Nja, de vette tusan. Men överlevde iallafall jobbhelgen med tidsomställningen och känner att den här lediga måndagen är välförtjänt.
Helgen har varit riktigt bra med för lite sömn och med massa nära umgänge med mannen utan barn den här gången. En fredagskväll som bjöd på grillat lamm som smakade underbart. En lång natt med samtal, skratt och närhet. Tidig morgon på lördagen men en bra dag på jobbet. En fantastisk kväll med musik som fyllde varenda hörn i lägenheten och varje tomrum i min själ. Vi har börjat prata mer och mer, då menar jag inte djupt och förtroligt utan lätt och avslappnat. Vi delar så mycket, men är också så långt isär.
Sommarens planer för egen del börjar ta form. De första festivalbiljetterna är inköpta. En resa till Spanien är bokad och klar och den andra turen till samma land är snart också spikad. Så, enligt planen ser det än så länge ut som jag får min dos av det jag älskar, musik, sol och värme!
Så inför de stundande vår- och sommarmånaderna har jag idag också anmält mig till en pt online för lite pepp i min träning och en uppsving i kosthållningen.
Jodå, det är hopp om livet. Det enda jag saknar just nu är faktiskt den där kärleken, pirret i magen, leendet och vetskapen att det är vi. Mannen jag träffar som ger mig så mycket hålls ändå på armslängds avstånd, ett skydd, en sköld. Och jag hålls fortfarande i så varma armar med så stor distans. Hur kan två personer funka så klockrent på alla plan och samtidigt vara så skadade från tidigare liv att man bara ger efter med hit men inte längre? Vi har båda vårt bagage. Vi är båda varandras plåster. Vi är båda varandras ventiler. Vi är båda varandras stöttepelare och värmekälla. Men ... inte mer.
Det är min tid nu, precis så som jag vill ha det. Men jag längtar och saknar ändå den där personen.

Helgen har bjudit på det mesta. Sol och snö. Skratt och gråt. Fest och vila. Ensamhet och vänskap. Musik och dans. Och barn...
Efter en vilosam kväll i min ensamhet, vart lördagen dess precisa motsats. Gasen i botten med min bästa vän, där vi trivs som bäst i lokaler med grymma band på allt för hög volym. Ok, söndagen berättade att jag borde varit lättare på gasen....
Söndag kväll och mannens barn ringer, de är påväg tillbaka till stan igen och ser gärna att jag håller dom sällskap sista kvällen innan pappa kommer hem. Dessutom har den ena åkt på nån magbakterie, eller dålig mat, den andra misstänker att lössen kommit tillbaka. Jag värms inombords samtidigt som jag inser hur sjukt och knäppt det här är. Så, slänger ihop min övernattningsväska och beger mig. En mysig kväll om än kort.
Lämnade dom imorse när jag åkte till jobbet, hann just fram då telefonen ringde och jag fick höra om illamående och huruvida man skulle gå till skolan eller ej, vi kom överens om att gå iväg, så ring om det blir jobbigt.
Nu på eftermiddagen ringde mannen, han har landat och är påväg hem. Så tacksam han va, ville bjuda på middag nu ikväll och tacka. Han fick en snabb update om helgen, tackade nej till middagen till förmån för kvällens träning.
Nu är de upp på stången igen, blåmärkena har just bleknat. Och jag hoppas på ett grymt endorfinpåslag, för av okänd anledning känner jag mig inte på topp idag. Tom, och trött.

Imorse när jag vaknade i mannens hem vaknade jag också till en tom kaffeburk. Nej!!!
Så efter att ha gjort mig själv klar, åkte jag till närmaste affär och inhandlade ett paket kaffe som jag sen la bredvid den tomma burken och lämnade en lapp med texten Välkommen hem. Så han kommer att komma hem troligtvis rätt trött och sliten efter sin resa till en tom diskho, tömd sopkorg, rena köksbänkar och kaffe. En snäll gest tänkte jag. Sen låste jag ytterdörren och droppade nyckeln efter mig. Det här gjorde jag för att det är något jag själv skulle uppskatta enormt, alla vi som lever ensamma utan någon som helst uppbackning i hushållssysslorna vet vad jag pratar om här. Små små saker som bara blir gjorda om man gör dom själv.
Men då vår relation är så ofantligt underlig som den är så slog det mig nu ikväll - gjorde jag ett övertramp nu? Jag vill inte att han ska få "dåligt samvete" för att jag gör saker som jag inte behövt, eller om han tycker att jag kliver in för mycket som handlar matvaror till honom. Fick en stark känsla av att vilja gå tillbaka och slänga kaffet och lappen i väskan och göra det ogjort, men nyckeln är lämnad så den dörren är stängd.
Ja herregud va fånig jag är. Jag menade verkligen bara väl, men letar efter sätt som det lilla kan missförstås. Varför?
Återstår att se hur det tolkas.

Är alldeles ensam ikväll. Känns som det gått en längre tid sen jag bara va hemma och rådde om mig själv. Vinglaset är hela tiden fyllt, musiken fyller rummen. Jag sjunger med, hellre än bra, tröttheten efter en rätt händelserik vecka gör sig dock påmind. Risken att jag somnar i soffan är överhängande. Men en lördag jag ser fram emot väntar, så en god natts sömn är nog precis vad jag behöver som uppladdning.

.... en tjej som kommer tassandes vid midnatt kramas en stund och sen smyger iväg till sitt rum igen. En grabb som har så mycket att snacka om och fråga om på morgonkvisten.
Ja, flygstrejken fick dagordningen att ändras om. Mannen jag träffat fick snabbt slänga ihop sin packning en dag för tidigt för att komma iväg på sin resa. Självklart ställer jag upp om jag kan, och det kunde jag ju.
Men vad är då det här? Vi är inte tillsammans, vi är inte kära. Men vi är varandras pelare att hålla sig i när det blåser. En del av mig tycker att det här är helt okej, eller bättre än okej, riktigt bra faktiskt. En annan del inser att den här typen av relation sätter käppar i hjulet för det jag faktiskt så småningom vill ha. Jag är inte där än. Men hur tar man sig ur en relation som inte existerar? Hur gör man slut när det inte finns något konkret att avsluta? Väger för och emot. Det här gör mig inget annat än gott. Men är det sunt i förlängningen?
Jag vet att jag funnit en vän i den här mannen. Men kommer den vänskapen stå ivägen eller hindra det förhållande jag en gång kommer att vilja ha?
Frågorna och tankarna hopar sig. Jag vill bara rycka på axlarna och säga - så länge det känns bra. Men vi är nära nu. Så nära att han reser bort och lämnar mig som kontakt för sina barn att ringa.
Ställde ju någon form av ultimatum till honom tidigare i år. Han gjorde sitt val och där står vi kvar. Kanske dags för mig att ställa ultimatum till mig själv. Men varför lämna något som får mig att må bra?

Söndagskvällen bjöd på större delen av det negativa känsloregistret.
Exet kom tillslut. Sittandes i köket såg jag direkt när släpkärran backades fram och min puls ökade, andningen blev till hyperventilerande, och utan att veta så anar jag att mina hettande kinder va blossande röda.
Min första reaktion när jag öppnade dörren va hur sliten han såg ut. Givetvis va de det första jag sa till honom, silkeshandskarna är av sen länge. Men han såg verkligen sliten ut, mager, insjunken, plufsig kring ögonen, han har alltid sett ung ut för sin ålder, kanske tiden bara kommit ikapp.
Jag klarade inte av att titta på honom. Gick till diskbänken och började fylla ett vattenglas. Jag satt tillsammans med min syster i köket och lyssnade på hur han donade runt, bar och fick ner lådor från vinden. Jag försökte hålla en konversation men mitt fokus höll inte.
Mot exet va jag allt annat än civiliserad. Men å andra sidan, behövde jag verkligen vara de? Han frågade om det va allt. Jag spände ögonen i honom och påpekade att jag packade åt honom i juni, packade upp åt honom i juli, så jag ansåg att jag va rätt färdig med att packa grejer åt honom. Han höll med...
Så när hans saker va lastade och han stog där och tittade på mig så brast det. Allt hat rann över. Minns inte mycket av det jag sa, men jag vet att tydligt sa att jag inte önskade honom något gott i livet. Jag malde på några minuter, han tittade på mig, försvarade sig inte, sa heller inte emot. Men det kom heller ingen form av ånger eller ursäkt.
När kärran rullade iväg tog jag slut, hela min kropp skakade, jag mådde oerhört illa, ville kräkas, försökte gråta men tårarna uteblev. Jag fick inte luft.
Skulle åka in till stan och köpa färdigmat. Väl hemma igen kom de, tårarna. Och de forsade. Skrev ett ifrågasättande sms till honom, fick tillbaka med anklagande ton att det va fel av mig att ha min syster där.
Jag somnade av ren utmattning men vaknade snart i panik. Det vart en lång natt och veckan som följt har känts tung. Stegen drar och är en ansträngning. Men nu är det verkligen avslutat. Idag kom också larmföretaget så jag kunde koda om mitt hemlarmsystem.
Det är klart nu.

...jag har inte skrivit på länge. För livet har liksom kommit ikapp och tagit för sig. Vi kör gasen i botten, drar i handbromsen, byter riktning och lägger i en ny växel. Japp, så är mitt liv. Och jag fortsätter att bara åka med.
Träffar fortfarande mannen jag inte skulle träffa mer. Vi är fortsatt inte ett par, vi är ... allt förrutom just det. Häromdagen hade löss brutit ut i skolan, så ja, jag köper lusschampo, och behandlar barnen medan mannen står i köket och lagar middag. Vi sitter uppe och pratar om highs and lows i vardagen, han med sin öl och jag med mitt vin. Vi skrattar, gråter och blottar en liten bit i taget. Vi lägger oss i samma säng, håller om och njuter av varandras närhet och sällskap. Ja vi trivs så bra tillsammans. Och kanske är det just den här relationen vi båda behöver och klarar av just nu. Inte mer, inte mindre. För några veckor sen när jag va bortrest ringde han, vi pratade en stund och han frågar sen hur jag skulle ställa mig till att ta barnen när han reser bort över fyra dygn. Oj. Stort ansvar kände jag. Men jag tycker så mycket om barnen, och vet att de är bekväma kring mig, och framförallt så vet jag hur väl han behöver den här resan, jag va med när han bokade den och är det något han pratat om sen vi först träffades så är de dessa fotbollsresor. Givetvis sa jag ja. Nu med en vecka kvar har hans syster erbjudit att ta med dom på skidåkning. En liten uns av besvikelse känner jag allt. Men det är distansmässigt bra. Som sagt, vi är inte tillsammans. Vi bara är.
Fredagskvällen för två veckor sen skickade mannen ett sms. "Körduglig?" Vi hade inte hörts på nån dag, och jag svarade lika kort "Ja". Han bad mig att komma. Och något i dessa helt obefintliga meningar sa mig att jag behövde åka dit, sagt och gjort. Det jag fann när jag kom dit, högg mig som en kniv rakt in i hjärtat. Han sitter vid skrivbordet, röd kring ögonen, svullen och han ser direkt livrädd ut. Barnen sitter i vardagsrummet och ser på film. Och där är han, han som på något konstigt vis kommit att komma mig så nära, så nära att fullkomligt bryta ihop. Han upprepar hur dåligt han mår, att han inte orkar mer. Trots att det är arbetshelg för mig sitter vi uppe till småtimmarna. Han tackar otaliga gånger för att jag kommit. Han frågar varför jag kom, och jag försöker få veta varför han bad mig att komma. Att se det måendet på så nära håll insåg jag vad mina nära gick igenom med mig. Jag fann en stor tröst i att veta att det fanns absolut inget annat jag kunde göra än att just vara där, och det va precis det jag va. Och det va precis det han behövde.
Dagen efter, då jag slutat jobba åkte jag tillbaka, han va fortfarande panikslagen men ändå lite fräschare än dagen innan. Jag kom tillbaka också efter söndagens arbetspass. Sov kvar ända till mitten på veckan.
På samma sätt som jag finner det som så enormt skrämmande, så är det med en viss mån av fascination jag undrar vad som händer med oss när allt bara brister. Hoppas alla har någon de kan och vågar ringa när det rasar. Vet att känslan i regel inte är kopplad till något specifikt, utan en helhet som inte är hel. Det finns inget någon kan göra. Men det finns en närhet man som vän kan erbjuda. Det är tufft att se någon må så dåligt. Men värdet i att bara finnas till är ovärderligt, det är inte värt sin vikt i guld för även om bördan är tung så väger den ingenting, allt det kostar är tid. Jag lägger den tiden på mina nära och kära precis när som helst de kan komma att behövas. Varenda en av dom är värd de.
Så står jag nu själv några timmar inför mitt eget eldprov. Exet kommer ikväll. Sen augusti har vi pratar en gång, 25 november, ett samtal som varade i exakt 5 minuter och 20 sekunder. Efter det har den nödvändiga konversationen löpt via text och en DHL-försändelse. Och nu kommer han. Äntligen ska boken slås igen för gott. Han hämtar de saker han har i mitt hem. Jag fasar för hans ögon, de döda skrämmer mig, men är kanske mer rädd för om de kommit till liv igen.
Han ska stå här igen, i huset vi köpte tillsammans, där rummet på övervåningen bredvid vårt sovrum var ämnar för vårt barn, något som känns som ett helt annat liv. Det är ett helt annat liv. Kommer allt rivas upp igen? Vad kommer jag känna? Hat? Sorg? Saknad? Förlust? Avsky? Är så rädd, har svårt att fokusera på dagen. Men med längtan ser jag fram emot att kvällen kommer och jag vet att allt äntligen är över.
Fick ett mail från en av hans kollegor igår. Förvånad och lite skrämd öppnade jag det när jag såg avsändaren. Ett långt mail med skvaller, skvaller jag inte fiskat efter, men som ändå gav mig tillfredställelse. Han berättade om mitt ex och hans nyas liv, om hur de träffas mindre, lär ses först nästa gång i juli. Han som känt henne i många år, och bra mycket längre än mitt ex berättar om hennes tidigare otaliga relationer, om hur hon en period va förlovad med en kvinna, hur hon hoppar hej vilt från förhållande till förhållande. Femme fatale, är vad han kallar henne, och med hans historier om henne verkar de ligga en hel del i det. Så, gör det mig till en dålig människa att gotta mig i mitt ex val av kvinna? Att jag önskar dom så mycket ont som inte ens är okej att skriva ner? Inbillar ju mig att jag är över honom, borde jag kanske då bara låta det rinna av mig? Jag vet inte. Men jag älskar de faktum att de inte lever i en fantastisk relation. Att hon har ett enormt dåligt rykte även bland hennes egna vänner. Älskar att om han nu är så kär i denna person så mår han inge vidare av att vara ifrån henne. Önskar honom och dom all olycka.
Bitter? Nääää! Jag älskar mitt liv, har bara en liten tagg i sidan som är min Akilleshäl.