Alla inlägg under oktober 2015

Äntligen är han här hos mig min man. En kväll har återigen rasat iväg. Nu ligger han med huvudet i mitt knä och har somnat. Så mysigt. Så hemma. Saknat den här känslan han ger mig med sin närhet.
Men i samma stund så kom en årsdag som känns. Som en tunn med plågsam knivsudd i mitt hjärta och i mina lungor.
För lite dryga två år sen gick jag alldeles för många händelser i förväg. Han, mitt ex och jag va i Thailand. Vi hade beslutat oss för att bilda familj, en fullträff vid äl, vi firar ännu en årsdag tillsammans. Jag har allt klart. Ett nyinköpt tvåpack clearblue gravtester, en vackert inslagen speciellt utvald cigarr, ligger nedpackade i min resväska. I veckorna passar de så perfekt. Vi får veta på vår egna årsdag, våra familjer får nyheten i julklapp. Där i ett vackert hotellrum i Thailand tar jag mitt första graviditetstest tidigt på morgonen när bara jag är vaken. Sitter på den fuktiga balkongen de där skälvande minuterna medans jag väntar på resultatet. Det visade negativt. Och va jag inte besatt innan så vart jag de då. Min första sorg. Osäker men tror mensen vart dryga en vecka sen om inte rent av tio dagar. Jag va svullen och skengravid i ordets samtliga betydelser. Tog ett nytt test, fortsatt bara de där ensamma strecket. Det gjorde så ont. Han förstog inte riktigt min smärta, men han höll om mig, vi hade just börjat. Vi fick en fantastisk årsdag med en avslutningsmiddag på vår dag som jag aldrig kommer glömma. Jag va så gränslöst lycklig den dagen, men upplevde en sorg som gjorde så ont. Nåt jag skulle känna månad efter månad efter det. Mitt älskade barn, vårt efterlängtade barn.
Idag har jag distans, minns vår kärlek så intensivt, men den känslan skadar mig idag. Jag hade allt jag ville ha i den relationen, kände så starkt för den mannen. Han va mitt liv, min partner, min framtid. Nu är han ett läkt sår, ett hat som stillats, en sorg som hänger kvar. Han är pappa till barnet jag aldrig fick. Jag saknar känslan, saknar vår trygghet, saknar vår framtidsplan. Men hatar det som hände, hatar den han vart. Och jag saknar inte honom.
Men idag spökar han. Passande nog helgen till ära så spökar han.
Smeker mannen i mitt knä över håret, så fin, så bra, så godhjärtad och som han får mitt hjärta att ta de där extra skuttet. Men ... han är inte mitt trygga förflutna, och han är inte min framtid. Men, han är mitt nu. Och jag älskar honom för allt han är, här och nu och i allt vi är och inte.

Ikväll är en kväll i nostalgin och minnenas tecken.
Nog har jag ältat både de ena och det andra i denna blogg, men inte rotat så mycket längre bak i tiden. Jag började ju ändå skriva i ett stort lyckorus. Men idag tog jag en tur långt tillbaka i tiden, en tidigare relation. För många år sen hade jag ett förhållande med en avsevärt mycket äldre man. Såhär efteråt vet jag mycket väl hur osund den va. Absolut ingenting va bra eller hälsosamt. Men det är inte poängen just idag. Utan barn som växer upp! Måste börja med hur jag träffade dottern första gången. Han och jag hade träffats rätt länge. Jag va väl medveten om hans barn, åldrar, kön och mammor. Så en kväll, om det va sent på natten eller samma årstid som nu låter jag va osagt. Men det va mörkt, och jag låg naken i sängen hos honom. Tror att han va på toaletten då jag hör ytterdörren öppnas, och en kvinnoröst ropar -hallå är någon hemma?!
Helvete!!! Jag va direkt övertygad om att de va frun, som han glömt berätta om, som kom hem. Och vad gjorde jag nu? Tittade på fönstret i sovrummet, bara en halv trappa upp. Skulle kunna hoppa. Ja de va planen tills jag insåg att de nödvändigaste klädesplaggen låg ute i vardagsrummet. Shit! Tacksam att dörren va tilldragen gömde jag mig under täcket och inväntade räddning. Efter något som kändes som en evighet dök mannen upp. Lugnade med att de va hans dotter. Lugnade!! Hon lät ju som en vuxen kvinna! Jodå, drog på mig de närmsta av kläderna och slet ihop hårrufset i en tofs och harklade mig innan jag gick ut. Jodå, där satt en knappt femton år gammal flicka och tittade med stora ögon och sträckte fram handen. Det fanns alltså ingen bortglömd fru. Om jag va lättad eller bara mer generad vet jag inte.
Mitt första minne av sonen. Då elva år. Han led av svår social fobi. Hade bokstavskombinationer. Och svårigheter att stava till dom. Han träffade jag under mer ordnade former och på ett bättre sätt. Men första kvällen. Pojken hade gått och lagt sig och jag och mannen låg i soffan och tittade på tv. Pojken kommer då ut i sin lilla och rädda kropp och säger, trots min närvaro att han känner sig osäker, rädd och kan inte slappna av. Jag ville flyga upp ur soffan och krama om honom, men hejdade mig. Jag hade inget där och göra ens. Pappan har ett kort men fint samtal med sin son och han återvänder till sängen och somnat troligtvis. Det är denne lille pojk jag träffat idag! Denne lilla fina rädda pojke har växt upp till en ung man. Han har bott en tid i Stockholm och läst konst. Idag höll han sin sista dag på en en veckas lång vernissage. Jag fick höra om detta på omvägar, och kände mig bara så dragen till att åka dit och titta. Till min förvåning va han där! Som han sken upp när jag kom in! Jag vart tårögd då jag insåg hur många år som gått. Hur han fortfarande pratade med mig som en "förälder" fastän han idag växt ikapp, jag va ju bara barnet själv då. Men jag va pappas tjej, det gjorde mig till en ur vuxenvärlden och där lever man kvar i barns ögon. Jag har själv såna för mig vuxna i mitt liv! Han kramade mig så hårt och så många gånger. Och när han sa, att ja, nu har verkligen hela familjen varit här. Få brast det för mig. Jag? Är jag fortfarande familj? Du är ju en 24årig man med egen lägenhet i stan, en utställning av dina egna alster i ett galleri mitt i smeten, inne på ett nytt förhållande efter att det förra sprack. Då mycket har hänt i ditt liv sen vi sist sågs, du har växt upp, och du kallar mig fortfarande "din familj"? Så starkt. Och med dom orden vart jag så stolt. Stolt över att själv vara en person som han skiner upp av att se, som han kramar hårt, länge och många gånger, och stolt över honom. Så oerhört stolt över allt han åstadkommit. Åh, jag hade velat vara med på ett hörn. Jag vet när han sluta skolan, vet vad han läste på gymnaisiet. Sen har han liksom försvunnit ur rullorna med skvaller runt mig.
Så, även små rädda pojkar kan växa upp till ståtliga män med ett grymt självförtroende och jävlaranamma. Och du, eller en sån som jag, kan få va med i den lilla skaran den där lilla uppvuxna pojken kallar för sin familj.

Oavsett hur lång tid, eller hur långt avstånd. Våra nära har vi alltid nära.
Tacksamhet!

Nu är de spikat. Och med en så stor nervositet är det nu bestämt. På lördag ska mannen utsättas för parmiddag på min sida. Jag vet inte vad vi är. Jag vet att vi inte är påväg åt samma håll. Vid "det stora samtalet" va jag hård och sa att jag inte ville att han skulle träffa mina vänner då vi ändå inte har en framtid ihop. Men nu är det visst dags. Och det känns .... läskigt, lite småmysigt och framförallt enormt stort för oss i vår relation. Dels så har vi inte setts sen förra helgen vilket känns trist och oerhört tomt och konstigt. Sen så blir det en helg hos mig och på lördag kväll kommer vänner till mig över på middag. Lite osäker om han ser samma storhet i det som jag. När jag fråga om det kändes okej så svarade han sekundsnabbt -Absolut! Om han inte tycker de är nå speciellt alls, eller om han också känner att de är ett stort steg i vår relation.
Jag har inte reflekterat över det tidigare direkt, men under de här dryga tre månaderna har vi faktiskt inte träffat någon annan socialt. Jag har träffat hans son, han frågade om jag ville följa med till ett födelsedagsfirande som hans föräldrar skulle närvara vid. Men inga vänner, vare sig mina eller hans. Inte så att vi inte bjudit med den andre. Utan de vi gjort har mer varit saker man gör själv, som jag med mina tjejkvällar eller getaways med bästa vännen, han på diverse jobbevent utan respektive inbjudna. Men nu är de alltså dags. Lite pirr, lite av en varm känsla, och så givetvis lite av mitt negativa jag, va håller jag på med? Nu passerar du en gräns!

Jag har två stora fobier, eller skräcktillfällen. Höjder och tandläkarbesök.
Nånstans i våras bet jag av en tand som jag gick länge med. Tänkte att gör de inte ont är de ingen fara. Sen började de ju givetvis göra ont... Vad förväntade jag mig. Akuttid och en provisorisk lagning som skulle sitta upp till ett halvår. Dyrt som attan.
Ja, ikväll skulle jag tillbaka och avsluta. Har nojjat flera dagar. Idag har kroppen varit som en fiolsträng. Och givetvis reagerar jag fysiskt mer än bara spänna mig. Huvudvärk hämtad från helvetet och slutligen så började jag kräkas... Att skylla på magsjuka vet jag alltför väl är fel. Det är panik. Som alltid, så går de över förväntan. Men det är så jobbigt. Flätar ihop fingrarna och klämmer åt så hårt att fingrarna vitnar. Jag kväljer och gråter. Helt galet. Och sol pricken över iet så kom slutnotan på 3000kr. Jippi, ja de va den månaden de.
Så trött på att vrida och vända på kronorna varenda eviga månad. Finns inga 3000kr över i min budget.
Så här sitter jag nu, bedövningen håller på att sakta släppa och de gör så förbannat ont. Mina axlar känns som om de vore fastsydda i örsnibbarna och käkarna värker en ilande smärta upp i tinningarna som skickar blixtar ut i ögonen.
Nu vill jag sova, vakna utvilad och kanske njuta lite av lättnaden att nu ska jag inte tillbaka till tandläkaren på ett åt iallafall.
Imorrn bitti väntar nästa dom, bilbesiktning.
Bara håll tummarna!

Att jobba på schema innebär ju att man har ett och annat arbetspass förlagt på obekväm arbetstid. Så att råka få sin helg placerad på den helg då vi skiftar till sommartid är en ren plåga, medans att få denna helg, mot vintertid är nära nog en belöning! Självklart går jag och smågäspar och längtar hem ändå, så min plan på att unna kroppen en redig detox inom snar framtid börjar ta form.
Den senaste veckan har verkligen bjudit på de mesta i könsloväg. Har känt mig fullkomligt deprimerad och hopplös, och varit så hög på lyckoendorfiner att jag aldrig ville komma ner igen.
I veckan hade jag min första av åtta lektioner i aerial hoop. Och kan väl sammanfatta den timman med platt fall! Haha! Att de skulle vara svårt hade jag fått klart för mig. Men om man tänker utgångsläget typ hänga knäveck så är de nånting man gjorde utan problem - som barn!! Jag är inget barn längre, och hänga i knäna är ingen självklar kunskap som sitter kvar nånstans i ryggraden så som man kan höras påstås om exempelvis cykling. Men, ändå va de inte just den övningen som va värst. Utan att ta sig dit. I poledance finns ett trick som heter straddle, de innebär att du i princip vänder dig upp och ner och benen ska bilda ett V över huvudet på vardera sida av stången. Nånting säger åt min kropp att detta är inte naturligt och ska inte fungera, jag skulle vilja kalla det för tyngdlagen, men den borde ju påverka samtliga i lokalen, så är inte fallet. Så kämpa på! Blåmärkena kom som ett brev på posten och jag lyckades dessutom ramla ner några minuter in på lektionen - head first!
Jag gillar ju de där med utgångsläget noll, kan ju bara bli bättre eller hur?! Och jag är långt ifrån exhibitionistisk så det är inget jag har som målsättning att nånsin visa upp. Desamma gäller för poledance, jag älskar de, men är långt ifrån duktig och kommer troligtvis aldrig visa upp något live.

Min fredag va perfekt från början till slut. Okej, lördagen skvallrade om att några drinkar hade man kunnat hoppa över.
Julen för två år sen fick jag och exet ett presentkort på spadag med duobehandling. När han försvann fick jag behålla de. Så i fredags va de slutligen dags. Jag och min allra bästa vän hoppade på tåget på morgonen och fick en riktigt mysig dag med bubbelpool, kurbad och massage. Efter en heldag i stora badrockar och lyx och ett glas bubbel tog vi tåget hem igen, checkade in på hotell och smaskade på sushi, mer bubbel och en ostbricka innan vi tog oss iväg på punkspelning och något som vart en helnatt på stan! Den lycka som uppfyller mig efter en bra konsert är obeskrivlig. Och deppig som jag varit i veckan trodde jag inget kunde få upp mig ur den obekväma känslan. Men där och då va de total och fullkomlig lycka. Och jag har inte känt samma tyngd som innan fram till nu heller. Underbara musik, vad skulle jag göra utan den!
Igår va jag inte den kaxigaste kanske, men de va de värt! Årliga höststäden i samfälligheten stog på agendan för gårdagen. Kraschade på soffan några timmar när jag kom hem men tog mig sen upp och ut och krattade löv i några timmar på mitt tilldelade område. Ännu en gång man längtar efter att vara två. Jobbet hade jag kunnat göra själv, men att någon skulle stå inne och förbereda middagen hade inte gjort ont. Livet som ensamstående betyder just - gör de själv, annars blir inget gjort.

.... och det är så förbaskat mörkt.
Vill fortsätta skylla på höst och mörkret, men börjar bli osäker. Jag är deppig. Har ett konstant tryck över bröstet och jag får ingenting gjort. Bara idag va tanken att få igång en maskin tvätt direkt när jag kom hem från jobbet. Jag hann va hemma i närmare två timmar innan den va startad. Får liksom inget gjort.
Och så nyhetssändningarna... Jag är nyhetsberoende. Läser korta inlägg i kvällstidningsapparna flera gånger per dag, ser minst en morgonsändning på tv och en sändning på kvällen. Helst flera. Jag lyssnar på radio, och lusläser en morgontidning om jag har möjlighet och suger i mig av händelserna. Nära sjukligt söker jag upp allt som finns skrivet i olika format vid större händelser och finkammar informationskällor. Men även här har jag blivit förändrad.
Ingen har väl missat dagens händelser i Trollhättan? En man iförd någon form av maskering, Zorro-dräkt skrevs de om i början, går in i en skola som har elever från förskoleåldern upp till högstadiet, och går till attack med ett svärd. En liten pojke, runt 11 års ålder dog idag, en lärare på skolan dog på plats, senare under eftermiddagen avled gärningsmannen. Vad är det som händer? Det är så fruktansvärt. Och alla elever och personal på skolan som kommer leva med detta plågsamma minne resten av deras liv.
Jag säger inte att de inte är sunt att känna, men när jag efter att ha läst lite kort fick jag möjlighet att söka upp en dator och kunde se livesändningar på nätet. Tårarna gick inte att hålla tillbaka. Det har varit fler såna grejer. Tror att de va i förra veckan som de handlade om samerna och renarna en hel del på nyheterna och på kalla fakta. Jag mådde så dåligt av att höra hur dessa renar plågats, ja, varje gång nyhetssändningarna va så tog jag fasta på vilket roligt namn samen på tv hade. Jag behövde lägga mitt fokus på de för att flina lite åt det för att kunna ta till mig av det som sas.
Klart man blir berörd av händelser, men såhär? Känns inte bra.
Så jag oroar mig för mig själv, oroar mig för massa annat och framförallt andra. Jag vill inte må såhär. Jag vill inte va så engagerad och samtidigt så avslagen.
Och så stressen. För allt.
Jag vill ha en brejk, men bara tanken på en tillflykt ger mig mer stress, tänk så mycket jag skjuter upp om jag skulle rymma ett tag.
Mannen ... ja hans förkylning har bara blivit värre under veckan. Den här helgen har jag egna planer, samt att jag ska jobba. Det resulterar i att vi inte kommer träffas alls den här helgen. Första gången de händer sen vi började ses. Ja, de leder ju till att de kommer att gå två veckor utan att ses alls till nästa helg.
Försöker prioritera, försöker planera. Det jag spikar orsakar stress - ett måste, de jag skjuter på leder till stress - ett borde.
Det är en svår balansgång just nu.
För ett år sen kämpade jag så hårt. Jag slet som ett djur. Det va okej att må lite si och så då. I år? Jag vet inte. Vet inte vad jag kämpar för, eller mot. Vet bara att jag skulle behöva lite support, eller pepp, i allt. Helst sånt där som knappt märks. Vill ha vanlig enkel tvåsamhet, i ett vanligt enkelt svenssonliv. Vanliga bråk, om vanliga saker.

Att sätta nyckeln i låset, vrida om och kliva in i huset där mannen bor är varje gång förenat med ett lugn och harmoni. Tror att det beror på såväl det faktum att jag lämnat mitt eget och allt som man oundvikligen måste göra när man är hemma, förenat med att om en stund kommer dörren åter öppnas och in kliver någon som är glad över att finna mig där, det spelar också in att vi inte har ett "överaktivt" liv tillsammans. Helgerna är allt vi har, och de är lite vigda åt oss och tvåsamhet, vi har inga tider att passa, inga event att delta i. Bara vi två.
Jag har precis börjat komma tillbaka efter en dryga veckas förkylning, men nu va de hans tur. Lagom sega, och med harmonin som nu infinner sig mer och mer allteftersom att vi lär känna varandra bättre. Jo, en viss harmoni, mitt inre kan storma ordentligt när jag känner att kroppen slappnar av när jag sjunker in i hans armar, för desto mer jag känner, desto bättre jag trivs och mår i hans närhet, desto längre bort och ouppnåbart blir min egen dröm och längtan. Jag blir arg på mig själv när jag förstår att jag gör det här mot mig själv. Blir arg för att jag ändå låtit den där kompisträffen blivit till veckor, som nu blivit till månader. Jag borde haft bättre förnuft från start. Så onödigt.
Kaffe och melodikryss i sängen en lördagsmorgon, en biltur i strålande oktobersol, och en lång bastu på kvällen. Vi njuter. Både han och jag. Är så skönt att på fredag eftermiddag få prata ur sig om arbetsveckan som gått, om missöden och roliga inslag. Avrunda vardagen och kliva in i helgen.
Dessutom fyllde mitt ex år igår. Något som också passerade omärkt förbi, kom faktiskt att tänka på det först nu i skrivandets stund.
I veckan kommer jag starta upp min nästa fysiska utmaning. Aerial hoop. Det är alltså något som också lärs ut i polestudion. Denna gång blir de läskiga tricks i ring istället för på en stolpe. Igår va den vanliga kursavslutningsuppvisningen, och hjälp, vad har jag gett mig in på!! Hihi, är jättepirrigt och nervöst.
En annan fullkomligt galen utmaning jag utsatt mig själv för i år är Tjurruset! Hej och hå vilken galen grej de va. Tjurruset är alltså ett 10km terränglopp, över hinder, genom kärr och lera, ner i vatten och uppför berg och tillochmed en slalombacke. När jag anmälde mig va det på dagen 10 veckor till dagen d. Kul tänkte jag, en utmaning. Till saken hör de att jag fullkomligt hatar att springa, och löpträna. Och vi pratar inte, ogillar, utan hatar. Men! Skam den som ger sig. Till och med på en semester i Spanien tog jag med mig löparskorna. Men, jag blir på riktigt arg efter en runda. På grymt dåligt humör, och får dessutom fruktansvärt ont i ryggslutet. Trots att jag gjorde rätt rejäla framsteg i såväl tid som ork så fann jag inte glädjen. Så med några veckor kvar så bestämde jag mig helt enkelt för att hoppa av. Men, tanken va att följa med de andra som skulle ställa upp. Peppa, heja och kanske va den som körde bilen! Av någon anledning, så dagen innan, eller kvällen innan närmare bestämt så ändrade jag mig. Jag får väl kliva av när jag inte orkar mer! Då har jag ju iallafall försökt. Så, sagt och gjort. Resan dit satt jag och enbart bannade mig själv för MiB idioti, här hade jag gått från helt novis inom löpning, till att lägga ner försöken helt och hållet, och nu skulle jag ut en hel mil i lera och sörja. Hur tänkte du där fröken? Jaja, efter ungefär 1,5km trampade jag snett på nån kvist, fick ont i foten till följd. Vid 2km bestämde jag mig för att gå av på första bästa ställe. Vid 3km hade jag ingen aning om vart jag va i förhållande till start-mål och hade redan krupit ner i Mälaren en gång. Så fortsatte. De va jobbigt, de va obehagligt med blöta kläder, och jag kunde för allt i världen inte förstå hur jag skulle ta mig därifrån. Lite till, lite till, lite till. När jag nått 5km och halva banan alltså va avklarad korsade man just start-mål, men där va de så mycket folk så där ville jag inte kliva av. Ner i nästa gyttjefåra. De va alltså först vid 8 avklarade kilometrar som jag beslutade mig för att över mållinjen skulle jag. Med mindre än en km kvar rasade en kille framför mig ihop, han snubblade på någon rot eller gren och bröt benet. Såg inte alltför bra ut. Men funktionärer va snart på plats och han fick hjälp därifrån. Så kort bit kvar till mål. Till saken hör också att första herrgruppen startade omkring en timma efter min grupp! Jag hade sedan länge gett upp springandet. Nu va de mållinjen som gällde, på ett eller annat sätt. Men jag gjorde de! Och aldrig har jag väl varit så stolt över en prestation någonsin!
Kommer troligtvis aldrig göras igen, men jäklar vilken känsla. Plötsligt förstår jag alla adrenalinjunkies. Vilken kick!

"När nånting gjort mig glad vill jag dela det med dig, när jag känner mig trött och sliten vill jag luta mig mot dig, när jag är omotiverad lyckas du peppa mig, och när jag somnar så somnar jag helst och bäst med dig."

Så sant, och så ömsesidigt på så många sätt.
Tänk alla låtar som skrivits om kärlek, alla dikter, noveller, romaner, pjäser och filmer. Det finns så många sidor av kärlek, så många sätt att känna kärlek, visa kärlek, uppleva den och vara den. Att säga att sätten är lika många som vi är individer på jorden är nog en underdrift, för vi kan nog alla känna så många olika varianter.
Kärleken jag känner för mannen nu ... upplyftande, uppfriskande och fantastisk, samma man och samma kärlek tär på mig, får mig till tårar, får mig önska att vi aldrig mötts. Ja så kan det va, är inte den första som känner liknande, och det kommer komma fler efter mig.
Nu ser jag fram emot helgen igen! "Packa ner din morgonrock" Min morgonrock!?? Jaha, nä men jag gör väl som jag blir ombedd och åker med på turen då!
Lycka i ett litet mörker.

Presentation


Min historia om vägen till en efterlängtad graviditet, om att bilda familj och bli mamma. Förhoppningsvis kommer den här bloggen följa mig då teststickan visar + genom en sund graviditet tills vår lilla plupp äntligen finns i våra armar och lång tid efter

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Oktober 2015 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Gästbok


Skapa flashcards