Två veckor under samma tak, två namn på brevlådan. Och vad kan jag säga, lycka! Hittills klaffar allt. Allt från vardagssysslor som matlagning, disk och tömning av soppåsar, till kvällsmys, jobb, skratt och nöjen. Och ingenting skrämmer.
Hans lägenhet ligger nu ute till försäljning och innan visning har fyra bud kommit in och ett av dom ligger nästan 50% över utgångspriset, så roligt!
Nu väntar nästa personliga utmaning. Min kropp har rasat fullkomligt. Vill inte se ut som jag gör, och less på att vara så trött. Så, anmäld till årets Ica klassiker. Ligger just nu i soffan och peppar mig själv, funkar inte alls.... vad är det för fel när man minns alla positiva inslag som träning medför, orken, lyckokänslan och ev några minuskilon, men man ändå drar filten lite hårdare om sig och önskar man kunde somna nån halvtimma? Vet, av egen erfarenhet, att de krävs ungefär två veckor, eller omkring 10 pass för att vara igång. Så lite och tröskeln är passerad. Jaja, får se vilken sida som vinner idag.

Vaknade långt före de att klockan väckte mig imorse. Låg länge i sängen och drog mig. Samma tankar som igår. Sista morgonen. Känslorna rusar. En längtan och ett stort behov av att besitta möjligheten att stanna tiden. Älskar lugnet i kroppen han ger mig, älskar mitt hem och de liv jag ordnat för mig själv. En breaking point deluxe. Allt jag längtat efter ligger timmar fram i tiden, men jag vill njuta mer, njuta längre, dra ut på lyckan och känslan. Tryggare än såhär kan man väl inte bli i en relation?
Nu står vi på tröskeln, avslutar tidigare liv, förbereder för kommande. Lägenheten i Norrland ska säljas, packningen ska fraktas.
Ikväll har vi varit ute och ätit middag med sambons far, tv-tittande och imorrn väntar hysterisk renoveringsstäd och tillsnygging av lägenheten för att avsluta kvällen hos mannens äldsta vän.

Här ligger jag, redigt utsträckt i min säng. Sista natten ensam. Egenvald ensamhet är den bästa som finns. Att välja den som ensamboende eller singel är enkelt, planera inte in något med någon. Hur gör man som sambo?
Häromdagen, den 9/1 för att vara exakt, firade jag två år som husägare på egen hand. Så mycket som lett fram till idag. Och varje dag blir bättre än föregående.
Finns inga tvivel att vi kommer klara de mesta, vi vet hur mycket kompromissande de kan komma att behövas från oss. Tror att det mesta i vardagen kommer att falla sig naturligt, vi är oerhört samspelta i allt vi tar oss för. Garderober, lådor och badrumsskåp är utrensade och väntar på att fyllas med hans saker. Men nu har absolut nervositeten slagit till. Ett läskigt, pirrande i magen, fjärilar som fladdrar!
Till helgen åker jag till honom, flyttstädning och iordningsställande inför mäklarens jobb. På söndag rullar vi de 30 milen med en fullspäckad bil tillsammans mot vårt gemensamma hem.
På måndag startar vårt vardagsliv tillsammans. Och jag längtar enormt!