Alla inlägg under juni 2016

Jaha, dag två av champix behandlingen.
Vaknade illamående utav av bara den. Tog duktigt morgontabletten ihop med en stadig frukost. Illamåendet ökar på framåt förmiddagen. Törstig, så oerhört törstig.
Men, lyckligtvis gav de med sig efter lunch.
Nu är kvällen här och det är stor migränvarning.
Ska mota Olle i grind och krypa ner strax. Illamående och huvudvärk ska inte få stoppa mina ambitioner.
Men, är de inte bättre imorgon ska jag nog börja sova på Lergigan igen. Det funkade mer än väl vid insättningen av de antidepressiva.
Vi fortsätter, kämpar och envisas!

Så hände de som inte fick hända. Trött och disträ, förvirrad som få insåg jag en morgon när jag vaknade med mannens armar om mig att jag inte har den blekaste aning om när jag tog ett p-piller senast. Tänkt efter saker jag kan ha hängt upp de på, funderat över om jag jobbade helg, eller va de bara en vanlig vardag mensen kom, va det kallt ute eller hade jag klippt gräsmattan? Jag minns inte, va de tre veckor sen, va de nio?
Först nu i skrivande stund inser jag att jag kunnat vända mig till bloggen, här finns ju i de närmaste allt dokumenterat!
Att återigen sitta där med stickan och vänta väckte massor i mig. Längtan, panik, sorg, hopp, minnen, smärta, framtidsdrömmar. Tänk att den korta tiden man behöver vänta kan kännas som timmar, och hur många gånger hinner inte känslan bytas ut mot nästa? Längtar efter det igen. Men inte såhär. Inte oplanerat, eller ja, inte på grund av mitt eget slarv iallafall.
Men, för första gången va det där ensamma strecket inte så tungt att ta. Luften gick ur och det va en lättnad, att påstå nånting annat vore att ljuga. Men saknaden och längtan fick sig en skjuts igen. Hur länge är länge nog att ta upp ämnet som nånting riktigt?
Jag har bestämt mig för att duktigt avvakta att han vågar säga de där orden, inte bara säga, känna. Men tryggt vet jag att den dagen de kommer så är det äkta och sant i alla dess meningar. Vill så gärna påbörja resten av vårt liv. Han är min kärlek. Och jag är hans stora favorit i livet!
Jag vet, för någon har frågat honom!!
Samme någon fick också höra om hans rädslor, men jo, jag är den han vill leva med. Tack för underbara, ibland beskyddande vänner. Älskade bästa vän, hon kan hon.

Från och med imorgon påbörjar jag min Champix-kur. Aldrig förr har jag varit så motiverad att en gång för alla bli rökfri!
Känns kanon men lite läskigt. Förra gången jag tog beslutet va det för att bli gravid. Den här gången är de i första hand för min skull. Så ska sätta upp ett stoppdatum inom två veckor. Funderar på en dag under midsommarveckan. Men som inbiten rökare hopas ursäkterna och "hindren". Måndag? Nja, måndag är ju alltid måndag. Hmm, tisdag, kanske är svårt mitt i veckan. Slutet av veckan då! Oj, midsommarafton, är de verkligen smart? Ja, ni ser ju, men innan jag slår ihop ögonlocken ikväll ska beslutet vara taget.
I och med mina antidepressiva tabletter är läkaren lite orolig. Måste va enormt uppmärksam på mitt mående. Göra min omgivning medveten och be de närmsta hålla ett extra öga på mig.
Lika fast besluten jag va igår, lika svajande är jag idag. Cigaretterna har alltså varit mina vänner i 22år! Galet, jag vet. Men kommer såväl ihåg mitt förra rökstopp, sorgen, som mycket väl går att jämföra med förlusten av en nära vän. En rökare vet vad jag pratar om, en som aldrig rökt tycker det är fånigt. Men jag är rökare, lite av en identitet som nu ska bytas ut.

Sen att mitt pillerförråd nu ser helt galet ut är något jag skrattar högt åt när jag tittar efter! P-piller, antidepressiva, magsårstabletter, sömntabletter, insomningstabletter, ångestdämpande tabletter, allergitabletter samt nässpray och ögondroppar för säsongen, behandlar just nu en smärtande fot med antiinflammatoriska tabletter, och nu utökar vi med champix. Helt galet!

Men, nu kör vi, rätt in i kaklet. Förhoppningsvis så nästa gång jag sitter med den där stickan kommer jag hoppas för glatta livet, och de ett rökfritt ett!

Senaste veckan har bestått av en tur till Oslo, samt en kryssning till Mariehamn. Och vad kan jag säga. Jag älskar att resa. Älskar att möta människor. Älskar friheten det ger.
Så när jag reser så blommar jag, kan inte säga annat. Vet att jag utstrålar något som tilltalar. Och denna gång är jag ju dessutom kär. Tror att det glittrandet också syns.
Jag har fått uppmärksamhet, tacksamt tagit emot den och lite till längtat efter min man!
För de som faktiskt visat intresse har jag haft otroligt kul med. Pratat, skrattat, skålat och en och annan spontandans har det blivit. Men stopp där. Ännu en del som i mig som är så stärkt av att ha funnit en kärlek som känns så äkta.
Jag har kul och jag vill för stunden inte sakta ner, jag njuter av allt vad livet ger.
Mannen och jag träffas alldeles för sällan i min mening. Men alltid med varandra i åtanke. En längtan. Hans blyghet kan många gånger få mig att slita mig i håret, tycker jag bjuder in och öppnar upp för honom att kliva in. Och han gör det, med lilltån. Jag läser mellan orden vad han menar och kanske skulle vilja säga. Han visar uppskattning för mina ord och handlingar. Men jag skulle så gärna vilja få det där sista, bekräftelsen från honom, de där orden som ligger bakom det han säger, som jag tror han vill säga men inte förmår. Jag pratar inte om det stora "jag älskar dig", jag pratar om att t.ex med ord säga "jag längtar efter dig också". Istället kan jag få till svar att kan vi inte ses snart, eller ska vi inte ta och göra det här.
En smått lustig händelse skedde i söndags. Han hade bilen inne i stan, och istället för att be mig om skjuts så tar han bussen in. Frågade honom varför, och fick till svar att han är van att klara sig själv, att göra saker själv. Påpekade att nu behöver han faktiskt inte det. Vi är två nu. Återigen, inget klockrent svar, utan han kramar om min hand ännu lite hårdare och ger mig de finaste av leenden och ögon som skvallrar om tacksamhet och kanske en gnutta rädsla.
Jag är fast besluten att få honom att våga känna sig helt trygg i mig, i mina känslor och mina förhoppningar om oss. Besluten men utan att skrämma bort honom. Det är en skör linje. Men från vår första dejt har jag känt det här, och för varje dag och vecka som går blir det allt starkare. Jag häpnas inte längre i mina tankar när jag tänker jag älskar honom, jag blir varm av känslan. Jag ger mig själv utrymmet, och honom bekräftelsen i att ibland säga det till honom. Jag blir lika rädd varje gång, men hans kroppsspråk och min lättnad av att både säga och våga lugnar mig i samma stund jag tystnar.
Tror inte han är där än. Men det känns okej. Vi har pratat en del om rädslor. Och jag förstår honom, mer än han förstår att jag gör. Jag vet dock att han tycker om mig mycket. Jag vet att han inte vill ha någon annan än mig i sitt liv. Och min magkänsla, eller låt oss kalla det för intuition säger att han kommer. Så snart han vågar. Då kommer vi ha allt framför oss. Allt vi vill ha. Vår framtid.
Och .... om inte. So be it. Jag älskar, jag dagdrömmer och jag njuter av denna man. Och jag njuter av att känna denna trygghet i att tillåta mig själv att vara sårbar. För honom kan jag fälla tårar. För honom kan jag vänta. Lite tacksam över hans rädsla, vi kastar oss inte in på vatten vi inte bottnar i. Hans rädsla tillåter mig att våga.

Presentation


Min historia om vägen till en efterlängtad graviditet, om att bilda familj och bli mamma. Förhoppningsvis kommer den här bloggen följa mig då teststickan visar + genom en sund graviditet tills vår lilla plupp äntligen finns i våra armar och lång tid efter

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Gästbok


Skapa flashcards