Jodå, den här natten vart klart mycket lugnare än föregående.
Men vad jag drömmer. Minns knappt när jag kom ihåg mina drömmar senast. Troligtvis har det något med typen av sömn att göra, bra eller dåligt har jag ingen aning om.
Så jag tillbringade några timmar med att vrida och vända. Försökte mig på att peta på sånt som skrämmer mig, men där i mörkret kändes de inte alls så farligt ändå. Det enda som skrämmer är just den där känslan, ångest och panik, och utanförskapet att se och höra vad som händer och sker omkring utan att riktigt känna min egen närvaro. Men alla faktan, allt som är på riktigt är bra. Jag mår bra, är lycklig, stark och trygg, så jag lyckades inte locka fram det där för att kunna resonera med mig själv. Fick acceptera läget att det är bortom min kontroll, och försöka somna med hoppet att få slippa sådana drömmar framöver.

Inatt klockan kvart över två vaknade jag med båda händerna i ett panikartat grepp om min hals. Jag kvävdes, låg på rygg och kräktes.
Mitt bakslag har kommit antar jag.
Vände mig snabbt på sidan och spydde ner golvet vid sängen.
Jag hade drömt. En sanndröm, eller händelser som hänt sammanflätade i en ologisk ordning.
När mitt ex och jag relativt nyligen börjat träffas så va vi på ett 40-års uppvaktande på en restaurang, när vi skulle betala för oss och gå därifrån säger servitrisen att hon aldrig sett ett par med så mycket kärlek att de sätt vi ser på varandra är något av det starkaste hon sett. Vi ler och tar värmda emot komplimangen. Och just den kommentaren har vi fått på olika sätt i många sammanhang genom åren, hur vi ser på varann och vad som händer när våra blickar möts.
I min dröm, sitter vi i en soffa hemma hos vänner, de har nyligen fått sitt första barn och vi berättar för dom att vi nu bestämt oss för att försöka få barn. Lyckan är enorm, de gratulerar och han och jag håller varandras händer och börjar vrida huvudena för att mötas med blicken. Men där kastas jag in i ett annat scenario där vi är hemma i vår lägenhet då hemtelefonen ringer och jag svarar, det är en vän till honom, men innan hon vill prata med honom vill hon bara säga till mig att hon är så glad över att han har träffat mig, och hon älskar att se den kärleken som lyser om oss när vi ser på varandra. Jag ler och säger att jag är lika glad jag. Jag kastas tillbaka till soffan och där våra varma händer håller varandras och våran blick precis ska mötas, jag ser upp och där är den, den isande, kalla, döda, omänskliga blick och det obehagliga tennsoldatleendet som liknar ett hån.
Här nånstans grips jag troligen av panik och ångest som gör att jag kräks och jag vaknar.
De paret vi berättade först för om våra familjeplaner va inte desamma som i drömmen, men vi har suttit just där i soffan, tror just den händelsen va när vi berättade för dom om husköpet, hon som i drömmen ringde, ringde inte i verkligheten och orden va inte ordagranna, men det är en kommentar som kommit från henne i ett annat sammanhang på en balkong.
Och den där blicken .... ja dels den som andra uppmärksammat, den va underbar, och den kalla, ja det är den blick han haft de sista gångerna vi setts på sensommaren.
Har jag förträngt känslorna? Är det därför de kommer såhär?
Jag har varit så fri, så lycklig. Så oerhört tillfreds med hur livet utvecklats.
Föregående natt kom som en helt oförberedd snyting. När jag städade upp på golvet rann tårarna igen. Hejdlöst. Klumpen i halsen har funnits där hela dagen. Jag har trivts med att vara glad, skratta med kollegorna på jobbet, så det är precis det jag gjort idag. Men jag har missat poängerna, inte uppfattat vad vi skrattat åt. Jag har svalt, gång på gång, men klumpen har suttit kvar. Min lunch kom upp, minns inte när de hände senast. Middagen har bestått av en smörgås och en hel del vatten. Mår illa. Huvudet bultar. Och nu borde jag gå och lägga mig men är så rädd för att somna. Känns som att trots att jag gäspar efter alla känslostormar och väldigt få timmars sömn inatt så kommer jag inte få någon ro. Sneglar på sömntabletterna.
Va fan hände? Vill inte ha det här.... Det är me-time nu, han ska inte styra. Så förberedd på bakslag som jag varit, som jag letat efter skörhet men har bara känt mig starkare och lyckligare, sån smärta som kom nu. Välbekant, men inte saknad. Men en gång besegrad, så ska jag banne mig besegra igen.

Kan inte riktigt avgöra om en hel livstid passerat eller om det just hände. Sex månader sen jag fick mitt livs största knockout. Då exet skulle hämtas hem till vårt nyköpta hus, där rummet för vårt framtida barn fanns, där ritningarna och kalkylerna på vårt blivande renoverade kök låg framme, där champagnen låg på kylning i väntan på att öppnas och skålas i då glöden på grillen på vår altan skulle ta sig.
Så mycket har hänt, så många känslor har känts och så mycket har förändrats sen dess.
Så för sex månader + en dag sen hade jag resten av mitt liv klart för mig. Visste precis vart jag va påväg och exakt vem jag skulle dela det med. De följande två månaderna skulle komma att vara de värsta jag upplevt. Konstant ångest, en övertygande känsla om att kroppen skulle ge upp och jag faktiskt skulle dö. Med ett ex som stoppade in svansen mellan benen och drog och lämnade allt i en enda röra utan några som helst ambitioner att reda ut och städa upp. Jag som slutade sova, slutade äta, grät och kräktes. Fick några andrum, men de flesta följdes av bakslag. Fanns inget ljus.
Men ... sakta med säkert har det hänt grejer, utvecklats och avslutats.
Idag kan jag ärligt säga att jag är glad att han inte finns kvar i mitt liv. Är inte glad att min man försvann, men den han blivit är ingen jag vill ha med att göra. Stämmer det man läser och som terapeuten säger att det tar ett år att komma över en separation så kan jag bara säga, jippi, jag är halvvägs.
Är lite tragiskt när man blir så emotionellt knäckt att ens lyft ska bottna i praktiska materiella ting. Men kanske va det också en stor del i mitt sammanbrott. Hemmet, bilen, ekonomin. Att plötsligt bo mil utanför stan istället för i MIN fina lägenhet i stan. Tryggheten va borta.
I de relationer jag avverkat det senaste halvåret märks det tydligt hur pass skadad jag blivit. Jag sveps gärna med, älskar att trivas, skratta och umgås med någon som vill hålla om mig. Men jag har en hög guard, blir tillfälligt förälskad men inte kär. Det är inget jag strävar efter i detta nu, eller något jag önskade att jag skulle blivit redan. Men det kommer med en viss rädsla att de aldrig kommer ske. Idag är jag glad för de relationer jag har och haft. För idag mår jag riktigt bra, och min rädsla kanske skyddar mig till den dagen kommer då jag är redo för att riskera att bli sårad igen. Jag vet inte, men människan är en rätt fantastisk varelse och vad den inte gör för att skydda sig.
Så det senaste halvåret har förändrat allt. En man som varit den första att få mig att helhjärtat tro på tvåsamheten ryckte sedan bort allt. Jag va så långt nere i skiten men är idag starkare, lyckligare och friare än vad jag varit på många många år, kanske hela mitt liv. Jag tillbringade så många år med att vänta, vänta på min man och att resten av vårt gemensamma liv skulle ta fart på riktigt. Jag behöver inte vänta längre. Mitt hem är mitt eget. Mitt liv är mitt att styra över. Och mina drömmar är fortfarande inte drömda. Jag vet vad jag vill ha i mitt liv, men vägen dit får ta den tid de vill och med massa äventyr som avstickare. "Resan är målet" har nu fått en helt ny mening för mig, kanske först nu jag förstår vad de betyder.
Älskar livet, älskar min vardag som rusar förbi. Just nu skulle jag behöva en liten tripp, stanna upp och njuta.