Just hemkommen med nattbussen. Jag har sagt hejdå.
Gråter inte än. Men tårarna bränner. Varit på en spelning med vänner. På vägen mor station passerade jag den krog jag och mannen från vintern tillbringat så mycket tid. Där stog han utanför i vimlet. Jag är inte nykter, men klarare än ofta. Han ser mig i ögonen, de vackraste ögon han nånsin sett. Han säger Tyck inte om mig. Jag svarar mitt vanliga, jag är inte kär i dig, men jag älskar dig min vän. Han ser mig, men missar det som finns. Sen förra veckans sammanbrott och han som hjälpte mig upp har han inte en enda gång frågat hur jag mått. Jag har ikväll frågat om när han är ärligast, nykter eller onykter. Han säger att det han säger är det han känner. Jag kontrar med frågan om då de äkta känslorna gått över när nykterheten återvänder. Nej blir svaret jag får. Men ... vi är ... ingenting. Jag ser honom i ögonen och ber honom ta ett beslut. Han väljer inte mig. På mina höga klackar vänder jag honom ryggen. Jag är klar nu. Alla mina tankar och magkänsla tidigare bara förstärks. Jag går, och stannar inte förrän jag är långt bortom synhåll från krogen. Jag gjorde rätt.
Ensamheten är mer påtaglig nör jag inser att jag skjuter bort de som faktist vill ha mig och de som får mig att må bra. Men jag kan inte fortsätta såhär. Det måste handla om mig. Om ömsesidighet. Om tvåsamhet. Jag vill finna min Knight. Som jag får att känna de där fjärilarna, som väcker fjärilarna hos mig. Kan inte nöja mig med någon som vill ha mig, eller någon som jag duger som tidsfördriv hos. Jag behöver och vill ha mer.

Ännu en arbetsvecka till ända. Stress ut i fingertopparna och plötsligt vart det tyst och lugnt. Tänker en hel del på föregående helg. Då tårar och ett oväntat återseende präglade min tid. Allt som kommer ikapp ju längre tiden går och distansen till händelser ökar. Föll ihop och bara grät flertalet gånger. Det va skönt, men tröttheten gör sig påmind ändå. Hur mycket kraft som krävts av mig att hålla skenet uppe, att ha ett sken, att våga hoppa i så många avseenden. Vågat släppa kontrollen och hittat tillbaka till fullt fokus igen.
Jag gör det jag trivs med mest. Sitter och njuter av allt som växer, av vinden i träden, av fågelkvitter och en värmande sol.
I veckan hörde mitt ex kollega av sig igen. Han berättade att mitt ex flamma, som också är hans vän är ute på otrohetsäventyr efter att mitt ex valt jobb framför tid med henne. Jag vet .... inte sunt ... men jag kunde inte sudda ut mitt fåniga leende på timmar efter att han berättat de. Karma - man bara måste älska karma.
Efter helgen får jag lite miljöombyte. Reser till Spanien och med lite panikartad spänning ser jag fram emot det. Visst hade jag gärna åkt privat, nu är det jobb 24-7 som gäller, men åh, riktig värme, sol, människorna, maten! Ser fram emot de!
Träffade mannen från vintern förra helgen. I vanlig ordning, prat om könslor, något som finns där men som ändå inte räcker till. Sällan man träffar någon som känns så rätt. Att säga nej till närheten va svårt. Men allt är satt i ett annat dager nu. Det finns könslor. Jag har dejtat andra sen sist. Och viktigast av allt, han vill ju inte ha mig. Eller jo, i viss mån vet jag att han vill de. Men som nämnt många gånger förrut, vi är inte påväg mot samma mål. Underbart att träffa barnen igen. Som jag saknar den lilla familjen, som jag trivs i den bubbla vi tillsammans kliver in i. Men den är på låtsas. Vi delar allt, men är milslängder isär. Fina karl. Vilken tur ändå att han ändå påstår att vi inte är. Vart skulle jag ta vägen om han skulle komma och be mig vara hans? Han vet vad jag vill ha, han känner att han gjort sitt på den fronten, vi skulle aldrig bli tillräckligt lyckliga ändå. Jag för att jag får ge upp de jag vill ha, han för att han nekar mig de största jag vill ha. Kan man inte både få äta kakan och ha den kvar?

Efter torsdagskvällens inlägg fick jag mig både en tankeställare och ett bryt därefter.
Här går jag i ett radhus som skulle kunna innefatta både en och flera barn, två vuxna och ett helt familjeliv. Ja, här går jag ensam. Funderar om jag är helt knäpp. Det är kostsamt, det är stort. Det är lite av min dröm. Men är det verkligen realistiskt?
Jag trivs så oerhört bra. Tror många skulle bara våga drömma om att bo som jag gör. Men ... vi närmar oss ett år sen mitt liv byttes ut mot ett nytt. Jag har allt jag vill ha vissa dagar, och så ofantligt mycket som saknas andra dagar. Dessvärre säljs de inte i butik.
En del av mig älskar lugnet och friden av att vara ensam med bara mig själv i fokus. En annan del av mig längtar efter tvåsamheten. Växeldra är ett uttryck jag ofta läst på en väns blogg. Så bra uttryck, just nu är det just det jag behöver. Jag har lagt all energi på omplantering och trädgård idag, köttet är kryddat och klart för grillen, ugnen är uppvärmd. Vad jag skulle ge för den där naturliga grejen att någon annan tänder grillen medans jag tvättar bort jorden under naglarna. Någon som går och låser igen förrådet femton meter bort från altanen för att vi är klara där för dagen nu.
Det är lördag. Haft en mysig dag. Men jag bor i en radhuslänga. Närmst mig kom för en stund sen dottern med man och deras barn för att äta middag hos mormor och morfar. De tjoas och skrattas, deras grill är tänd. På min andra sida är det tyst, antar att de är bortresta. I längans sista hus är det full rulle. Barn som högt skriker låttexter ur Frost, en pappa som försöker överrösta dottern i ett telefonsamtal, en mamma som skrattar så äkta med sitt yngsta barn och nån väninna som är på besök. Hör att även dom dukar upp utomhus.
Och så va de jag.... Varit ute hela dagen, hållt mig ajour i mobilen, grejat, donat och myst i värmen. Men ingen har avbrutit mig och berättat att tvättmaskinen är klar, eller frågat om jag vill ha en kopp kaffe.
Jag bröt med dejt 3 i torsdags. Det känns rätt, men jag saknar honom idag. Saknar hans blick, hans uppmärksamhet, hans åtrå ärligt talat. Försöker plocka fram de där som fick mig att må direkt dåligt. Men vill bara ringa honom och säga att jag gjorde fel. Ja, mitt förnuft tycker inte de va fel. Men jag är så klar med det här nu. Vill inte vara ensam längre. Vill hitta honom, min andra och bättre hälft. Jag är villig och redo. Tänkt tanken att öppna upp den där dejtingsidan igen, men den världen va svår, krystad och jag vet inte. Kanske en annan dag. Inte ikväll.
Jag sitter på världens bästa nätverk av vänner. Men den här helgen har jag ingen. Absolut inte så att jag klandrar någon, men alla har vi våra egna fullt pågående liv. Känner mig fruktansvärt ensam, övergiven på ett konstigt sätt. Vet att det inte är så.
Tog en av mina läsares råd, en flaska rosa bubbel bara för mig. För att jag är jag och för att jag vet att jag älskar allt livet har att erbjuda även när allt är grått och trist trots solsken och värme.

Jajamensan, det blir titeln på min bok den dagen jag klurat ut tricket.
I veckan gjorde jag något jag kanske aldrig gjort tidigare. Men, då pratar vi icke om självutvecklande utmanande spännande äventyr. Jag sa stopp och belägg och stannade. Sjukanmälde mig på jobbet och drog ner gardinerna. Sov länge, köpte pizza till middag och såg på film. Efter ett intensivt år, intensiv vår och några intensiva månader och veckor tog det stopp. Summerar alla könslor som funnits de senaste tolv månaderna. Det skulle räcka för en livstid tror jag. Min fortsatta high är att utmana och utvecklas. Där får jag mina kickar. Sen den 1 maj har jag träffat en karl, dejt 3. Han är mycket, han är intensiv. Han besitter egenskaper som får mig att vilja slå honom, hårt. Han har egenskaper som får mig att le som en tonåring. Han har sidor som får mig att motarbeta driften att slå ner blicken i golvet. Han får mig att skratta. Han har också fått mig att gråta. Han är så annorlunda. Eller är han just som alla andra? Han känner passionerat, han trycker ner mig i skorna och får mig att känna mig otillräcklig och fel, han faller för mig. Jag - jag passar inte i hans mönster. Beter mig inte som han förväntar och både önskar och önskar inte. Jag svarar inte som hans manus i huvudet berättat att jag skulle svara. Jag svarar inte snabbt nog. Jag är fel och i all välmening rätt. Han vill inte forma mig in i rätt gjutform, men har svårt att bara se något han inte sett förrut utan att ifrågasatta.
Vi skulle kunna vara varandras rätta eller varandras undergång.
På samma sätt som jag skjuter undan honom vill jag att han kommer tillbaka. På samma sätt som han kan skratta åt något som jag verkligen menar, så det gör ont i mig, så tror jag inte han vill att jag ska reagera det minsta på ett annat sätt.
Han lär sig mig, och jag lär mig honom. Jag tycker att ansträngningen är lite för stor, men ändå tycks jag inte kunna klippa. Något drar mig till honom.
Förra helgen va jag hos honom. För mig att vara borta torsdag ända till söndag är så konstigt. Ja, jag längtade hem. Men njöt av att vara bortkopplad från alla mina borden och måsten här hemma. Njöt av hans sällskap. Min ide av en kravlös tillvaro är inte densamme som hans. Han har en rastlöshet i kroppen. Något jag upplever som ett behov av att räcka till. Inte vara tråkig. Men ... jag är tråkig. Tyckte vi lärde känna varandra ytterligare en bit under dessa dagar. Men för honom känns det ändå som att de går för sakta. Jag vill inte ha kampen. Jag vill ha en naturlig övergång från a till b, för att sen om allt går väl nå både cdefghijkl osv.
Jag stängde ner min profil på dejtingsidan i förra veckan. Söker ingenting där.
Vill inte bli tagen med storm, eller jo kanske lite, vill inte tvinga fram en framtid, men vill se den, vill inte jobba så hårt på att starta upp en relation, vill jobba hårt på en bra relation.
Så, min ängel och djävul sitter återigen på mina axlar och drar mig mitt itu.
Nånting känns bra, nånting känns inte alls bra.
Efter en stormig diskussion i måndags kväll har vi inte setts. Jag avfärdar utan att avskriva. Jag längtar efter min egen tid och utrymme. Men avståndet gör att jag inte har lyxen att ta den. Det blir allt eller inget. Och jo, jag saknar väl lite också. Äntligen har jag en kväll före ledig dag med sol som värmer altanen, vitt kylt vin i mitt glas och musik i lurarna. Här mår jag bra. Men tveksamheten om vad jag vill och känner stör. Jag känner ju nånting, annars hade de varit lätt. Men känner jag för honom som man bör för någon man vill leva med? Det kanske är skador från tidigare liv som sätter käppar i hjulet, eller är det mitt försvar, eller känner jag inte tillräckligt mycket?
Frågorna hopar sig i vårsolen. Och jag drar mig till minnes att de va just hit jag inte ville. Grubbla, undra, fantisera. Jag vill VETA att jag är på rätt spår. Att jag är redo. Att det är rätt.
Känns de bra så är de bra. Så är det, men om det känns så rätt ibland, och samtidigt så fel ändå....

Vi som jobbar schema vet att röda dagar sällan är lika med ledighet. Det va alldeles öde på gator och landsväg imorse när jag åkte till jobbet. Väl framme är det också en annan lunk, det är helg, och det ska märkas.
Längtar ändå hem. Önskade mig en helg av vila och kravlöshet. Men, livet fortsätter trots att jag är trött. Så istället står en packad väska i bilen. En helg bortrest väntar. Och jag håller tummarna för att de kommer vara värt de.

De senaste veckorna har verkligen varit till bredden fyllda. Jag stressar mer eller mindre konstant, max en dag i veckan har jag haft möjlighet att bara åka raka vägen hem efter jobbet. Sist jag vaknade en ledig dag och bara lät dagen ta form allteftersom den gick minns jag knappt. Men i allt som jag jag egentligen känner som tröttande finner jag mer och mer energi. Träningen går så sjukt bra, både på gymmet och i polestudion. Att börja träna bestämda dagar och tillsammans med en annan har gett utdelning, vi båda har känt att det funnits både en och flera pass som man lätt hade hoppat om man inte hade pressen av någon annan som räknar med ens närvaro. Tomten pockar på uppmärksamhet och kräver sitt så fort vädret inte visar mer november än maj. Vänner som krisar och behöver. Vänner som vill glädjas, umgås och fika. Och så dejtinglivet. Känns som allt och alla drar i en. Saker jag känner att jag måste göra för min egen skull, saker jag skulle vilja göra, och saker jag känner att jag borde göra. Får inte ihop det, får inte ihop dygnen. Om två veckor reser jag bort i jobbet. Trots att det ändå är jobb 24-7 så ska det bli skönt att bli ifråntagen möjligheterna att säga ja eller nej till allt för en vecka. Miljöombyte och en paus från min fritid.
Älskar mitt liv bortom ord.

Livet som singel och nybliven dejtare fortsätter. Och det är verkligen ömsom vin, ömsom vatten.
Jag utmanar mig själv på daglig basis, jag finner mig själv lyckligare än nånsin, jag kramar om mig själv i avsaknaden av någon annan som gör de, jag ler åt knasiga händelser på dejtingsidan, åt dejter som kanske skulle kunna bli, och åt kontakter som försvunnit.
Ikväll är jag elak. Ja känner mig i stort samförstånd och med enorm stöttning från djävulen som sitter på min ena axel och viskar saker i mitt öra. Jag ler, hånfullt. Jag börjar inse vad exet förlorat. Han har verkligen förlorat! Och vilken underbar insikt det är! Med stort mod tänker jag nu säga att jag är banne mig fantastisk. Efter diverse dejter och kontakter så inser jag va som finns på marknaden, och jag är fasen en riktig jackpott! Så inskränkta människor de finns. Ett sökande efter ett paket, och önskan om att forma om till den man vill ha är större än att faktiskt hitta den som är som den man vill ha. Har ju livat mig själv att inte nöja mig, inte tvinga fram eller överanalysera. Givetvis, jag är kvinna, analysdelen är lättare sagd än gjord. Men jag ska känna. Känns det bra så är det bra, känns det inte bra så skit i det! Med mitt ex föll allt naturligt från dag ett. Det är de jag vill ha. Inget påtvingat. Men mitt ex.... Han hade de absolut bästa, men valde att slänga bort de. Det jag gjort för honom i dessa år. Vet ingen, inte ens mina fina vänner som skulle gjort bråkdelen som jag gjort och i viss mån offrat. Frivilligt, och med fokus på framtiden, men ändå funnits där, ställt upp på allt han och hans karriär krävt av mig. Han är en sån förlorare! Och jag går efter många om och men ur de här rakryggad och som en vinnare. För första gången behöver jag inte anpassa mig, behöver inte planera efter honom, behöver inte hoppas för att sen bli besviken ännu en gång. Jag är genuin, jag är närvarande och för de jag älskar gör jag allt.

Så jag satt här i veckan med en väninna, tyvärr ses vi inte så ofta, men ungefär var tredje månad har vi andra anledningar att ses. Jag har känt den här kvinnan i närmare tio år så hon har koll på turerna. Men som sagt, blir ofta en snabb resumé med några månaders mellanrum. Så får jag käftsmällen. Inte på något vis elakt, men ett wake-up-call för mig. Hon säger att hon är förvånad hur himla snäll jag är, hur rädd jag är för att såra, hur jag månar mer om andra än att göra vad som är bra för mig. Sen tillägger hon att hon alltid sett mig som hård och mer på gränsen till elak fram till nu i detta avseende. Hon grundar detta uttalande på hur jag behandlat de män jag träffat sen separationen. Minns ni mannen från vintern? Om middagar, luskammningar, släktmiddag som vart till ett bröllop osv? Japp, jo, komprimerar man så va jag kanske bra snäll, inte för att han krävde de, eller ens för att jag tänkte de. Men jag visste ju att det inte skulle leda nånstans. Minns ni mannen med champagnen? Hmm, när jag återberättar mina svar till honom så står de ju klart. Jag har inte satt ner foten och tydligt sagt -nej. Jag har sagt, nej tror inte de, tack men nej tack, den HÄR helgen kan jag inte. Men jag har inte sagt, nej jag vill inte ha dig.
Så fortsatte vårt samtal. Hon påpekade att jag alltid ger sken av att hålla en liten glipa öppen och sem hoppas på att de ska fatta piken. Ligger kanske något i det ändå. Tyvärr. Och ikväll, har jag klart och väldigt direkt klargjort för hela två personer att nej, det kommer aldrig bli något mellan oss. Och det känns .... hmm .... hur ska jag uttrycka mig. Befriande, men samtidigt känner jag mig hemsk. Har fått än de ena än de andra att förklarar och försvara. Något jag upplevt som tydligt har tydligen behövt skrivas ut med stora bokstäver ändå. Och de va i all ärlighet inte min mening att såra, men kan väl inte helt sticka under stolen med att de va ett försök till en lätt väg ut.
Så, no more Mr nice guy!? Eller? Jo, jag ska jobba på att vara tydligare. Jag vet ju rätt snart om känslan jag vill ha finns där eller ej. Visst, jag har gett det något till försök i hopp om att det ska kännas annorlunda. Jag har ännu en brist som precis lagts fram för mig, tar till mig av kritiken och lovar mig själv att tänka på det i framtiden.

Ni vet Facebooks senaste grej, idag har du minnen att se tillbaka på. Kommer bli några hugg i bröstet framöver insåg jag imorse.
Idag för tre år sedan började jag min resa till Sydafrika. En resa som troligtvis för alltid kommer bli den bästa. Jag flög ner till Johannesburg och vart på flygplatsen hämtad till en lodge nära flygplatsen. Tillbringade en natt där själv innan personalen körde mig tillbaka till Johannesburgs flygplats. På en takterrass satt jag med en bok när jag såg min kärlek närma sig, han och hans kollegor landade precis nedanför terassen jag satt på. Det knöt sig i magen av längtan efter min man, ville springa ut på plattan och möta upp men fick istället snällt vänta och se hur de taxade och klev ur. Därifrån satte vi oss tillsammans på ett plan till Cape Town. För första gången i mitt liv hade jag ingen aning om vad min semester skulle innehålla. Min man hade ordnat med allt. Och vi bodde i bröllopssviter, besökte vingårdar, åkte på safari, lekte med lejonungar, va uppe på en flygtur över Cape cod och Robin Island, åt de mest sagolika middagarna, besökte casino. Ja herrejisses. Och den kärleken som då fanns. Vad händer när den bara dör? När man väljer att lämna allt när man står mitt i ett kliv med riktning framåt? Hur kan man hata någon som man en gång älskat så? För det är tyvärr så, jag hatar honom. Har ingen aning om vad han tänker och känner om mig idag. Men min känsla gentemot honom är hat.