Tröttheten är obeskrivlig.
Tårar som bränner precis hela tiden.
Hungrig, men aptitlös.
Julklappsinslagning och en flaska bubbel, Bingolotto och en passionfruktscheesecake färdig.
Ja, dan före doppardagen. Julens i särklass bästa dag enligt mig. Där jag växte upp innebar kvällen pyntande, bastu och en renbäddad säng, gärna Bingolotto, klä julgranen, slå in de sista klapparna och ett hem som doftar av så mycket mat och den första skinkmackan som åts.
En tradition jag gjort om, anpassat men med mycket behållt. Det är mysets kväll. Men i år är det inte sig likt. Ska ha min andra lediga julafton på 15 år imorgon. Men sen blir det en del jobb. Så vägt för och emot vad gäller att fylla kylen med julmat. När ska jag äta den? Men va trist att inte ha något hemma alls. Beslöt mig häromdan när jag va och handla att göra åtminstone en Janssons frestelse, givetvis va anjovisen slut. Köpte en burk sill. Tänkte inte mycket på det då. Idag saknar jag doften av gratängen i ugnen. Hade tänkt att köpa lite färdigskuren julskinka. Har glömt bort det. Idag råkade jag passera en frysdisk och såg en fryst frestelse ... den fick följa med hem.
Saknar massor här hemma. Saknar att dela dagen med någon. Den där jag tänker till för, eller som jag diskuterat kylskåpets innehåll inför helgen med. Jag har insett de faktumet, jag är ensam, ingen kommer äta någon julmat med mig, ingen kommer göra julgodis tillsammans med mig eller gladeligen äta upp den, så jag valde bort allt.
Som en extra kickstart på helgen har min mormor fått en propp i benet. Då morfar gick bort förra året så står mormor själv. Ser hennes typ av ensamhet annorlunda mot min, hon va gift med morfar i dryga 60 år. Måste vara fruktansvärt att förlora sin motpart efter så många år. Men det hör livet och ålderdomen till tyvärr. Någon måste gå först.
Så morgondagens julfirande har ställts lite på ända. Var? Hur? Vem?
Vi löser det.
Min efterlängtade ledighet som börjar på måndag morgon kräver nu att mitt fokus inte läggs på mig och välbehövd vila. Min mormor kommer behöva hjälp. Och självklart, tvekar inte en sekund. Men jag är trött. En trötthet mina föräldrar inte känner till. De vet inte att jag tillbringar 70% av min lediga tid hemma i floder av tårar. Jag vill inte att de ska veta. Behöver inte veta. Men de kommer aldrig förstå varför mina ögon kommer att tåras när vi ska prata om hur vi ska få ihop det här bäst för mormor. De har en resa inbokad och åker på annandagen.
Julen i år kommer att komma och gå. Om ett år kommer jag inte minnas den här helgen.

Relationerna då? Är en lång historia och ett separat blogginlägg. En annan gång - kanske.

Till glädjeämnena finns faktiskt också rubriker. Min systerdotter har träffat sin reumatolog och nåt en okej kompromiss åtminstone hon ska försöka leva med. Psykologen klickade det med och hon känner en lättnad bara över att kontakten skapats. Lycka för mig!
En av mina älskade vänner, bosatt i London kom hem till Sverige idag. Och under en kort stund fick jag den stora äran att kramas med hennes nu fyra månaders gamla dotter. Efter jul tar vi en kväll, bara hon och jag med kramar, skratt och gråt. Ser så fram emot det!

Förra veckan va det dags att förnya p-piller receptet. Ett snabbt in och ut besök på familjeplaneringen. Men icke. För några år sen, stressad som en tok ramlade jag in på samma mottagning, fick träffa en student. Inget ont om det. Men samtidigt låg mitt blodtryck högt, undertrycket va på 92 och jag fick komma tillbaka upprepade gånger för att ta nya värden innan jag slutligen fick mina piller utskrivna. Så jag blir alltid lite nervös när jag ska dit. Förra veckan låg mitt undertryck på 79. Perfekt enligt mig. Men, den nya barnmorskan scrollade igenom min journal och tyckte att nä. Lite högt va de nog. Och min vikt är ju ett stort bekymmer. Till saken hör att jag inte är större nu än tidigare... Jag tappade hakan fullständigt. I mitt övriga svajiga mående va det här inte bra... Min respons va att hon då får leta fram ett magisk piller mot mensvärken och en ännu bättre mirakelkur mot pms. Det skulle jag visst inte sagt. Fick en uppsjö med frågor om än det ena än det andra. Om perioden med att utan framgång bli gravid, om pms och erbjudande om spiral, något jag provat vid tidigare tillfälle. Det hela slutade med att hon bokade in mig på en privatklinik där det ska utredas om en slemhinna växt ihop med nån vägg som kan orsaka smärtan vid mens, och endometrios som ironiskt nog, om de skulle va de sistnämnda behandlas med just p-piller.
Som den smyghypokondtikern jag är går jag nu och inväntar domen om att aldrig kunna få barn eller att jag har cancer i hela apparaten. Jag vet att sånt här är bra att kolla upp, men jag har inte bett om det, och jag ser inte fram emot att vara utan p-piller. Jag hade det jättetufft på så många sätt utan hormoner, något jag gladeligen utsätter mig för igen om det innebär att jag försöker bilda familj.
Känns tungt och tar upp enormt mycket av mina tankar och gör mig sliten och disträ. Går säkert bra. Men det förhindrar inte att det maler.

Klumpen i halsen är tillbaka. Tredje dygnet nu. Så oerhört konstig fysisk känsla. Allt är tillbaka. Är det den personen jag är idag. En som lider av ångest? Inte jag? Sånt hör man om, man är aldrig den som är den. Är det han som gjort det här mot mig? Något jag aldrig känt före allt rasade, men som nu gör sig påmint då och då. Första gången dock som det hänger kvar konstant.
Började i onsdags. Ingen trigger. Plötsligt va den bara där. Impulsen att framtvinga rapar, hostningar. Tanken att "jag satt något i halsen". Nästa tanke "knöl". Jag sväljer och sväljer. Men den sitter envist kvar. Jag gråter, då lättar den en aning för stunden.
Har haft anledning att rota en del i fenomenet "klump i halsen" en tid, men inser att mina råd och tips är värda noll. För de fungerar inte på mig. Hur hamnade jag här? Hur vart jag en sån? Jag är ju en uppåt, positiv och i grunden lycklig och stabil person. Men hon verkar för alltid vara borta. För den insikten hatar jag honom, X, för innan hans svek fanns inte det här.
Jag vet ärligt inte hur jag ska ta mig ur det här.
Så min plan för helgen har vridits på så många gånger att jag slagit så många dubbelknutar att slutändan vart att släppa ur all luft och tänka om.
Mannen Nu ville fortfarande att jag skulle komma trots vad jag tidigare trott. Jag beslutade mig för att förhoppningsvis positivt överraska honom redan ikväll med att dyka upp. Att han skulle iväg med kollegor visste jag. Men vi får vakna tillsammans. Det är värt mycket.
Så jag rullade hit. Nog vart han överraskad alltid. Släppte för en stund sen av honom vid restaurangen han skulle till och har nu slagit mig ner och öppnat en flaska vin i hans soffa. Varför jag trots förnuft valt att åka hit är enkel. Han får mig att må bra. Och jag önskar innerligt att han under helgen kan få mig att läka och få klumpen att gå tillbaka. Ett socialt och emotionellt experiment om man så önskar. Veckan har känts så fel utan direkt kontakt. Jag ligger varje natt och sniffar på en en kvarglömd T-shirt som doftar honom. Längtar, önskar mer och landar i hopplöshet. Njut av stunden! Jag försöker verkligen!
Bestämt mig för att på egen hand utforskare de centrala delarna av stan och hitta mig en restaurang för middag ikväll. Varför inte? Äta bör man. Och tid för tankar vill jag ha så få som möjligt. Det kan bli mysigt. Candlelightdinner för en!
Det är oavsett skönt att ha förmågan att känna sig bekväm och hemma i någon annans hem. Jag trivs.
Ett av mina orosmoln, min tonårs-systerdotter skickade ett sms idag. Hon ska träffa psykologen nästa vecka och är så glad och lättad för det! Gjorde mig så rörd. Fejka är lätt, men utropstecknen i hennes sms visade ändå känslan om man vet hur hon annars skriver.
Idag har jag också varit på en annan mindre bra tillställning för en person med ångest, en begravning. Min mormor och morfars bästa vänner, maken där gick bort i november. Idag begravdes han, på dagen ett år efter att morfar begravdes. Gick med min mormor som inte längre är i läget, eller vill fixa sånt själv. Återigen stog de tydligt hur viktig familjen är. Genom hela livet. Att se min mormor och den nyblivna änkan gråta hejdlöst tillsammans gjorde riktigt ont. De har känt varandra genom större delen av livet, och här står de nu 87 respektive 90 år gamla, båda överlevt deras makar. Hjärtskärande samtidigt som de va enormt vackert. Bästa vänner.
Men visst är det en helt annan generation. Frågade mormor hur det kom sig att de aldrig skaffat barn så svarade hon att de har de aldrig pratat om. Hon visste inte.
Tänker på allt mina vänner vet om mig, hur jag är som en öppen bok i nästan allt. Hur kan man inte under alla år pratat om barn? Framförallt då mormor och morfar har en dotter. Är inte vanligt att man inte har barn från den generationen heller. Men man pratade inte om sånt. De gjorde inte det iallafall.

Stryker med fingrarna över strupen. Klumpen är där, stor och i vägen. Tömde just mitt vinglas. Nä, nu drar jag på mig klackarna och beger mig på enkelt äventyr. I en stad jag inte hittar i, middag och intryck. Kanske rent av börjar med ett glas bubbel på den krog jag landar på. Nu får det bli fullt fokus på välmående ett tag. Saker som ger mig glädje ska omfamnas. Stress och prestationskrav ska undvikas. Och framtiden ... den kommer hur än jag mår eller beter mig. Så jag väljer att möta den rakryggad med ett falskt leende tills dess att leendet blir äkta igen.
Jag mot världen är att ta i. Men jag emot mina demoner.

Ett dilemma och ett beslut jag dividerat, vridit och vänt på, vägt för och emot, plus och minus om är frågan om att på egen hand ta steget att bli mamma.
Och jag trodde jag bestämt mig ett tag, sen uppenbarade sig nya inslag och argument och jag tog beslutet åt andra hållet.
Nu tror jag att jag nåt min slutstation.
Mer än allt annat vill jag bli mamma, men jag vill också ha en familj. Jag känner till massor av enormt starka ensamstående mammor, några på halvtid, andra på heltid. Känner också till fantastiska ensamstående pappor som gör allt själv.
Men ... ensam är inte alltid stark, ensam är skör. Jag har tagit beslutet att nej, jag vill ha en pappa till mitt eller mina barn. Dels för att jag vill dela det. Dela upplevelsen. Men också ansvaret. Tänkte just på en så enkel sak som att bryta en arm. Vem ska jag förvänta mig hjälpa mig då? Eller än värre, tänk om jag skulle gå bort. Två är starkare än en. Jag har ett grymt nätverk omkring mig, men jag kan inte bilda familj med mitt nätverk. Klart stöttning skulle finnas. Men är det verkligen ett bra sätt att starta ett så stort kapitel? Nej, jag vill och önskar och hoppas att jag får den där någon att dela allt med. Min familj. Tror att de flesta, eller kanske rättare sagt, jag hoppas att de flesta par som får barn åtminstone till en början har för avsikt att alltid finnas där för familjen, sen händer de saker, tragedier, separationer och en massa tok som aldrig går att förutse. Men grundpelarna borde väl ändå vara att vara tillsammans?
Jag är idag 33år, det är ingen jättepanik egentligen. Men jag va så nära att det nästan gick att ta på. Levde mitt i drömmen, den gjorde ont - mycket och ofta, men min övertygelse va slutet gott, allting gott. Det blev inte så. Det vart de motsatta.
Men jag hoppas få uppleva det igen.
Jag vill dela mitt liv med fadern till mina barn.
Så, några år har jag kvar än. Livet får visa vägen. Så får jag hoppas att jag orkar tills det står klart. Men barn blir det inte på egen hand. Eloge till alla som vågat, och till alla ensamstående.

Att falla för någon innebär för mig att jag vill vara med denne någon allt mer. Ett dygn i veckan räcker inte. Jag besitter inte förmågan att njuta av det som är. Om något eller någon får mig att må bra vill jag ha det mer och ofta. Och relationen jag befinner mig i leder ingenstans och kommer aldrig göra. Denna vetskap gör i sin tur att jag mår dåligt, när jag mår dåligt blir jag tjurig, när jag är tjurig är inte jag en person jag skulle välja att ha i mitt liv. Så med all rätt tar han nu för första gången avstånd. Jag är ledsen men påminner mig om att det är för det bästa. Med en mensvärk från helvetet, en trötthet efter alltför många nätter fyllda med oro och grubblerier så betedde jag mig inte bra mot mannen när han kom i lördags. Trots att han mötte upp i dörren med en underbar omfamning, glöggen stog på värmning och som alltid tar han hand om mig på ett så fint sätt. Nästa fredag har han planer med jobbet igen, på lördag vill han att jag kommer. Eller rättare sagt, han vill att jag kommer redan på fredag, jag kände väl då att jag sitter hellre själv hemma hos mig än hos honom. Vet ju att jag tyckt det varit mysigt att vara ensam hos honom tidigare, men den här dagen va jag inte i form. Säga emot va mer min melodi än eftertanke. Jag saknar ju honom hela tiden, längtar efter att få vara med honom. Men jag vill ha mer.
Så efter att han kallat mig för ett "neggo" och jag svarat med ett "realist" svarade han bara kort "sluta nu". Sen vart de tyst. Måndagen va första gången vi inte haft någon kontakt alls. Jag kände mig sårad och negligerad, men insåg att jag dragit de på mig själv. Igår kväll skickade han en bild på sitt kök, har köpt en ny spis. Jag svarade att de va ju roligt. Mm... Va svaret som kom. Nu när isen va bruten skrev jag i ett meddelande till honom att jag längtar efter honom hela tiden. Svaret vart desamma "mm..." En timma senare kom ett gonatt. Så antar att this is it. Jag försöker verkligen låta de bara rinna av och acceptera. Ett förnuft i mig vet att det här är bra. Men hjärtat säger något helt annat. Något är lite förstört. Vi har den där elefanten, och vi har mig som är konstant missnöjd med det som aldrig kommer att bli. Är kanske för det bästa, eller det ÄR för det bästa, men det gör ont, jag är ledsen och jag saknar honom.
Finns inte mycket jag kan säga, så ska försöka att inte sägs något alls. Allt finns där, alla tecken talar sitt tydliga språk. Nu ska bara hjärtat förstå.

Vilken konstig dag.
Minns ni mannen från vintern? Vars barn som luskammades, som jag tillbringade nätterna dansandes med till fötterna inte orkade mer, han som tog med mig på släktfest som slutade i bröllop. Tidigt i våras bröt jag med honom. Han fick välja, valde inte mig, så så fick det bli. Han ringde nu ikväll. Sa förlåt för hur han behandlat mig. Va deppig. Han fick den han väntade på tillslut, ett tag, nu har det tagit slut. Och då ringer han mig. Konstigt, vet inte riktigt hur jag reagerat på det, men är tacksam för att ursäkten tillslut kom. Han märkte slutligen vem jag va. För nu har hans värld rasat igen och jag gör honom glad. Som han sa -trots att jag hör hur arg du är på mig så mår jag ändå så mycket bättre bara av att höra din röst, du är den enda som nånsin lyssnat på mig.
Jag är inte arg på honom, han gjorde mig enormt besviken när jag behövde honom. Men arg är inte rätt ord.
Vet inte om jag kommer höra ifrån honom igen. Vet inte om jag ens bryr mig. Men att få en ursäkt betydde något. Hans samtal va nog främst egoistiskt, han sitter hemma ensam och tycker synd om sig själv och han minns mig som höll honom över vattenytan så många när han behövde det sist.
Sen tidigare idag ... mycket märkligt sammanträffande. Hans vän hörde av sig med. Helt från ingenstans. Han undrade mest hur läget va, han hade varit i det samhälle jag bor tidigare i veckan.
Frågade mannen från vintern om han visste att han också hört av sig, men det förnekades.
Märklig konstig dag och kväll.
Imorrn kommer Mr Nu. Hoppas kunna hålla allt i schack, sorgsenheten, tröttheten. Hade hoppats att samla energi den här dagen, men lagt mig med samma moln hängandes över och nya intryck att ta in och bearbeta.
Livet gör konstiga saker. Väljer att göra det som känns bäst, håller mig fast och åker med. Livet har ett sätt att styra precis dit de vill iallafall.

En flaska bubbel kräver inte långklänning och en vacker makeup och håruppsättning i det här hushållet. En flaska bubbel kräver ett glas.
Slickar öppna sår, klappar mig själv på axeln, tänker, funderar, fantiserar och drömmer mig bort.
I spöregn som i december borde va snöfall har jag städat upp på uteplatsen, sommarmöblerna ihopplockade och krukorna tömda och inställda i förrådet. Saknar inte snön, men längtar efter ljuset. Två på eftermiddagen och det är dags att gå runt och tända i rummen.
Nu väljer jag att tillbringa resten av dagen i stiltje. Greppar en bok, korkar upp och fastnar en stund med blicken på bubblorna, börjar bli varmt med den typen av värme som enbart levande ljus kan ge. Finns middag kvar från igår bara att värma. Alla måsten får vänta.
Lediga vardagar. Så uppskattat.

Häromdagen hade jag en helkväll inbokad med min systerdotter. En tur på stan, middag och sena bion. Då hon snart fyller 17år vart jag så glad när hon frågade om jag ville ses. Minns ju själv de där åren. De hände så mycket, gasen i botten hela tiden. Och hon vill ändå hänga med sin moster. Lycka!
Men kvällen tog en oväntad vändning. Hon ville och behövde prata. Öppnade med att fråga hur jag hade de i skolan. Jag svarade spontant att de va en rolig tid! Självklart, bryter man ner det så är det nog inte lätt för nån just gymnasieåren, det är en berg- och dalbana, man börjar hitta sin egen plats, vänner kommer och går, intriger och kärlekar som stormar, sen skola, framtidstänk, och villfarelsen att man kommer leva för alltid.
Här börjar hon själv berätta, hon mår enormt dåligt. Har gått hos skolans kurator en tid och börjat öppna upp, kuratorn i sin tur har remitterat till en psykolog som hon väntar på samtal ifrån. För ett par månader sen va hon på nåt sci-fi event och fick träffa och fotas med en för henne stor idol, författare och skådespelare i nån av alla dessa filmer jag inte kan namnet på. När hon säger att "jag vart så glad att det gjorde ont i hela kroppen, ska det vara så att det gör fysiskt ont att vara riktigt glad?" Då gjorde mitt hjärta ont. Till detta lider hon av något som fortfarande klassas som barnreumatism, injektioner och tabletter i mängder. Hon har enormt svårt att svälja tabletter, då pratar vi inte svårt utan extremt svårt, ska man då svälja tio stycken är de rätt klart att det är förknippat med en hel del ångest. Sprutorna är ett ännu svårare ämne, att trots att hon fått injektioner i flera år är hon direkt livrädd för dom, och då pratar vi i nivå med att nästan eller faktiskt svimma när det är dags. Hon är en sån kämpe min älskade tjej. Men så avslöjar hon att hon slutat att ta sin medicin, injektionerna kommer hon inte undan då hennes mamma ger henne dom, men tabletterna som hon sköter själv. Hon klarar sig, säger hon när jag undrar över smärtnivån hos henne. Hon ska dock prata med sin läkare om det här. Och vad kan jag säga, hon valde mig för att få prata och få lätta känslan, så jag lyssnar, vill inte ifrågasätta henne och hennes beslut, hon vill bara ha någon. Så hon lider. Och det knäcker mitt hjärta...
Sen vännerna. Ja, det är lätt att sitta årtionden senare och veta att det ordnar sig, vänner kommer, går, hugger en i ryggen och man växer ihop och man växer isär, somliga är det närmsta man har för att snart försvinna helt ur minnet. Hur förklarar man det hoppfullt för en sjuttonåring? Hon lever i det. Bilder på Facebook som avslöjar fester hon borde varit inbjuden till, sms med frågan om vart hon är, timmar efter gänget redan ätit middag ihop, något de givetvis glömt fråga henne om. Det hon berättat för mig skulle jag inte kalla för mobbing, det är utveckling, de intresserar sig för olika saker och hittar sig i nya sociala grupper och sammanhang. Hon är inte ensam utebliven, de är två eller tre som missar diverse händelser. Men hon mår dåligt av det. Vill inte ta plats. Hon berättar om hur hon före sommarlovet tog plats, hördes och skrattade för att nu den här terminen hellre sitta tyst lite bredvid. Hennes kurator har sagt att hon går och bär på och känner så mycket dåligt samvete, för vad har de inte ännu lyckats sätta fingret på.
Jag är glad och tacksam och känner så stor värme för att hon vågar komma till mig. Jag försöker hitta rätt vägar för att vägleda henne så vuxet som möjligt utan att på något sätt sätta mig på eller över henne. Jag vill att hon ska komma till mig, har lovat att inget berätta för hennes mamma, och det kommer jag inte göra. Men jag måste göra nånting. Hon är stor nu, hon kan ta sina egna beslut, önskade bara jag kunde göra mer än att lyssna. Vill kunna lyfta henne igenom. Men jag kommer definitivt försöka tränga mig på mer, föreslå kvällar att ses. Ha henne hos mig och hoppas att hon snart kommer att känna att livet inte är så hopplöst, önskar henne ett lyckorus som inte gör fysiskt ont i henne, önskar henne något som ger henne motivation. Ett och ett halvt år kvar av skolan, ur en vuxens perspektiv går de hur fort som helst, men för en tonåring är det en livstid. Jag vet det, minns det.
Vill inte på något vis göra det här om mig. Men dessa sömnlösa oroliga nätterna är galet jobbiga. Har fortfarande inte hittat min person att prata om det här med, så tacksam för min blogg som är den största ventil jag har. Men hur än jag skriver slutar de inte smärta i hjärtat, och tårarna vill inte sluta rinna.