känslan av att hoppas enormt, inget plus att vänta, heller ingen efterföljande besvikelse.
Det är inte allt för många år sen jag inte va helt övertygad om att jag alls ville ha barn, en längtan och förhoppning om att träffa någon som jag ville ha barn med va större. Och de gjorde jag. En tanke vart en förhoppning som vart en framtidsplan som i sin tur vart en nära stående verklighet. Men sen drogs mattan bort, min man och han jag ville dela allt med försvann, men inte min längtan efter att få bli mamma en dag.
Står i valet och kvalet mellan att återgå till att äta ppiller igen, eller om jag helt enkelt ska låta bli. Att börja igen är helt enkelt för att få lite ordning på hormonstormarna och kontroll över blödningsdagar. Inte som skydd, de finns de annat för när det är aktuellt. Samtidigt känns de lite onödigt, va länge sen nu jag slutade, jag vill och ska en dag bli gravid så varför stoppa i sig hormoner för att sen en dag återigen sluta mes dom och hoppas på att äl kommer igång som sig bör. Varför inte låta kroppen ta hand om sig själv så som den kan och är avsedd för att göra? Fåfänga och självkontroll, ja, det är väl bitar värda att jobba på iallafall, eller?

.... häromkvällen träffade jag på en granne från gården där jag bor, han dök upp och presenterade sig den dagen jag flyttade in. Han undrade om jag får mailen från samfälligheten och jag svarade att jo, jag tog kontakt med någon härom dagen efter att ha pratat med närmsta grannen, så nu rullade de in en hel del sen några dagar. Han pratade om städdagen som snart ska äga rum i samfälligheten, då dyker en annan man upp, presenterar sig och berättar att han är ordförande i samfälligheten, de klagar en stund över mäklarens engagemang att ta kontakt med samfälligheten när de säljs fastigheter i området. Sen kom frågan, inte konstig, inte oväntad - hur många är ni i hushållet? -Det är bara jag, svarar jag. Och det blir knäpptyst.... Jag menar, de två männen slutar i princip andas, skruvar obekvämt på sig, tittar på varandra och nån släpper tillslut ett osäkert "...jaha". Öhm, ja vad skulle jag svarat? Jo, precis det är bara jag upprepar jag. Och tillägger efter några andetag att, vi va två som köpte och skulle bo här tillsammans, men min man kom på andra tankar. På något konstigt vis va de som att de va mer okej, än att jag skulle valt att flytta hit själv? Även om jag kände mig rätt stark och beredd så kändes ändå någon form av kränkning i att "erkänna" ytterligare en gång min situation. Blev ledsen, men behöll min hållning och behövde inte jobba särskilt hårt för att möta deras blickar. Va nästan som att de hamnade i en jobbigare situation än jag. Jag försökte prata på och fråga lite om hur vinterväglaget brukar va här ute över gärdena på vintern osv.
Så ännu en prövning mött och genomliden.
Idag kom uppdragen ut inför städdagen. Jag våndas och undrar hur jag ska tackla de som väntar. Samtidigt som jag skulle vilja dra på mig varma behändiga kläder och bara gå ut och göra "mitt" framför allt och alla bara för att ha de överstökat, så skulle jag vilja göra de tidigt i gryningen eller dagen före, kommande natt eller rent av dagen efter. Jag orkar inte.... Vill inte stå där med mitt falska flin, skaka otaliga händer och gång på gång behöva upprepa att -nej, det är bara jag.

Oktober skulle ju vara min månad, men tycker den kantats av lite för många törnar för att erbjuda den fullkomliga mentala vilan jag så innerligt längtade efter och såväl behöver.
Sex veckor kvar om något ska gå som jag hoppas och planerar. Sen ska vi prata du och jag, göra klart, ordna upp och komma överens. Sex veckor, sen ska vi mötas igen.
Sex veckor....

Igår fyllde han år. Självklart höll jag koll på vilka offentliga hälsningar som skrevs på hans sida. Men ändå så brydde jag mig inte.
Har unnat mig en helg med fokus på mig själv, fått hjälp att ta tag i vissa saker och hjälp att slappna av och njuta. Och jag välkomnar denna mörka söndagskväll med ett leende, en varm filt och kravlöshet.
Vågar man använda ordet lycklig? Idag insåg jag att veckorna rullar på väldigt fort nu och det alltså gör att snart är den där ångestladdade tiden här för att lyfta mig in i nästa fas. Att jag hade någon här som lyssnade och råkade finnas precis just när de tankarna kom gjorde underverk. Jag pratade om det, om mina rädslor, för hur ångestladdat jag ser på hur mina känslor och reaktioner kommer arta sig, eller urarta kanske är de rätta ordvalet.
Är så rädd, på samma intensiva sätt så trygg. Hur kan man känna två så skilda känslor för samma stundande händelser? Vill möta de rakryggad, stark och så snygg som jag bara i fantasin kan bli, men misstänker att det blir söndergråten, arg, extremt sliten och halvt om halvt utslagen.
Ändå med ett visst mått av hjärtklappning så skriver jag det här leende.
Nu börjar vi snacka multipla personligheter på riktigt!

En oväntad gestalt och en blick mötte mig idag och blodet rusade, pulsen steg och ilskan rasade. Min ex svärmor, satt där i ett väntrum som jag hade ett snabbt ärende till, hon tittade på mig, höjde handen i nåt försök till vinkning, verkligheten stannade upp, jag spärrade upp ögonen, insåg vem jag såg, ilskan fullkomligt tog allt i besittning, spände ögonen i henne och gick med raska kliv vidare. Någon minut senare va mitt ärende utfört och jag stog en stund med handen på handtaget som ledde ut till samma väntrum igen, sträckte på mig tog ett djupt andetag innan jag gick ut, förberedd att möta hennes blick tog jag den stolt, skakade lätt på huvudet och försvann ut till den friska höstluften.

Hon behandlade mig som luft från den dag hennes son svek, lämnade och bytte person från någon jag älskat till isfigur, så varför ska jag behandla henne annorlunda idag?

Slängde mig in i den väntande bilen och bad bara om att köra mig därifrån, häftig, ytlig andning, högröd i ansiktet och med en skenande puls drog jag ner fönstret och blundade. Så obeskrivligt arg. Så illamående. Så trött.

I timmar efteråt kunde jag inte vara stilla, försökte gaska till mig själv med alla tänkbara knep. Kom ihåg att allt är bättre, kom ihåg att allt kommer bli fantastiskt bra framöver.

Väl hemma kom ron, vilan och tårarna... Hur kan en hel familj svika en människa så totalt? Har jag verkligen inte satt djupare spår i min då blivande in-law familj än så? Ingen som frågar hur jag mår? Ingen som visat tillstymmelse till medkänsla eller empati för en person som lagt sitt liv ihop med deras son eller bror. Det sårar, gör ont, och jag kan inte stoppa tårarna eller känslorna. Känslan av övergivenhet.

Nu vill jag dra ner alla persienner, slå av telefonen, släcka alla lampor och sjunka in i mig själv igen. Vill försvinna. Hur länge förväntas man orka? Om hon har denna effekt på mig, hur kommer jag då reagera på att möta honom igen i december?

Ville bara ha en månad i streck av välmående innan nästa storm. Timmar av frid hjälpte för nån månad sen, några dagar behövdes sen, men jag behöver veckor, är så nära att jag nästan kan ta på en normal vecka, en helt vanlig tråkig vardagsvecka, jobba, äta, sova, skratta, vila.... Behöver den så desperat, en vecka där ingenting kretsar kring honom, där jag mår okej, där jag fungerar som en rätt vanlig tråkig individ med en helt vanlig vardag med inslag av glädjeämnen. Längtar desperat efter vattenhålet där jag inte anstränger mig för att gömma mig, bara är, bara finns.

Har träffat någon några gånger. Han vet allt, har för mycket bagage själv och väl informerad om mitt liv och situation. Allt jag ville ha va okomplicerat trevligt sällskap, hänga, prata, dela ett skratt eller två och en kram ibland. Har från start misstänkt att han kanske gått in i de här som skulle vara de enkla lite väl långt och jag har skrämts lite av de. Men så ikväll, inställt möte nr två. Jag upptäcker min egen besvikelse.... Fan då!
Va de inte jag som satte upp gränserna, förklarade nivån av mitt engagemang? Jo, funkar ju kanon tills dess att man får mothugg. Hade behövt den här människan igår, ikväll med. Men det vart inte så, och jag blir uppriktigt ledsen. Fan då, tröstar mig med att de här kanske är den där första smällen av många än att komma av förstörda relationer jag kommer ha innan jag är trygg och bekväm igen.

Fick precis en text att han är påväg. Ja, då är de klart att mina känslor byter bana igen, okomplicerat och enkelt, de va inte de här iallafall.
Pling - next please.

Jag mår så mycket bättre. Mellan fredag och lördag klampade jag rakt in i ännu en musikbubbla. Och inte för att jag behövde fly undan någonting, utan enbart för nöjes skull, få saker får mig så glad som musik och massa människor på samma plats som är där för musiken.
Livet har kommit tillbaka till mig, och jag kan inte hitta ord att beskriva hur mycket jag ser fram emot allt som kanske kan komma och hända. Sorgen för att förlorat den plan jag hade för mitt liv, förlorat den man jag skulle dela allt med har nu bytts ut mot nyfikenhet och iver. Har ingen aning om vart jag är påväg, hur vägen ens ser ut eller vart slutmålet är, men jag har fått en nystart, en ny chans och massa med liv kvar att leva. Redo för minor som briserar under mina steg, redo för knivar som säkert kommer hugga mig i ryggen, men jag längtar efter att se vart livet tar mig! Jag lovade mig själv för några år sen att sluta säga nej till en massa, för lathet eller rädsla, har upplevt massa sen dess, och gör både tokiga och knasiga saker pga av det, nu påminde jag mig själv om det löftet och det gav ett rus av adrenalin och endorfiner. Våga säga JA!
Skulle träffat någon igår kväll när jag kom hem från trippen men de vart inte av, blev först riktigt besviken, sen insåg jag snart att det gjorde ju absolut ingenting, sjönk ner i ett bad, log åt dygnet som gått, sen kom jag i säng, i god tid utan några som helst svårigheter att somna, ja - vilket i sin tur lett till att jag vaknade utvilad imorse och kom upp och iväg till jobbet utan några som helst problem eller gäspningar.
Livet har så mycket att erbjuda, och jag har precis öppnat ögonen för ett helt nytt sådant.

Det är total radiotystnad mellan oss. Och jag måste säga att det är det absolut bästa som kan ha hänt. Längre och längre ifrån mig glider han. Och färre och färre minuter läggs till hans person, agerande och förehavanden.
De senaste tio dagarna av mitt liv, wow, bästa tänkbara ord jag kommer på. Har lovat mig själv oktober ut, jag tänker inte möta sånt som är jobbigt, jag tänker inte "ta tag" i saker och ting. Utan oktober är min, jag ska le, skratta, njuta och den som vill grotta eller gotta sig i mitt elände vänder jag ryggen. Jag pratar när jag vill prata, och förtränger när det är det som får mig att må bra. Och ... jag gråter när jag känner att jag behöver och vill. Finns så mycket kvar att jobba med, att ta tag i men jag hoppas verkligen jag kan få de här veckorna, november bjuder på slutspurt av det här livet, december ska bjuda på ett nytt, lyckligare, hälsosammare liv. Men nu behöver jag andrum, omringa mig med saker som får mig på topp. Det är nu, i oktober månad, som jag ska bli stark nog att klara av årets sista månad. Där jag har varit kommer jag aldrig återvända till, och risken finns att det kommer att finnas dom som får lida för de, men jag har inget utrymme för de just nu, jag måste tillåta mig att vara egoistisk, det ligger inte helt i min natur så det är ett duktigt ståndpunktstagande jag gjort, men jag behöver det här, vet det och känner det. Sårar jag någon mer än jag borde så ursäkta mig redan nu, är du värd de har jag resten av mitt liv att göra upp för det.
Jag ler, planerar, tänker och fantiserar. Jag är klar med sånt jag velat få ur mig även om de inte kommer nå mottagaren ännu på lång tid, jag har fått massor av svar från oväntade håll och bekräftelse. Inte bara om allt som varit. Jag har fått bekräftelse för mig, min person, och det har gjort mig gott. Vet att jag spelar lite grann på högrisk, men står så stadigt på mina vingliga ben.
Its me time, like it or not.

Presentation


Min historia om vägen till en efterlängtad graviditet, om att bilda familj och bli mamma. Förhoppningsvis kommer den här bloggen följa mig då teststickan visar + genom en sund graviditet tills vår lilla plupp äntligen finns i våra armar och lång tid efter

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Gästbok


Skapa flashcards