Senaste inläggen

Nån, ge mig styrka!
Semesterveckorna har verkligen varit helt fantastiska. Dagarna har lagts upp efter min kropps schema till fullo. Men nu är verkligheten tillbaka, den obarmhärtiga klockan ringer envist 05.50 Vet mycket väl att alla graviditeter är olika, men hur gör kvinnor! Själv vill jag sova. Göra ett ryck på någon timma eller två sen vila igen. Det funkar ju absolut inte på jobbet. Jag blir allt mer fylld av beundran till alla mammor därute.
Tacksam över att illamåendet faktiskt tycks börja avta.

I förra veckan kunde den blivande pappan inte hålla sig längre, så nu finns de första babybodysarna i hemmet! Fint, kärleksfullt och givetvis hårdrockstema!

Snälla illamående och trötthet, ge dig nu! Två härliga semesterveckor har gått, en vecka kvar. Fortsätter kämpa med mina fem timmar av illamående och total orkeslöshet efter frukost, och avslutar allt oftare dagen med en ny våg av dåligt mående. Kräks jag är det i regel nattetid, vaknar nån timma efter jag somnat och världen snurrar och senaste intagna åker hiss upp och ner mellan mage och strupe.

Där emellan dock! Bortsett från flåsande och dem rusande pulsen känner jag mig fräsch. Haha, ja precis, den timman som är kvar!

Härom kvällen va jag och sambon på konsert igen. Första dagen då ev bebben kan uppfatta ljud via vibrationer i fostervattnet. En häftig känsla och tanke.
Min sambo tar varje tillfälle i akt att pussa och prata med den ännu obefintliga babymagen. Själv ligger jag och klappar, smeker och klämmer på magen. Förundrad över vart bebbe egentligen finns. En livmoder stor som en knytnäve och en bebis på närmare en decimeter, vart gömmer hen sig?! Så fascinerad och förundrad.

En månad till RUL, längtan är obeskrivlig! Så mycket kärlek det finns för vår sjöhäst.

Den årsdag jag aldrig kommer glömma, inte vill glömma har passerat. Varje år med eftertanke, varje år blir jag förundrad och lycklig för allt jag fått sen den dagen. Vart jag finns idag. Mitt liv räknas på något sätt som tiden före och tiden efter den 3/8-14.
Erkänner att jag fortfarande känner hat. Vill fortfarande göra honom illa. Skada såsom han skadade mig.
Men en annan del är också glad och oerhört tacksam för att just han och jag inte lyckades bli gravida. Tänk om allt hänt som hände och vi hade ett barn tillsammans. Hemska tanke.
Klappar min mage lite extra när jag skriver det här.
I det här huset bor kärlek, en gemensam längtan efter vår familj. I sängen bredvid mig ligger varje natt en man som fått mig att våga älska obegränsat igen. Som fått mig att våga lita blint på en annan person igen. En man som är min bästa vän, som talar öppet med mig, och som jag utan spärrar kan dela med mig av allt.
Så 3/8, välkommen tillbaka varje år. Låt mig minnas, så jag alltid ska påminnas om att känna tacksamhet för livet idag.

Det som inte dödar dig, stärker dig. Vet inte om jag håller med. Men jag vet att det som knäckte och sänkte mig förändrade mig. Och kanske är jag en bättre, starkare människa av ärren jag fått. Men kommer alltid våga vara egoistisk. Jag ska må bra, och de som mår bra med mig där ska jag alltid måna om och hålla mig nära.

Så den magiska veckan är kommen. Det triggar både hopp och panik inom mig. Två dagar kvar, sen minskar risken för missfall avsevärt. Realisten i mig ser siffran 65% och hakar givetvis upp mig på de resterande 35...
Har i senaste veckan upplevt en smärta olik någon annan. Något obehagligt som jag trots timmar och åter timmar inte hittar någon läsning om. Mina bröst. Eller troligen mjölkkanalerna tycks börja förbereda sig för vad som komma skall. I söndags började de i vänster bröst för att i tisdags börja i höger. Smärtan är svår att beskriva, känns som att en piprensare sakta dras och skruvas i bröstet. Från bröstvårtan och rakt in. Reflexmässigt täcker jag över bröstet med handen i hopp om lindring.
Allt jag hittar om bröst och graviditet är ömheten, åter till puberteten, den smärtan har jag också haft, och den har väldigt nyligen lagt sig.

Semestern har kommit lägligt, att själv få bestämma över hur dagen ska se ut är en stor räddning. Mitt mående hade inte fixat jobbet tror jag. Nu sover jag länge, vilar när jag är trött, säger stopp och belägg när något inte känts helt okej. Då yrsel, hög puls och ett enda flåsande definierar all ansträngning så väljs det enklaste sättet att ta sig till de evenemang som ska deltas i, istället för de obligatoriska kilometrarna till fots som gärna definierar semester.
Jag saknar inte att plåga mig genom arbetsdagen, försöka hitta ursäkter att sitta ner, helst enskilt, för att sen komma hem och krascha på soffan till kvällen för att inte förmå mig att kliva upp förrän soffan byts mot sängen.

Min sambo är min klippa. Utan gnissel eller gnäll ser han mina begränsningar och möter upp precis där de behövs. Jag gör mitt bästa för att visa min tacksamhet och uppskattning. Vi utgör ett riktigt bra team tillsammans.

En dag fick jag av totalt välmående häromdan, vaknade 8.30 klev upp och åt en alldeles lagom frukost lunch och middag. Att få ett dygns paus i gravidmåendets baksida gav så mycket. Njöt riktigt ordentligt!
Dagen efter kom det tillbaka.
När jag ligger här i soffan tänker jag en skrämmande tanke, va lik mig som deprimerad jag är. Samma matthet, orkeslöshet, samma oförmåga att röra mig. Och faktiskt illamåendet. Måste tydligt och starkt påpeka att jag föredrar detta tusen gånger om mot det måendet. Men känslan kom över mig när jag låg här. Likheten, topp och botten.
En fjärdedel av graviditeten är snart avklarad. Så sakteliga börjar jag känna lyckan.
På fredag är det tillbaka till MVC igen!
Livet som gravid!

....och denna trötthet äter upp mig. Jag tycker alltid jag varit en rätt slö person. Har inga problem att ligga stilla en hel dag och mata poddar, lyssna på ljudböcker, lösa korsord eller lyssna på musik. Men det här. Det här är nånting helt nytt. Jag är konstant trött. Funderar ibland på hur många timmar på ett dygn jag faktiskt skulle kunna sova. Idag är jag ledig. Igår la jag mig tidigt för att verkligen ge mig de bästa förutsättningarna för idag, ledig. Antingen få nånting gjort. Eller njuta av solen på en filt på gräset. Men icke. Efter elva timmars sömn är jag fortsatt helt slut. Nånstans i mig pyr en rastlöshet, vill göra nåt, hitta på nåt, men sen gäspar jag så hårt att tårarna rinner och jag lägger mig ner igen.
Mår illa. Vissa ställningar i soffan klämmer mina ömmande bröst att jag snart får hitta en ny ställning att somna i. Läser bloggar och infosidor, hoppas innerligt att jag hör till de där skolboksexemplena så de börjar vända i v12. Jag kan ju inte bara ligga här! En del av mig känner att jag bara bör lyssna på min kropp, är jag trött så ge den vila. Men en annan del är så uttråkad. Min tacksamhet mot min sambo är bortom alla gränser. Han ser min trötthet och har tagit över allt ansvar för matlagning och matlådor. Idag när jag är ledig har jag lovat att prestera dagens middag. Vill ge tillbaka, visa honom hur mycket jag uppskattar och ser allt han gör, för mig, för hemmet, för oss. Hur fantastiskt det är att höra honom berätta att han känner sig lyckligare det här sista året än han gjort i hela sitt liv, hur han lägger handen på min mage och berättar hur mycket han längtar och älskar. Jag är inte på något vis ensam i det här. Vi är påväg att bli en familj på tre och magiskt är det enda ord som kommer till mig.
Jag älskar mitt liv. Jag är så lycklig, så tillfreds. Nu längtar jag främst bara efter min energi.

Säger bara wow!
Vilken känsla, vårt första möte med vår sjöhäst! Stunden va helt magisk och borde aldrig fått ta slut. Min kärlek som stog och höll min hand och klämde den hårt när vårt mirakel visade sig på skärmen. Gynekologen som sa att allt såg helt perfekt ut. Att vårt barn har ett mycket starkt hjärta vilket resulterar i en ordentligt minskad risk för missfall.
Knappa 19mm och har redan förändrat våra liv. Fått mamma att må oerhört dåligt. Skapat lycka och ett helt annat samtal för tiden som kommer.
BF vart framflyttad med två dagar, så ganska rätt i beräkningen va vi.
Jag har fortfarande svårt att ta in det. Ett liv, skapas, växer och lever inom mig. Något jag och min sambo skapat tillsammans. Det är för stort, det är så häftigt. Finns verkligen inga ord.

Tidigt ultraljud... Från början en bekräftelse som lite mer gick att ta på för pappan. Längre fram desamma för mig. Om tre timmar och femton minuter är det dags. Jag kan inte för allt i världen sova. Tänk om de inte hittar hjärtljuden? Tänk om de hittar flera? Frågor och orosmoln hopar sig och lämnar inget utrymme för vila.
Nervös eller livrädd? Ingen aning. Pirrigt av lycka i ena stunden. Panikslaget av skräck i nästa.
Lilla liv därinne. Snart ska mamma och pappa få vår första glimt av dig. Hoppas du trivs, växer och mår bra. Vi längtar efter dig.

Presentation


Min historia om vägen till en efterlängtad graviditet, om att bilda familj och bli mamma. Förhoppningsvis kommer den här bloggen följa mig då teststickan visar + genom en sund graviditet tills vår lilla plupp äntligen finns i våra armar och lång tid efter

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Gästbok


Skapa flashcards