Hur lindar man in alla dessa känslor så man kan spara dom, linda upp emellanåt och bara insupa?
Myskväll hemma i fredags. Och utgång i lördags. De att vi kan både bara vara vi två, och i en lokal överfull med folk och båda är lika bekväma.
Långa samtal på natten, och på uteplatsen i värmande vårsol med kaffe i handen.
Allt är perfekt. Ordet tillsammans är lite starkt just nu, men vi har uttalat att vi inte träffar andra, att vi tycker väldigt mycket om varandra. Vi skojar om vi och touchar ordet framtid.
Va så svårt att släppa iväg honom igår. Jag vill ha honom i närheten hela tiden.

Återbesök hos läkaren igår. Jag har fortfarande inte fått någon kallelse för ultraljudet, men han har sett att den blivit mottagen och godkänd. Låg ingen hög prioritet på den så det lär dröja.
Läkarens ögon glittrade när jah började berätta hur jag mår idag. Visst, allt han gjort är att sett, lyssnat och ordinerat. Men helst av allt hade jag velat ge honom en kram som tack för att han fått mitt liv, mitt mående på rätt köl igen. För en månad sen fick jag ett värde på 24 på MADRS-S skalan. Depression. Igår fick jag 6. Ingen till lindrig depression.
När han började prata utsättning vart jag orolig, nej nej, rör inte de som får mig att må så bra. Men sen tillade han att jag gör som jag tycker, känner och vill, men att jag bör låta det gå något halvår eller år. Förklarade utsättningsförfarandet och att jag kunde sköta det på egen hand, och ringa om det fanns frågor. Känns tryggt. Har ett oerhört förtroende för denna doktor!
Så inga fler återbesök där om inte ultraljudet av hjärtat skulle påvisa något.
Livet ler mot mig, solen värmer när den tittar fram.
Min nr 2 .... ja de skojas om framtida familjeförhållande och en relation som är på riktigt. Han får mig att le ytterligare.
Ljuset breder ut sig, ute och inne.
I är är det mitt år! Och jag är förtjänt av det.

Försöker samla känslor och tankar, farhågor och förhoppningar.
En kväll blev en helg.
Egentligen har vi kanske inte gjort så mycket, egentligen har vi heller inte pratat så oerhört mycket. Men vi har småpratat, vi har sett varandra i ögonen, vidrört, leenden, kyssar, omfamnande.
Allt klaffar med nr2, allt.
Igår, en vecka och en dag sedan vi träffades första gången åkte vi in till stan, gick på Ikea, delar tycke och smak på nästan allt. Att vi redan har likadana taklampor i våra respektive vardagsrum, likadana golvkandelabrar så har vi nu spanat in oss på samma fåtöljer. Känns rätt osannolikt även om det är småsaker.
En lunch innan vi åkte hem till honom igen.
Han är så försiktig och jag likaså. Väl tillbaka hos honom frågade jag om han ville att jag skulle åka hem eller komma in. Givetvis svarade han inte klockrent, utan frågade om det va nåt jag behövde göra hemma. Det hade jag inte. Sen vart jag kvar till idag. Konstant beröring. Delade en flaska vin. Gos och mys.
Orden jag tycker om dig är uttalade, leende.
Tog mig till och med mod att fråga om han ville följa med på en spelning nästa helg. Då va svaret ja. Sen kom en inbjudan om en getaway med vännerna till en mycket bättre spelning men långt bort. Han får vela ett tag. Inte ens säkert att det finns biljetter kvar den dagen lönen trillar in.
Men han är den första som jag vill ska träffa mina vänner! Tror de kommer tycka om honom lika mycket som jag. Jag vill skynda honom in i mitt liv så han kan se allt bra!

Somnade leende, vaknade så tidigt, ledig och allt. Men öppnade ögonen, log. Förväntan, längtan.
Ikväll ska vi träffas igen! Nr2 och jag.
Orden har blivit allt finare över veckan. Trevande och osäkert. Men för mig en vilja att våga och låta det ske. Tror han känner likadant.
Att hans historia liknar min känns bra. Man kastar sig inte in i något nytt lika lättvindigt. Absolut, jag har haft mina relationer, men det har alltid funnits ett MEN. Aldrig självklart. Aldrig enkelt. Här känns allt rätt. Och magkänslan och det ständiga leendet förstärker det.
Länge sen jag kände såhär, glömt pirret, glömt längtan. Omfamnar allt. Till och med oron, rädslan och alla vridna skumma funderingar.

Så va det dags för dejt 2 i fredags.
Vi har skrivit en tid, böt telefonnummer förra helgen. Han hade frågat veckan innan om jag ville ses för drinkar under fredagen, men jag jobbade så det funkade inte. Hoppades att frågan skulle komma igen nu till denna helg och det gjorde den!
Så fredag kväll, vi möts upp på station och går till ett närliggande ställe. Samtalet flyter och vi hittar otaliga gemensamma nämnare, både mellan oss och bland bekanta. Ett glas blir till två som blir till fler. Vi går vidare till ett annat ställe. Ett ganska nischat musikmässigt, och bara att han brukar gå där är rätt för mig! Jag går inte ut mycket, men är jag ute så är det gärna dit jag går för musikens skull. Våra händer har nuddat varandra några gånger. En elstöt genom hela kroppen. Kikar på klockan, sista bussen hem har gått och jag kunde inte bry mig mindre. Ställer stänger och vi går och äter hamburgare. Ytterligare några timmar går. Det har blivit nån kram, hållt varandra i handen men inte mer.
När klockan är närmare fem på morgonen har jag varit vaken ett dygn och det är bara att inse, vi måste avrunda. Länge står vi på torget och tittar på taxibilarna som kommer och åker iväg. Det är så sorgligt att avsluta. Men, vi delar en taxi, väl utanför mig gör taxin sitt första stopp. Han kliver ur, vi kramas längre än vad taxichauffören uppskattar. Han avslutar med en puss. Inte en kyss, en fin enkel puss på munnen. Jag går in och ler från öra till öra. Några minuter senare får jag ett sms om att han kommit hem och han tackar för en supertrevlig kväll.
Kvällen har varit magisk, enkel, äkta och bekväm.
Vaknar alldeles för många timmar för tidigt. Men leende. Jag skulle hälsa på min mormor som fyller 88år.
Jag hade frågat i taxin om jag skulle få träffa honom igen, han tittade på mig en sekund för länge så jag hinner ångra att jag frågat, men svarar sen, självklart! Han skulle ringa på lördagen sa han.
Väl hemma från mormor är klockan fem. Jag vankar nervöst omkring med telefonen och hoppas att han faktiskt ska ringa.
En timma senare gör han det! Vi pratar en stund. Lite trevande. Lite tafatt. Han frågar vad jag ska göra under kvällen, jag svarar ingenting. Han ska se film. Tillslut frågar han om jag vill komma över och göra honom sällskap! Jag svarar självklart ja! Hans röst förändras och jag hör hur han ler. Samtalet ändrar tonläge till något klarare och enklare och gladare! Han beskriver vägen och jag säger att jag ska bara men åker sen.
Med ett leende från öra till öra ordnar jag lite middag ivrig att komma iväg. Men vill ju samtidigt inte komma för snabbt. Nej, lagom lång tid ska det ta.
Direkt när jag svänger in på hans uppfart inser jag att jag varit där förrut. Väl inne hälsas jag med ett leende och en kram. Ser mig omkring, jag har varit där! Våren 2014 när huset låg ute till försäljning. Han va tydligen den som köpte det då. Och han har renoverat det så snyggt och helt perfekt.
Vi småpratar, väljer film. Vi hittar sekundsnabbt varandra i soffan. Våra kroppar är som pusselbitar där vi sitter, nära och omslutande. Elden sprakar i rummet. Jag känner hur han emellanåt pussar mig på huvudet. Vi rör vid varandra oavbrutet. Ett finger som rör sig över armen, eller på ett ben. När film nr två är slut känner jag hur han lutar pannan mot mig, näsan stryker över min kind. Han kysser mig. Och jag smälter. Helst av allt skulle jag velat gråta just där och då. Men möter istället hans kyss.
Händer som trevar, blickar som möts. Kyssar som avbryts av leenden.
Jag blir kvar hos honom över natten. Att ligga bredvid honom. Allt stämmer, hans kropp, hans armar runt mig. Vi smälter samman. Allt är perfekt sånär som på den envisa hostan jag dragit på mig.
Kommer på mig själv att ligga och titta på honom länge när jag vaknar.
Det va svårt att gå ifrån honom. Återigen står vi länge och väl, pussas och kramas innan jag slutligen stänger dörren. Jag ler, jag ler fortfarande nu på måndag förmiddag.
Tog en chansning igår och skickade ett sms om att jag trivs väldigt bra tillsammmans med honom, fick till svar att han känner lika dant.
Den här känslan har jag inte haft på många många år. Alla "första" som jag försöker linda in och minnas och njuta av. Pirret i hela kroppen. Kinder som nästan svider lite av att konstant gå och le. Blandat med det här är jag också livrädd. Men efter långa dividerande med mig själv har jag beslutat att våga. Det är den här känslan man söker. Och oavsett, så är jag villig att fälla några tårar för honom.

Satt ett tag och reflekterade över hur märkligt livet utvecklas. Släng tillbaka mig tre år och inte på ljusår hade jag kunnat gissa mig hit idag.
För er som följt mig från mina första inlägg kan nog relatera till vad jag menar.
Jag och min fästman, min kärlek och livspartner beslutade oss för att bilda familj! Verkstaden och helt sjuka Google-sökningar va i rullning. De här skulle vara mitt forum för att ventilera, Sätta ord på mina farhågor och funderingar, och ni skulle få följa mig på en fantastisk resa.
Jag har skrivit om husvisningar och budgivningar. Om den dagen då mäklaren ringde och sa att huset va vårt!
Sen vände livet, mer omvälvande och mer oväntat än jag nånsin skulle kunnat ana. Jag va länge långt där nere. En så mörk resa det varit så skönt att kunna skriva om.
Jag tog mig upp, livet började ta form och äntligen kunde jag le igen och allt va inte längre en kamp mot onda demoner, det fanns hopp, vilja och framtidstro.
Om jag gått tillbaka eller om jag aldrig riktigt tog mig upp hela vägen över kanten vet jag inte. Men tillslut insåg jag att de va dags att söka hjälp hos medicinerna.
Jag? Antidepressiva tabletter varje dag. Känns fortfarande då konstigt. Haha, den som påstått nåt sånt för tre år sen hade jag skrattat tryggt och självsäkert rätt upp i ansiktet.
Men så vart det. Här är jag nu. Och jag längtar efter resten av mitt liv. En ny kärlek som jag ännu inte mött. Och ett barn som ännu inte är planerat.
Det kommer. Jag vet att det kommer.
Ja livet tar en med på en resa. En resa man aldrig kan förutspå, bara låta det ske, åka med och njuta av alla avstickare de slänger åt en.

Nio dagar med antidepressiva tabletter. Sex dagar i full dos. Och det är med en sjuhelvetes vilja jag kämpar mig fram tills jag landar i det. Tröttheten är enorm. Om jag förrut va orkeslös och apatisk, så är jag idag mer trött. Skulle nog kunna somna var som helst, när som helst. Och ångestpåslagen är värre och starkare än något jag upplevt tidigare. Men däremellan går de hyfsat. Jag gör det jag ska, och passar mina tider. Bokar in skojiga event och ser fram emot dom. Vet att det är en tillvänjningsfas, och jag kommer ut på andra sidan. Förhoppningsvis sundare, gladare och lättare till sinnet.
Va in och kollade av de prover jag lämnade i förra veckan. Ligger lite lågt i röda blodkroppar, och aningens högt i vita. Marginellt så stressar inte upp mig för de. Sockret kom däremot som en överraskning. Också de, 0,1 över gränsvärdet, men oj! De hade jag inte räknat med.
Imorrn bitti ringer läkaren för en checkup. Får se vad han har och säga. Borde be honom skriva ut ångestdämpande, men mer trötthet? Han känns som sagt bra, så får överlåta råden till honom.

Igår kom brevet från mannen.
Min korta lapp kändes plötsligt kall.
"Tack själv
Men det är med stort vemod. Vi kände nog båda två vart vi va påväg. Största orsaken är att vi är på olika ställen i livet, även om det kändes helt underbart när vi va tillsammans. Och avståndet till Bullerbyn hatar jag.
Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, kommer aldrig glömma alla fina stunder vi haft. Aldrig glömma dina ögon och ditt leende. Aldrig glömma hur det känns att ligga i ditt knä, aldrig glömma hur du känns att hålla om.
Hoppas att du fortfarande vill va min vän?
Tack för det finaste halvåret.

Så rundar vi av. Vackert, fint, no hard feelings. Känns värdigt och tröstande.

Dejt 1 - flopp.
Dels så va bilderna galet väl utvalda. Han såg ut som en liten pojke, och hans axelbredd skulle rymmas innanför mina även om jag skulle kapa mina armar. Den världsvane pojken fortsatte beställa på svenska trots att servitrisen uttryckte att hon bara prata engelska. Han va sen. Och vi avrundade före 22. Inget kändes rätt. Så nervös jag va innan, nervös att träffa någon så van, trygg, snygg. De försvann omedelbart när han slutligen kom in.
Så check på nr 1!

Vidare ut på nya äventyr.