Årets hundrasjuttiotolfte dunderförkylning, pms, extrem mensvärk och en havererande diet och träningsplan. Summan av de - stress....
På grund utav att jag lider av svår mensvärk och en fruktansvärd pms va de för psyket så skönt att börja med p-piller igen förra året. Då jag blir så dålig så undviker jag i mesta möjliga mån att släppa fram blödningarna, men ibland säger kroppen till att det är dags. Så, idag är ingen bra dag. Svullen, illamående, trött, känslig, sorgsen och allmänt plågad. Lägg till på de sluttampen av en intensiv förkylning, hela helgen har vigts åt nysningar och snorpapper. Mår så mycket bättre idag och är på jobbet, men som jag vill åka hem, tända all adventsbelysning som igår tog plats i hemmet, värma en balja med glögg och hitta en riktig snyftfilm att glömma mig själv i. Så blir de icke. Och raka vägen hem blir de inte heller då jag efter nattens första snöfall inte längre kan skjuta upp inköpet av en ny snöskyffel då misstänkta grannungar troligtvis norpat min förra vintern. Sen behövs en stjärna eller liknande till vardagsrumsfönstret, och så ännu en säck med avhärdningssalt. Japp, så ser de ut. Mest jämt och hela tiden.
Samtidigt som jag tycker såååå synd om mig själv.
2014 va verkligen ett år som slutade med platt fall, 2015 har varit återhämtningen och uppgångens år, men också mer präglat av sjukdom än något år nånsin tidigare som jag kan minnas. 2016 kan ju bara bli explosionsartat kanon.
Två veckor in i min nya diet, självklart har jag glömt all mat hemma idag. Så, fusk i helgen, kolhydrater till frukost, lunchen får bli den jag kommer över. Sen ska de finnas energi kvar till att förhoppningsvis orka laga middag ikväll och ordna med morgondagens måltider.
Slask och blask, snor och smärtor.
Hej måndag! Hej ny vecka!
Oj va peppad jag känner mig.
(Kanske en annan dag)

Tänk att något så enkelt kan vara så svårt. För mig är det självklart att tacka, ge komplimanger och berömma när jag anser något är förtjänt av det. Men att ta emot. Hur svårt det är att bara säga tack.
I veckans träning på aerial hoop satt jag en stund med min tidigare pole-instruktör och pratade efter lektionen, hon undrade va planen va efter kursavslutningen inför årsskiftet. Skulle jag fortsätta till nivå två kanske? Jag skrattade och sa att nej herregud så värdelös jag är så är de bara slöseri med tid, pengar och energi! Då bröt en tjej ur min grupp in och sa, men herregud, klart du ska fortsätta du som är så himla duktig! Oj, istället för att bara säga tack och ta komplimangen till mig så drar jag på ytterligare en nivå av skratt och svarar att herregud människa vart har du tittat nånstans? Varför? Hon tjänar ingenting på att ge mig en komplimang, det är inte för hennes vinning, hon menade det. Men jag viftar bort det med skratt och gör om de till självironi. Jag tycker absolut inte att jag är nära så bra som de andra tjejerna, men jag kanske inte är värdelös, och uppenbarligen så tyckte den här tjejen att jag är bra nog, annars hade hon inte sagt de ju.
Har märkt de i flera avseenden. Ett beröm är något jag viftar bort, bortförklarar eller ser som ironi. Åh vilken god mat du lagat, besvaras med att antingen har jag bara följt ett recept, eller så hade jag kanske tur, eller jaså, jag vart inte helt nöjd själv. Duktig du är på ditt jobb bemöts med bortviftningar, inte bättre än nån annan. Men jag tycker ju själv att jag är bra på mitt jobb.
Varför människa? Säg bara tack! Hur svårt kan de va. Varför skulle inte jag kunna va bra? Så, ny utmaning till mig själv, ta emot, acceptera och njut av beröm. Ingen tjänar på att säga något de inte menar. Säg bara tack!
Högst troligt förtjänar jag nog det.

Ja, det avslutade min arbetsdag denna dag.
En man som för andra gången på några få veckor kastar sig i novemberkallt vatten för att avsluta sitt liv. Med risk att verka helt distanserad så är det ändå inte den största av sorger. Du kan aldrig hålla en person vid liv som inte vill leva.
Finns oerhört många tragiska historier. Så många som idag borde vara i livet. Men det finns också en annan sida. Och återigen, man kan inte hålla någon vid liv.
En tung och närmast makaber syn som avslutade dagen. Hade just fått beskedet via telefon om att denne försvunne man hittats, och utgången. Går ifrån en föreläsning till min bil då jag ser en polisbil och en likbil, flera personer som rör sig och bak i den svarta bilen förs en vit säck på en bår in. Bilen startar och rullar iväg varpå polismännen rullar ihop avspärrningstejpen runt platsen. Tror scenariot är något som kommer följa mig. Så många indicier som klingar i otakt. Hur jag och några kollegor inte alltför långt tidigare stog vid just den kajen och tittade och tänkte tanken, pratade om det.
Ja livet tar sina vändningar. Ger med sig av sina upplevelser och erfarenheter. Allt man kan göra är att se, höra och känna. Så lite man kan göra eller förändra i det stora hela.
Det är lilla jag, och det är lilla du. Tillsammans är vi lite större, lite starkare och kanske rent av lite mer uppmärksamma på vad som händer och sker. Vi kan inte förändra allt, men vi kan bidra till mycket.

Nersjunken i en fåtölj på övervåningen i ett rum som har en enormt harmoniskt aura. Tröttheten efter helgen är obeskrivlig. Jag har pillat ut mina linser, tagit ett bad med väldoftande skum. Och jag vill bara blunda, sova och sluta tänka, sluta känna, vila.
Min bjudning med tjejerna i fredags vart väldigt lyckad. Ja trodde jag. Men när jag skulle återberätta kvällen lite på ytan vart de bra sorgligt. En har lämnat in om skilsmässa, en annan har fortfarande inte fått sin operation för att få ett bröst efter års kamp mot cancer, en tredje har för mycket jobb och en ytterligare blir indirekt förolämpad av en annan i samtal om förmågan att ta hand om sina egna barn, ytterligare en pressas vid frågan om barn, jag råkar veta att de försökt i flera år, och jag såg smärtan som skulle döljas bakom ett artigt leende. 23.30 hade samtliga åkt hem. Men jo, min upplevelse av kvällen va positiv. Underbart att träffa vänner man alltför sällan har tid eller kommer sig för att umgås med. Och det är klart, har man inte setts på lång tid så blir det även en del elände att avhandla men ordentligt uppblandat med roliga händelser och hjärtliga skratt!
Vi är kvinnorna mitt i livet, där många lever med stora familjer, små barn, karriärer, försök till att skapa en egen familj, långa relationer som nått sitt slut, nya relationer som påbörjats och väggar som sprungits in i. Vi är Sverige idag. Vi är dom som minns vår skolgång men inser att skoltiden idag är någon helt annan än den vi levde i. Vi kan prata nyheter, månatliga boendekostnader och lånevillkor. Vi är kvinnorna mitt i livet. Med en tå på foten som inte riktigt ännu vill lämna de riktigt unga, men långt ifrån står på stadigt och inväntar livets efterrätt. Vi lever här och nu. Och i vårt sällskap som befann sig i mitt vardagsrum i fredags kväll kan du hitta en representant från alla skeden i livet. Fantastiska disneysagor och mörka öden ingen människa borde behöva uppleva.

Igår åkte jag återigen de många milen hem till mannen. Som jag längtat efter honom. Så oerhört skön det välkomnandet va när jag parkerat. Varje gång vi ses så påminns jag om vad jag har så svårt att lämna. Ingen tv den här kvällen. Bara han och jag och samtalet. Vid något tillfälle hamnade vi framför en gammal anslagstavla. Konstiga saker som satt uppe, och handskrivna lappar där bläcket med åren blekts bort. Fanns något där som jag höjde ögonbrynet över och undrade varför de satt där. Han berättade att der nog va sonen som satt de där nångång. Har aldrig hört honom tala på det viset. För varje mening han uttalade fick jag allt svårare att andas. En foto där sonen va exakt så många månader och så många dagar där han just börjat gå och krampaktigt höll tag om en vuxen persons finger. De va så mycket kärlek i hans ord och röst. Så jag frågade, hur kan man inte vilja uppleva det igen? Han vart sådär som han blivit tidigare vi pratat om barn, distanserande och kanske rent av lite kall. Jo, de hade bestämt sig för att det va ett barn de ville ha, han och hans fru. Tydligen vart hon gravid flera gånger till trots p-piller, vid den tredje gången beslutade dom att han skulle knippsa sig. Oåterkalleligt. Jag slingrar mig ut ovh bort. Mår illa. Tar en cigarett i isande kvällskyla. Jag kan inte fejka. Kvällen är förstörd och han är inte sen att märka att jag inte mår bra. Så vi bjuder in elefanten som i veckor stått och blängt på oss i samtal. Det finns ju där, den stora klossen som inte går att plocka isär, slå sönder eller förneka. Så han frågar, och mitt första svar är tårar som nu rinner. Du har inte mig i din framtid, jag har inte dig, så vad håller vi på med? Jag får sällskap i tårar. Han vill inte förlora mig, jag har så svårt att lämna honom. Men som jag sa till honom. Nu har vi setts i dryga fyra månader, i ett vips kommer vi passera ett halvår, sen rullar de på. Tidigare på kvällen pratade vi om pension, och hur en bostad skulle kunna se ut för att för honom möjliggöra att gå i pension så tidigt som vid 55-års ålder. Här vart de så tydligt. Han planerar att kunna pensionera sig inom fyra år, jag hoppas på att ta ut mina livs första föräldradagar inom samma period. Jo, vi har enats om att vi står ljusår från varandra. Tråkigt nog är ju att för honom är det här inget problem. Han vill ha mig, han vill inte ha små barn, något jag inte tillför hans liv. Han vill ha en mysig tillvaro mellan två vuxna människor. Han har gjort papparollen, han har gjort rollen som brudgummen. Nu vill han bara vara en del av en tvåsamhet. Han förlorar ingenting på vår relation. Medans jag upplever att jag förlorar eller ger upp mina samtliga drömmar för att få den skärvan som innefattar en ömsesidig kärlek och en varm fin tvåsamhet.
Han avslöjade att han också tänkt mycket på det här sen senast. Jag frågade vad och hur. Och han har bara kommit fram till att det måste få bli mitt beslut. Att han förstår och att de absolut inte skulle finnas några hard feelings om jag valde att gå.
Nä, så hur gör man? Hur lämnar man någon som får en värme att sprida sig från bröstet som värmer upp hela kroppen? Hur lämnar man någon man längtar efter varje dag? Eller, hur ger man upp sin dröm om att en dag få bli en annan persons mamma?
Natten har varit minst sagt orolig. Jag har vaknat och vankat, hunden har vaknat varje gång och gått i hälarna på mig. Svullna, plufsiga ögon, trötta steg, isande kyla på farstutrappan, trötthet och ny ström av tårar. Jag vet vad jag vill. Men de går inte att kombinera med det jag har här.
Så många långa timmar i sängen på förmiddagen, vakna, men utan ord. En hand som säger att jag finns här, nära bredvid dig.
Såg mig själv i spegeln och ville bara dra en säck över mig. Så sliten.
Han va modigare än jag idag. Han började prata. Jag är värdelös på att prata. Gråter. Jag måste stålsätta mig och bli iskall för att kunna förklara. Jag hade inte den energin idag. Så jag svarade med tårar. Försökte se honom i ögonen för att han skulle se. Han svarade med att hålla om mig. Viska i mitt öra att han inte ville att jag skulle lämna, att han älskar mig, att han inte vill att de ska vara över, men att han låter mig gå om det är det jag vill. Inga ord kom från mig, bara hulkande, smärtsamt. Att sitta där och veta vad som är "rätt", men inte förmå sig ätt lämna något som är så fint.
Så, han gjorde som jag längtade efter, han frågade om jag ville ha veckan att tänka och känna efter, så ses vi nästa helg igen och försöker prata mer då. Jag nickade. Jag kommer inte ha orden nästa helg heller. Jag har fastnat i hjulet, och jag springer med för att inte ramla, jag springer trots att orken tagit slut för länge sen.
Han kan inte ge mig det jag vill ha, vi befinner oss så långt ifrån varandra, det borde ju va klart, och väldigt enkelt. Det är inte det.
Va skönt att få ta upp ämnet om att presentera den som står bredvid en i en butik med. Har reagerat på att han aldrig presenterat mig. Jag menar inte att han skulle kallat mig för sin flickvän eller så, men han kan få mig att känna mig väldigt bortskuffad när han inte uppmärksammar min närvaro. Det svarade han på att det är ju självklart att jag är hans flickvän. Men nej, den självklarheten finns inte.
Hamnar vi i scenariot igen kommer de bli med spänning jag får veta om han hörsammat den delen av samtalet.
Så, med kroppen lindad i en badrock, håret i en turban, amaronevinet som rinner som sammet i strupen sitter jag här och försöker samla ihop dagarna som gått. Huvudet värker, ögonen svider och käkarna kämpar för att inte krampaktigt trycka ihop tandraderna.
Allt är fint, lugnt och vackert. Men jag är i uppror. Ett uppror jag när som helst kan kliva av. Men jag vill inte.
Förtjänar jag då det här?

Jajamensan! Några dagar in i duktig diet och träning kommer mealcheatday. Jodå, en del av mig tycker väl att de är lite synd att börja fuska redan nu. Men å andra sidan, det är en kväll sen länge tillbaka inplanerad. Och hur rätt eller fel det är låter jag va osagt, men tycker om jag ändå ska smutta glögg så kan jag också gotta mig i det andra på buffébordet. Hellre en kväll än lite mest jämt.
Börjar riktigt se fram emot morgondagens event. Ett helt gäng av de härligaste tjejer jag känner!
Ikväll ska huset städas och diverse bakning påbörjas. Får ta en tur upp på vinden och leta fram några glöggmuggar och kannor.
Sen finns det vänner som nästan krossar ens hjärta ibland. Mina närmsta och för mig viktigaste räknas ett fåtal. En av dessa har jag känt sen tidiga tonåren. Vi har följt varandra genom massor. Och vid alla stora händelser i livet har vi funnits där. Hon va en av dom som va först på plats vid min sida förra sommaren. Det tråkiga är att vi inte setts sen dess. Det är inte alls ovanligt att det är svårt att få ihop dagar att ses med vänner, den ena ska dit den dagen, och den helgen ska tillbringas där osv. Men hon har liksom prioriterat bort mig. Kanske, eller troligtvis så står hon mig närmre än vad jag står henne. Men jag har så många gånger frågat och föreslagit. Men hon kan inte. Minns inte när hon kommit med ett konkret förslag senast. Och så nu denna tjuvstartade adventsbjudning. Veckor, ja närmare månader har denna inbjudning legat ute. Igår tackade hon nej. Det känns inte alls bra. Och visst att hon har fullt upp, men tror inte allt de hon gör idag är inbokat sen månader tillbaka.
Är väl bara att inse att man glider isär. Men det här är någon jag saknar. Hon betyder massor för mig. Men en vänskap kräver två. Somliga får man bara låta glida iväg.

Jag skulle ju dra in på nyheter. För egen skull. För att inte bli så tyngd av allt hemskt som händer i hem, i Sverige och i världen.
Givetvis efter fredagens händelser i Paris tillbringade jag precis hela dagen med att lyssna, läsa, gråta och fundera. Framåt kvällningen insåg jag att de va hög tid att slå av, men nya uppgifter kom hela tiden fram.
I fredags spelade alltså Frankrike fotboll mot Tyskland på hemmaplan. Ikväll skulle mötet ske mellan samma länder men nu på Tysklands landslags hemmaplan. Nyheterna börjar rasa in som notiser på mobilen. Matchen inställd. Bomber hittas.
Än så länge är ingen bomb utlöst. Men här sitter jag och följer kvällstidningarnas liverapporteringar, läser text-tvs samtliga sidor men veckans brott i bakgrunden. Unga människor som mördats. Byter kanal och ser om vår svenska match i Dannmark fortfarande pågår, det gör den.
Facebook och Instagram överöses med åsikter, delade länkar och allmänna smaklösa kommentarer.
Att dela bilder för att visa att man älskar sitt syskon, eller sin förälder, det ska man visst göra. Att dela bilder eller sidor för att visa att man stödjer homosexualitet är ett måste. Att tydligt visa att man inte är rasist är ett krav. Och delar du inte den där bilden så är du troligtvis inte emot barnmisshandel, mobbing eller djurplågeri. NEJ! Det räcker. Jag delar inget sånt. Jag har inget behov att dela en bild för att visa att jag inte gillar si eller så. Men nu lät även jag min profilbild sjunka in bakom den franska flaggan. Vad får man då tillbaka? Jo, man brydde sig inte om flyktingstormen, om händelser i Beirut eller om bombade områden i länder jag inte minns namnet på. JO, jag bryr mig, tror inte någon händelse som tagits upp på svenska nyhetssändningar på många många år gått mig förbi. Och jag reagerar. Jag söker upp mer information om händelser jag inte riktigt förstår. Jag läser på för att veta.

Nä, den här världen är inge kul. När va de möjligt att införskaffa sig en enkelbiljett på månen sa vi?
Där jäklar kommer de va gränskontroll som heter duga och ingen jävel kommer att ifrågasätta de.

Va snälla med varandra.
Världen förändras.
Älska som aldrig förr.

Med en rad lite för mig större beslut tagna senaste tiden så har vi nu nåt fram till en tung. Det tar mig sju minuter av mitt dygn, så vad är problemet?
Jag har som många som följt mig ett tag vet haft bekymmer med att komma tillbaka till bra sunda rutiner sen egentligen förra sommaren. Några toppar har de varit absolut, men så långa slarviga perioder. Jag äter dåligt, eller inte alls. Jag vart tidigt i somras sjuk i bronkit, en åkomma som penicillinkur till trots, höll i sig i veckor, när jag så smått börjat återhämta mig inföll Tjurruset och efter de kom en ny förkylning som ett brev på posten. Träningen dog fullständigt. Har tagit mig igenom mina pole- och aerial hoop lektioner, övat några gånger på stången hemma, men gymmet vet jag inte sist jag såg insidan på.
Så, istället för att norpa kakor på jobbet på eftermiddagen då man är i behov av någon form av mellanmål, byta ut middagen mot nåt glas vin osv så har jag äntligen återgått till att ha matkasse. Ett suveränt alternativ även för ett ensamhushåll. Dels så räcker ju en matkasse till 20 måltider, vilket innebär hela 10 dagar utan att själv behöva fundera eller tänka. Gör rätt och slätt vad som står och ät! Dessutom krävs inte daglig matlagning. Jag tycker det här är en affärsidé som få kan toppa.
Men bara mat räcker inte helt och fullt. Vill ju röra på mig också. Jag blir ju glad av det, och sover bättre, och mår bättre. Jag älskar ju att träna!
Så, synd att bara sitta och tänka smarta tankar om att ta tag i bitarna som inte fungerar - GÖR!
Igår påbörjade jag en 30dgrs utmaning. Det blir nära nog noll på kolhydratsintaget, vilket förvisso leder till att rätterna i min matkasse ibland bara räcker till tre mål. Men men. Sen tillkommer ett intervallträningsupplägg. 7 övningar på vardera 50 sekunder, med 10 sekunders vila. I tydliga ordalag, det tar sju minuter av min dag. Varför varför varför tar de då så mycket emot. Idag sporrade jag mig själv med bilder i underkläderna och noga tagna mått på midja, lår, överarm och rumpa. Jäklar om dessa sanningar inte fick mig peppad! Såhär får jag inte se ut. Faktiskt, inte konstigt att jag är trött och sliten. Jag ser inte sund ut. Har troligen undermedvetet, undvikit att titta på mig själv i spegeln ordentligt. Visste inte att de har blivit så illa. Med viss förskräckelse så undrar jag när detta hände!
Jag är stor, har alltid varit större, det är inte den formen av osundhet, det är något annat. Jag ser att kroppen inte mår bra. Förstår att lederna gnäller och knakar. Det finns rund och go, så finns det de här som jag hamnat i.
Så istället för att dra ner rullgardinen och undvika konfrontationen sker nu mina sju minuters träning i enbart träningstopp och hotpants. Att våga titta på mig själv gav mig en kick. Jag vet hur jag kan se ut. Jag vet hur jag mår när jag har färre kilon att bära på. Dit ska jag, så ska vi se om den här deppen inte per automatik också kommer ge med sig.