En händelserik natt som inte lugnade mig.
Hittade en hög med brev jag skrev i somras. Nej, jag har aldrig varit suicidal, något breven förklarande noga. Men det va farväl brev - det va brev jag skrev när jag mådde som allra sämst i somras. Då jag inte sovit mer än två - tre timmar i sträck på veckor, och gått från att spy upp min mat till att helt enkelt sluta äta.
Jag skrev farvälbrev till de jag älskar mest. Ifall jag skulle somna bakom ratten och köra av vägen eller över i fel körriktning. Jag trodde på riktigt att min kropp skulle ge upp. Så rädd va jag alltså då.
Slutsats? Jag måste må bättre nu. Men återigen en påminnelse till mig själv, att så dåligt ska jag aldrig igen må. Inte jag eller någon annan ska få ta mig tillbaka till den avgrunden. Tänk att må så dåligt att du skriver brev till dina nära för det känns som om att kroppen ger upp. Sjukt. Utan det nät jag har hade jag antingen varit intagen eller död. Tacksamheten växer sig till ett brännande under ögonlocken, tårar som är blandade av skräck och tacksamhet. Jag kände då som att jag kunde vara död, jag vet idag att det va mitt nätverk som höll mig vid liv.

"Det är tomt när ingen vet" - Sara Löfgren

Har svårt att andas. Blicken fäster inte. Musiken har inte den effekt jag vill, bläddrar mellan spellistor och låtar.
Mitt liv i limbo har sänkt ribban igen och jag kröker åter ryggen för att komma under utan att ramla. Jag står utan valmöjligheter och deadlines. Allt jag kan göra är att avvakta. Inget i mitt liv just nu ligger i mina händer.
Det går utför, eller står de still?
Andra dagen utan att maten får stanna igen. Är det min kropp som under de senaste månaderna lärt sig att det är så kroppen och jag ska hantera oro och ångest, eller är det fortfarande min närmsta ribba? Kan inte äta, det sväller i munnen, med viljestyrka sväljer jag, med reflex kräks jag. Är äcklad. Ja, jag är äcklad av maten och jag är äcklad av mitt liv. Mitt liv som tar tvära svängar stup i ett. Mindre bekymmer som växer till panikartad problemlösning. Några väldigt panikartade utan en bra och hållbar lösning.
Så jag, så sårbar, så ensam.
Orkar inte längre vara offer, saknar mig själv. Så mycket jag hänger upp på en så liten krok, den lossnar givetvis och jag står och tittar på högen som just hängt uppe.
Saknar min distans och realism. Ser svart och vitt. Försöker plocka bort det svarta men inser att kroken är mörkgrå.
Inte bra, men åh så bra ändå, men i samma stund så fläckad. En en gång ljusgrå grund blev till grå som är befläckad med svarta fläckar. Klart det inte är där jag ska hänga av mig. Men nog vore det skönt att bara få luta sig en stund och vila.
Saknar så mycket just nu. Men mest av allt längtar jag efter frid i sinnet. Vill sippa mitt vin, skråla till musiken med texter som lyfter mig, ta några danssteg i mitt vardagsrum. Vill krypa ner i min renbäddade säng med ett sinne som tackar för en bra dag och fin kväll. Vill vara tillfreds. Känns som en helt annan planet om inte en annan galax just nu. Allt är här, just nu, och på en gång. Och jag är inte stark nog att hålla alla trådar isär för att inte trassla sig, det är en knut ... och jag börjar tappa tron på att jag ska kunna lösa upp och reda ut knuten. Men vad har jag för alternativ? En tråd i taget? Javisst, självklart! Men vilken tråd, och den som är länkad och krokad i alla andra, vad är min backup för när de andra lossas och mitt fokus är någon annanstans?
Saknar ett tidigare liv, något jag haft och aldrig värdesatte högt nog.

  Livet är så förbannat grymt, konstigt och fyllt av oväntade händelser och överraskningar.

Idag va en av mina många nedräkningar till ända, jag har pratat med Honom. 60 dagar sen senaste kontakt och jag klappar mig själv på axeln för mycket bra uppförande.

Vad känner man när man hör en röst så välbekant för första gången på flera månader? Ilska? Sorg? Förtvivlan? Saknad? Nej, jag vet inte, likgiltighet tror jag. Det gjorde ont, det kan jag inte förneka, men jag höll precis den distans jag bestämt mig för att satsa på. Småpratade inte, frågade inte ens vilket land han befinner sig i, han fick inte min ilska, och han fick heller inte mina tårar. Nu avvaktar jag igen.

Igår åkte min morfar ännu en gång ambulanstransport till sjukhuset. Vet inte varför, men jag kände starkt att nu va det dags att åka dit och leta upp vart han hamnat och få prata med någon som kunde förklara för mig vad som hänt och vad som sker. Trots att de va ett tag kvar till middagstid kände jag ändå att de va nog lika bra att få i sig lite middag innan jag åkte, sagt och gjort. Sen va jag redo att åka, men av någon konstig anledning packade jag ner ett övernattningskit, sneglade fundersamt ner på väskan när jag gick till bilen och undrade hur tusan jag tänkt, ryckte på axlarna och gick vidare. Hittade på min morfar. Han hade så fruktansvärt ont, han va förvirrad, flackade med blicken och plockade på allt. Fick det sedan bekräftat att han fått morfin vid två tillfällen. Pratade med sköterskan och hon skulle se till att han skulle få ett alternativt preparat, då han defintivt inte va sig själv, och förvirrad är han då inte.

Imorse ringde telefonen, morfar har somnat in inatt.

Vi fick en fin stund tillsammans med honom på avdelningen, mormor, mamma, syster, jag och pappa. Vi kramade om hans kalla hand, klappade hans insjunkna kind, vi sa våra farväl.

Ikväll vet jag att morfar och jag sa hejdå igår, tacksam för de sista orden. Tacksam för många av hans ord, även om förrvirrat men ändå så glasklart.

Vila i frid morfar, och tack!

Många samtal har vi haft på tu man hand du och jag, och så fina ord du sagt till mig de senaste månaderna. Ord som vi inte till vardags använder oss alltför mycket utav.

-Du är stark, jag vet att du klarar det här. Du har alltid varit ett viljestarkt och rakryggat barn, och du har växt upp till en riktigt stark kvinna och du klarar av allt.

Tack morfar för de orden.

Allt rämnar igen. Finns ingenstans att fly.
Desto mer jag öppnar mig desto tydligare står det klart att jag nog aldrig mått dåligt förr. Absolut, mitt värsta är fortfarande mitt värsta. Men nånstans inser jag hur ofantligt skonad jag varit, varför har jag då blivit så skeptisk som jag blivit, vad har orsakat min misstro?
Jag har haft flera dagars ledighet, velat bryta ihop och verkligen gråta ut, men inte klarat av det. Har tagit tag i allt och inget för att slippa känna.
Min bästa vän har det tungt, och jag vill vara den som plockar upp henne, ser de där roliga eller smått komiska i situation eller händelser, men jag har inget att erbjuda.
Min vän som kommit att stå mig nära är just nu i riktigt dåligt skick och jag får inte vara med för att hålla hans hand eller bara va där. Önskar jag kunde ta bort allt ont.
Igår tappade jag någon som betytt en hel del. Vi har varit vänner, men sen jag vart ensam envisas han med att skicka meddelanden jag inte vill ha, och jag ignorerar dom. Igår skrev han att jag gjorde fel i att ignorera hans meddelanden, då kände jag att det va dags att sätta ner foten. Skrev att jag inte vill ha den typen av meddelanden, jag vill ha hans vänskap, att jag sagt nej tidigare och de fortfarande gäller. Ja det satte ju snöbollen i rullning och det som träffade mig va mer likt en lavin än en snöboll. Så elaka ord, om hur illa alla tycker om mig, hur dryg jag är som försöker glida på att jag mått dåligt.
Ja men tack och hej då rå....
Ångesten kryper sig på.
Vill göra så alla mina nära och de jag bryr mig om mår bättre. Jag mår bra av att veta att de jag håller av har det bra. Så när min värld är skör, mina nära är sköra, vart finner man styrkan?
Vill att tiden ska gå, fort. Jag vill städa upp mitt kaos, läka ut och sen kunna vara leendet för de andra. Saknar mig själv. Men som jag tidigare skrivit så är det med ett visst mått av tacksamhet jag känner smärtan, för det har lärt mig så mycket, och jag överlevde faktiskt, jag har så många sår och känner mig så trasig, men jag har överlevt och jag ska läka.
"Ingen får missfall på Facebook"
En rubrik på en blogg jag läste för många år sen. Den ploppar upp med jämna mellanrum i mina tankar. Och idag är de mer sant än nånsin. Jag skrev ett inlägg, ett positivt sådant, varför vet jag inte riktigt, men så blev de, för att dölja, trots att ingen frågat, hur dåligt jag mår. Varför gör man så? Vem försöker man visa eller bevisa något för? Tell it like it is, or say nothing at all. Men lite kändes de som lite plåster, att plocka ut det bra från det som jag själv egentligen bara ser som nattsvart. Plocka ur de positiva och sätt de i rampljuset, varför belysa de som är tungt och svårt. Jag vill ju må bra.
För mig själv, och för alla jag bryr mig om -
Jag vill vara Superwomen.

Igår va jag ledig. Insåg när jag gick och la mig att jag inte sagt ett enda ord högt på hela dagen. Jag har alltså inte pratat alls.
I början av veckan gjorde jag något som snabbt fick mig tillbakaslängd till sämre mående, han som är så fin mot mig har skrivit och ringt. I onsdags skulle han komma, rätt sent, och han dök aldrig upp. Tidigt på torsdag morgon har han skrivit ett förlåt och berättat att han somnat. Jag som redan har blivit skadad i mitt tänk kring att våga "lita på" tvivlar allt mer. Sen dess har de varit tyst. Jag skrev till honom igår, inget svar. Jag ringde idag, nån timma senare skrev jag, nu till kvällen ringde jag igen. Inget svar.
Så, påväg hem efter en trevlig heldag och kväll är det enda jag känner är tomhet. I dagar har jag behövt den där axeln att luta mig mot, utan att kunna be om den. Behöver kramen, lyssnandet och orden som ger mig hopp om framtid och som sätter ett leende på mina läppar. Något som han gett mig.
Men nope, och jag inser att jag inte på något vis är upplagd för att tjata eller gnälla. Men jag oroar mig för honom och jag erkänner att jag saknar honom.
Övergivenhet - Enda känslan jag känner bortom tomhet och ensamhet.

Så verkligheten kryper sig på. Inser att den är oundviklig. Jag tar steg efter steg framåt och emotionellt går jag bakåt.
Ännu en milstolpe att sätta en checkmarkering på nåddes igår. Upprivande och sårande. För varje check har jag kommit en bit, och jag har faktiskt lärt mig återigen att bita ihop, kamouflera det som gör ont och visa upp en sida lättare att hantera. Och det är skönt. Är lite mer min sorg nu. Alla andra har dragit sina strån till min stack, och nu är jag stark nog att våga börja tangera på sorgen. Och sörja, de vill jag göra ensam. Avskyr när jag måste rättfärdiga mina tårar. Ja! Jag vet mycket väl vad som är rätt och fel, men det gör ändå ont. Och eftersom tröst som oftast består av att just förklara hur "rätt" ser ut så känns det bättre att en kväll som denna, lägga mig på golvet med benen upp på soffan, låta musiken omfamna och envist försöka svälja bort illamåendet. Jag saknar inte sällskap ikväll, saknar inte ömkande meddelanden. Utåt är jag kraftigt på väg upp nu, vilket jag i viss mån också är, men jag kliver in i en ny fas nu.
Snart ska vi ses igen. Han och jag. Snart kommer jag höra Hans röst igen. Och jag har i ärlighetens namn inte en aning om hur jag kommer kunna hantera det. Vet vad jag vill, men tvivlar på att jag klarar av det.
Ältar återigen hur fan det kunde bli såhär, ältar frågan om hur kan kunde göra såhär, ältar alla varför tänkbara, och mitt nyaste i raddan - Vad gjorde jag för fel...? Vet att tanken är osund, men samtidigt ganska oundviklig i processen. Vi va i vår prime, "härifrån och framåt - du och jag". Inga förhastade beslut, inga stora händelser som inte både pratades igenom och tänktes igenom noga. De va tungt, vårt förhållande va långt ifrån en dans på rosor, det som gjorde oss till oss va övertygelsen om att vi ville vara tillsammans. På något sätt, och förhoppningsvis på ett bättre sätt än vi startat upp vårt gemensamma liv. Vi beslöt oss för att bilda familj, vi köpte ett hus tillsammans, vi va förlovade, vi stöttade varandra i allt, i motgångar den ene hade som den andre inte riktigt kunde relatera till, i medgångar, i livet.
Vad hände sen? Va fan hände sen? Däremellan det och det som vart?
Jag då? Trodde jag va mer värd för honom. Trodde jag va värd mer punkt.
Har varit så skönt med vilan de senaste veckorna. Men nu kommer den ikapp, den vidriga äckliga verkligheten. Allt de oundvikliga.
Några veckor till .... bara fortsätt att andas. Återgå till att trycka bort allt som känns jobbigt eller för nära. Nu är det fokus, fokus på resten av mitt liv. 2015 är ett helt oskrivet blad, rent och redo att ta emot mig. Måste se bortom den här sista tiden, den ska genomlidas, och där borta på andra sidan skymtar ljuset i tunneln, så hur skrämmande den där tunneln än må vara så är de bara att dra på gummistövlarna och vada genom skiten på botten och runt om i hela tunneln.
Jag är stark, och så pass knäckt, de kommer jag aldrig mer låta honom få mig att bli.

Plötsligt slog det mig. Efter en tyngre tid på jobbet, förkylningstider och jag känner i kroppen att febern är påväg. Jag är trött och min nivå av tålamod är inte vad den borde eller brukar vara, det kör ihop sig och min dag får planeras om. Jag är stressad, försöker få in sånt jag hade tänkt redan första timmen, trots att jag hoppade frukostrasten är jag ändå närmare 90min efter på min dag.
Jag insåg ikväll, när jag kom hem, tog en dusch och svidande om, kände hur febern tillslut bekände färg, att det jag saknar mest är någon att komma hem till, eller någon som kommer hem. Den där närmsta vännen som finns där även när dagen varit skit. Han, han som lämnat mig, han avskydde när jag pratade jobb. Men jag fick prata ur mig om dagen, han kanske inte lyssnade helhjärtat, men jag fick prata med nån som redan har alla bakgrundsfakta, som känner mig, vet vad jag går igång på, och vet vad som lugnar mig. Min man har alltid varit borta mer än hemma, och som jag saknat de där armarna som håller om mig många gånger genom åren. Och det är de som får mig att gråta ikväll. När man är så nära någon, när en kväll i soffan med en hand på ens rygg, eller en lång kram på något magiskt sätt bara plåstrar om såren.
Han som hör av sig, han som gör mig så gott hörde av sig också ikväll, på mitt sätt att svara på sms läste han av att allt inte va helt ok. Så stort hjärta på den människan. Men när man får frågan om det är något han kan göra, svarar man då att -ja, jag skulle behöva en kram?? Hur ska någon som inte vet nånting kunna krama om mig med all förståelse jag vill ha från den omfamningen? Skulle vilja att han kunde, skulle vilja att det va så. Önskar så att jag får en sån person i mitt liv igen. Någon att komma hem till. Enkelheten, tvåsamheten och förståelsen även de gånger vi inte till fullo förstår, men lärt oss att veta att det betyder något för den andre. I nöd och lust, jo, den som skrev de raderna, den visste vad äkta gemenskap står för. Den vill jag hitta, jag fann den i Han, hur gör man nu för att inte tvinga fram den hos en ny? Jag har aldrig letat, men nu vet jag vad jag vill ha, hur gör man då för att inte söka rätt och fel?
Vill ha det naturliga, inte de framtvingade. Det ska bara vara där. Jag vill vara den som glömmer hur bra det faktiskt är att ha den där självklara människan i mitt liv. Jag vill inte berätta att det här är de jag behöver och vill ha, det ska bara komma, naturligt, ber jag om det så snappar den andra upp det och det blir inte för denne kanske vill, utan för att jag sagt att jag vill ha det så.

I slutet av sommaren när jag först började få perspektiv på alla händelser och alla eventuella mer eller mindre fruktansvärda lösningar och utvägar från det liv jag hade innan lovade jag mig själv att när allt landade så skulle jag söka hjälp, en terapeut, en psykolog, ja nånting som skulle hjälpa mig att processa och hantera utan att falla över. Jag kände att jag ville landa först, ville ha alla bitarna klara för att få hjälp att lägga ihop dom sen. Den senaste tiden har jag däremot bara känt uppgång, andats lättare och trivts bra med livet. Absolut, det är inte de jag trodde jag skulle ha idag, eller de jag längtar efter, men det liv jag nu fått är faktiskt helt okej. Vänner, bekanta och skrivandet har fått vara mina terapeuter, och det har hjälpt. Får en del fantastiskt fina mail från er, mina anonyma läsare här på bloggen, många som stöttar och berättar och delar med sig av sina egna erfarenheter och historier, och jag är glad att jag startade upp en bloggbunden mailadress där både jag och ni som skriver kan få vara just ansikts- och namnlösa.
Efter en tids emotionell vila så får jag dock allt svårare att hantera mina dippar. Det är inte för att de är djupare eller på något vis får mig att må så enormt dåligt, det är för att jag varje gång blir tagen helt off guard. Kan ha en fin dag, sen inträffar något, en trigger som får mig att tappa allt och jag faller. Varje gång grips jag av den fullkomliga paniken av att gå ner mig. Jag stöter på någon form av bakslag eller motgång både nu och då, men vissa får mig så starkt ur balans och jag känner igen skörheten, hur snabbt och hur lätt det är att gå sönder. Hur dåligt jag fått lära mig att jag har förmåga att kunna må. En större smäll tror jag inte att jag skulle klara av i dagsläget. Förstår återigen att det där med att söka professionell hjälp är rätt väg att gå. Men hur går man tillväga nu? Vart hittar man det man söker? Hur tusan ska jag veta vad jag söker? En sak är säker, jag är stark nog nu att kunna berätta min historia från början till idag, jag är mogen för vägledning och kritik i rätt utformning, jag vill gå hel ur det här. Vill inte vara den som är trasig och skadad för all framtid, jag är på uppgång även om det är långt kvar så vet jag att där nere där jag varit kommer jag göra allt i min makt att undvika fler besök till. Och jag behöver nog hjälp att stärka upp vissa skadade delar av mig själv.