Även om det är väldigt tidigt gånget har vi nu valt att börja berätta. Först ut, mina föräldrar. Så pirrigt, även om jag vet att de längtar efter en ny liten familjemedlem så kändes de läskigt. Anledningen till vårt beslut att redan nu berätta är enkel. Jag röker, och jag dricker. Är jag den som tackar nej till ett glas vin är första följdfrågan om jag är gravid. Så varför börja linda in sig i lögner? Och om det fruktansvärda skulle inträffa, att vi inte får behålla vår sjöhäst, så vill jag även då ha utrymmet att må därefter utan ytterligare påhittade ursäkter.
Imorgon är det midsommarafton och vi kommer umgås med mina föräldrar så häromdan bestämde vi oss. Vi skulle hem till dom i ett annat ärende och vi pratade då om midsommarplanerna. De tyckte givetvis att vi skulle sova kvar i husbilen med dom, då såg jag min chans, sa att jag kör så vi åker nog hem istället. Mamma tittade på mig med en skeptisk blick då jag sa att jag tänkt att va nykter en ganska lång tid framöver. Ljuset gick upp och hon frågade om de va sant! Med tårar i ögonen gav hon mig en stor kram, gratulerade, flög på min fina andra hälft och sa tack! Haha! Pappas reaktion va lite lugnare, men är rätt övertygat om att han är, om inte mer, så minst lika glad som mamma.
Påväg därifrån rann det över på mig. Det här händer verkligen! Det välkända brännandet under ögonlocken sen kom tårarna, och jag kunde bara inte sluta. Vi skulle på barnkalas och när väl bilen va parkerad blev jag sittande länge i bilen medans jag försökte få tårarna att sluta rinna. Samlade mig nån minut till, men väl inne såg min vän mina glansiga ögon, berättade scenariot som utspelats och började gråta igen.
Igår va det dags igen. I rättvisans namn skulle nu min syster och mannens bror och pappa få ta del av nyheten.
Att berätta för min syster att hon ska bli moster och höra hur glad hon blev, hur hon berättade att hon hade tårar i ögonen blev åter för mycket igen.
Sen va det bara att låta känslorna dra iväg med mig.
Min fina ringde sin pappa, även där togs de emot glatt, fortsatta tårar. Dags att ringa bror, där va reaktionen lite annorlunda. Klart han vart glad och tyckte de va kul, men de han sa fick mina tårar att ändra karaktär. De va inte hans mening, det vet jag, men det kändes fruktansvärt. Han berättade att hans frus dotter nyligen varit gravid men att de fått missfall.
De va inte orden jag ville höra där och då. Förstår att de låg nära för honom, men för mig va de en kniv i hjärtat. Jag känner den oron och skräcken i varje millimeter av min kropp varje vaken minut. Jag vill att andra ska våga vara glada för mig även om jag själv än försöker hålla distans. Jag vet alla komplikationer som kan uppstå. Men de är mina hjärnspöken. Mina och min sambos. Vill inte ha de slängda i ansiktet på mig så fort nyheten kläckts.

Idag ska jag till MVC för första gången. Kanske vågar jag snart verkligen börja hoppas, kanske vågar jag snart börja tro, på riktigt.

Idag har jag ringt de där samtalet som gjorde allt än mer verkligt. MVC!
Känns så galet, så overkligt.
Så på torsdag blir första besöket. Wow!!!
Tror inte längre att jag har inbillningssymtom heller. Jag mår verkligen ruggigt illa periodvis. Inget klassiskt morgonillamående, utan av och till över dygnet. Likaså den svaga men mensvärksliknande känslan. Och så brösten, stackars stackars bröst! Så ömma, inte särskilt svullna, men känsliga till max.
Någon hormonförändring har definitivt skett då jag är så nära till tårar, inte åh va jag är lycklig, eller buh va jag är ledsen. Utan kan komma om någon säger något fint. Eller ännu en kattfilm på fejjan. Eller en "första kyss" på tv. Är så lättrörd!
Mannen min är underbar! Pussar gonatt till lilla sjöhästen, pysslar om mig och är lyhörd för alla skiftningar i mitt mående eller humör.

Har så svårt att till 100% verkligen ta in det här. Jag vet, jag förstår, men jag tar inte emot de fullt ut. Allt så tidigt. Allt så osäkert. Lilla sjöhästen, så liten, så bräcklig. Sjöhästen som kommer förändra våra liv för alltid. Eller sjöhästen som lämnar oss handfallna i sorg.
Vill att veckorna ska rusa iväg en tid nu. Vill bli tryggare. Vill våga släppa fram glädjetårararna.

Vecka 6 och allt är så nytt, så skört, så osäkert. Häromdagen va jag övertygad att mina gravidsymtom bara kom från de jag läst. Idag kan jag med säkerhet säga att så inte är fallet, mina bröst, framförallt bröstvårtor är så ömma, gör riktigt ont om man kommer åt på fel sätt. Det jag trott va en klyscha om att salta kex lindrar illamåendet har jag lärt mig att det är en sanning. Att Google inte är de bästa att vända sig till vid oro då allt och åter allt är cancer vet jag. Men hittills har jag fått hjälp. Kommer bli många konstiga frågor som dyker upp. Igår högg det till i äggstockstrakten på vänster sida, helt från ingenstans ett hugg och jag vek mig dubbelt. Google google, verkar fullkomligt normalt!
I nästa vecka tänker jag att jag ska skriva in på en mvc.
Många känslor, men den starkaste är ändå lyckan som precis lyckas överglänsa oron.

Som den bubbeldrickare jag är börjar jag nu kolla av systembolagets utbud av alkoholfria alternativ.

Dagen kom! Dagen då mitt graviditetstest visade två starka tydliga streck. Med skakande händer och dyvåta kinder satt jag länge och tittade på den lilla stickan. Den gick inte att misstolka. Ingen svag linje som lika gärna kunde skapats av en vilja och längtan.
Jag samlade mig, gick upp på övervåningen och in i vårt sovrum. Kröp ner och väckte mitt hjärta innan jag berättade för honom, -du ska bli pappa!
Allt är så tidigt, mitt förnuft säger åt mig att inte ropa hej riktigt än. Men mitt barn, den lilla nästan omärkbara lilla klumpen finns där inne nu. Så många känslor, kärlek, panik, värme, rädsla och enorm lycka!

Varför skriker min kropp att jag är gravid till mitt huvud?
Gravtest i måndags, negativt. Bim fre-lör. Så, på festival. Onykter. Varje klunk jag tar säger tänk om. Mitt förnuft säger, ja, du kan omöjligt veta. Festa, kör på. Läser och funderar. Försöker släppa men lyckas inte helt.
Några dagar till.
Pratar med mannen, han säger hoppas!

När livet är nästan sådär snuskigt perfekt, det är då de är närmast ett heltidsjobb att hålla undan demoner och hjärnspöken. De senaste veckorna har varit magiska. Trots stormvindar och klena nattemperaturer är nog ändå sommaren här. Rabatterna utanför huset har fullkomligt exploderat och gräsklippning är inget man längre kan skjuta på. Vårt liv tillsammans är så fint. Om det är möjligt så blir jag alltmer kär för varje dag. Han kompletterar mig i allt, i hemmet, i köket, i sängen, i livet.
Våra gemensamma resor och våra separata har gjort att vi båda uppskattat såväl ensamheten som tvåsamheten, att få sakna och längta en stund, men ändå friheten att få ha nånting eget.
Vår Made-in-London har ännu inte visat sig. Morgonens test va blankt, bim är först på fredag.
I skrivande stund sitter vi med varsin drink och inväntar meddelandet som berättar att våra vänner är påväg och vi rullar mot årets första festival.
Jag är lycklig, det är inget annat ord jag kan använda. Finns inget i mitt liv jag vill ändra på just nu.
Låt livet fortsätta just såhär. Vi två, hoppet om att bli tre, vänner, familj, sommar och så den älskade musiken!