Vaknade långt före de att klockan väckte mig imorse. Låg länge i sängen och drog mig. Samma tankar som igår. Sista morgonen. Känslorna rusar. En längtan och ett stort behov av att besitta möjligheten att stanna tiden. Älskar lugnet i kroppen han ger mig, älskar mitt hem och de liv jag ordnat för mig själv. En breaking point deluxe. Allt jag längtat efter ligger timmar fram i tiden, men jag vill njuta mer, njuta längre, dra ut på lyckan och känslan. Tryggare än såhär kan man väl inte bli i en relation?
Nu står vi på tröskeln, avslutar tidigare liv, förbereder för kommande. Lägenheten i Norrland ska säljas, packningen ska fraktas.
Ikväll har vi varit ute och ätit middag med sambons far, tv-tittande och imorrn väntar hysterisk renoveringsstäd och tillsnygging av lägenheten för att avsluta kvällen hos mannens äldsta vän.

Här ligger jag, redigt utsträckt i min säng. Sista natten ensam. Egenvald ensamhet är den bästa som finns. Att välja den som ensamboende eller singel är enkelt, planera inte in något med någon. Hur gör man som sambo?
Häromdagen, den 9/1 för att vara exakt, firade jag två år som husägare på egen hand. Så mycket som lett fram till idag. Och varje dag blir bättre än föregående.
Finns inga tvivel att vi kommer klara de mesta, vi vet hur mycket kompromissande de kan komma att behövas från oss. Tror att det mesta i vardagen kommer att falla sig naturligt, vi är oerhört samspelta i allt vi tar oss för. Garderober, lådor och badrumsskåp är utrensade och väntar på att fyllas med hans saker. Men nu har absolut nervositeten slagit till. Ett läskigt, pirrande i magen, fjärilar som fladdrar!
Till helgen åker jag till honom, flyttstädning och iordningsställande inför mäklarens jobb. På söndag rullar vi de 30 milen med en fullspäckad bil tillsammans mot vårt gemensamma hem.
På måndag startar vårt vardagsliv tillsammans. Och jag längtar enormt!

Först, TACK! Till alla mina återkommande läsare. Era kommentarer och mail värmer!!

Så vad har hänt? Allt!!!!
Min mr right visade sig vara allt förrutom just de.
Vi tillbringade en semestervecka tillsammans. Han sa att han älskade mig. Allt stannade upp. De va han och jag.
Det va en söndagskväll vi kom hem. Fredag nästkommande vecka åt vi middag tillsammans med min bästa man och hennes make. Där berättade han att han ville att vi skulle börja försöka bilda familj. Jag tappade hakan, som jag kämpade för att få grepp om oss, om honom. Sen kom det! Det va också sista kvällen jag såg honom....
Japp, min mr right och knepig som fan försvann. Från att de tagit tid att få svar tog de nu dygn. För varje dag eller rättare sagt timma växte mitt tvivel. Men visste ju samtidigt att känslan jag hade när vi va tillsammans va oslagbar. Jag lät mig hållas. De va ju vi. Vi är skadade själar som hittat trygghet. Ingen panik. Men paniken kom ändå. Vart va han, hur tänkte han, hur kände han. Trängde bort allt. Försökte skämtsamt närma mig igen. Ingenting.
En lördagskväll skickar jag en avklädd bild på mig själv till honom. Står i duschen och skriver att om inte ens man vill ta på en så får man sköta de själv. Han såg glimten och svarade fort. Han skulle ut på kvällen. Söndagen va han givetvis uppbokad.
Jag suckade....
Fler dagar gick igen.
Jag gav upp.
Han va inte mr right insåg jag med en förnimmelse av smärta och lättnad. Oavsett om han kommit ålandes längs marken med den vackraste av blombuketter, de här va de liv jag hade att vänta. Ville jag verkligen ha det? Troligen inte....
Jag insåg och förstod. Vad hade jag för val när allt kom omkring.
Under den sista tiden med honom va allt förvirrande och upp och ner. Jag, envis och beslutsam, omvärlden, kaos. Någon jag träffade på en festival uppvaktade med fina ord. Intresse. Min bästa vän valde att separera som ledde till skilsmässa.
Allt hände samtidigt. Min insikt, min beundrare, min bästa väns separation.
Min vän flyttade in hos mig. Här finns de rum och utrymme. Fanns aldrig något tvivel. Finns inget jag inte gör för henne. Men det är tufft även att bo med sin bästis.
Slutligen fick hon tag i en lägenhet ytterligare några mil bort.
Deras separation är fortfarande långt ifrån klar.
Jag å andra sidan. Står i startgroparna av något helt fantastiskt! Idag om en månad blir jag sambo!!!!!!! Helt galet, otippat på alla sätt och vis, och känslan säger att allt är helt perfekt.
Min mr F ..... vi träffades under ca tio korta minuter på Bråvalla festival den andra juli. Under mycket påverkan av alkohol och sista dagen av festivalen utbyttes diverse info. Senare samma kväll skriver han. Vi försöker mötas upp men hittar aldrig fram till varandra.
Dagen efter fortsätter vi skriva. Visar sig att vi bott på samma hotell. De är väldigt oskyldigt och kompisaktigt, så upplever iallafall jag det.
Tiden går, min mr right lyser med större frånvaro. Men mr F är desto mer närvarande. 30 mil bort bor han och jag avfärdar honom som en trevlig flirt.
Men han vill verkligen ses. I slutet av sommaren spelar Whitesnake och han, min bästa vän och jag beslutar att åka dit. Vi bokar ett hotell. Det är pirrigt. Men som jag intalar mig, mest på kul. Vår kram utanför hotellet känns långt in i märgen.
Vi blev kvar ytterligare en natt efter spelningen.
När vi ska sägs hejdå inser jag att de här är sista gången jag ser honom. Det är tufft. Samtidigt som jag kämpar mot tårarna förklarar jag hur mycket jag ogillar hejdå. Väl på tåget hemåt kommer tårarna. Trist, men realisten i mig lugnar.
Hur de blir som det blir minns jag diffust, men andra gången vi ses hämtar han mig hemma. Han kör alltså 30 mil enkel resa för att plocka upp mig. Vi åker hem till honom. På kvällen går vi ut. Han introducerar mig för alla vi möter.
Vi har så roligt tillsammans.
På den vägen har det varit. Känslorna växer, allt utvecklas till något som känns så uppenbart, en blind skulle inte missa de vi har. I början av oktober åkte vi på en charter till Grekland och Korfu tillsammans. Man kan tycka att en sån vecka skulle kunna vara skrämmande efter så kort tid, men icke, vi hade de fantastiskt. Vi slappade vid poolen, vi hyrde fyrhjuling och badade på stränder långt från den by vi bodde i, vi sjöng med i kareokebaren, under en dag med regn tillbringade vi tillsammans på hotellrummet. Vi njöt av varje sekund.
För att hoppa över fler underbara stunder vi haft så landar vi idag med att den 16 januari börjar han jobba i min stad! Den helgen blir vi sambos!
All oro är som bortblåst, är imponerad av honom, han lämnar jobb, familj, vänner och säljer sin lägenhet för mig. För oss!

Jaha, dag två av champix behandlingen.
Vaknade illamående utav av bara den. Tog duktigt morgontabletten ihop med en stadig frukost. Illamåendet ökar på framåt förmiddagen. Törstig, så oerhört törstig.
Men, lyckligtvis gav de med sig efter lunch.
Nu är kvällen här och det är stor migränvarning.
Ska mota Olle i grind och krypa ner strax. Illamående och huvudvärk ska inte få stoppa mina ambitioner.
Men, är de inte bättre imorgon ska jag nog börja sova på Lergigan igen. Det funkade mer än väl vid insättningen av de antidepressiva.
Vi fortsätter, kämpar och envisas!

Så hände de som inte fick hända. Trött och disträ, förvirrad som få insåg jag en morgon när jag vaknade med mannens armar om mig att jag inte har den blekaste aning om när jag tog ett p-piller senast. Tänkt efter saker jag kan ha hängt upp de på, funderat över om jag jobbade helg, eller va de bara en vanlig vardag mensen kom, va det kallt ute eller hade jag klippt gräsmattan? Jag minns inte, va de tre veckor sen, va de nio?
Först nu i skrivande stund inser jag att jag kunnat vända mig till bloggen, här finns ju i de närmaste allt dokumenterat!
Att återigen sitta där med stickan och vänta väckte massor i mig. Längtan, panik, sorg, hopp, minnen, smärta, framtidsdrömmar. Tänk att den korta tiden man behöver vänta kan kännas som timmar, och hur många gånger hinner inte känslan bytas ut mot nästa? Längtar efter det igen. Men inte såhär. Inte oplanerat, eller ja, inte på grund av mitt eget slarv iallafall.
Men, för första gången va det där ensamma strecket inte så tungt att ta. Luften gick ur och det va en lättnad, att påstå nånting annat vore att ljuga. Men saknaden och längtan fick sig en skjuts igen. Hur länge är länge nog att ta upp ämnet som nånting riktigt?
Jag har bestämt mig för att duktigt avvakta att han vågar säga de där orden, inte bara säga, känna. Men tryggt vet jag att den dagen de kommer så är det äkta och sant i alla dess meningar. Vill så gärna påbörja resten av vårt liv. Han är min kärlek. Och jag är hans stora favorit i livet!
Jag vet, för någon har frågat honom!!
Samme någon fick också höra om hans rädslor, men jo, jag är den han vill leva med. Tack för underbara, ibland beskyddande vänner. Älskade bästa vän, hon kan hon.

Från och med imorgon påbörjar jag min Champix-kur. Aldrig förr har jag varit så motiverad att en gång för alla bli rökfri!
Känns kanon men lite läskigt. Förra gången jag tog beslutet va det för att bli gravid. Den här gången är de i första hand för min skull. Så ska sätta upp ett stoppdatum inom två veckor. Funderar på en dag under midsommarveckan. Men som inbiten rökare hopas ursäkterna och "hindren". Måndag? Nja, måndag är ju alltid måndag. Hmm, tisdag, kanske är svårt mitt i veckan. Slutet av veckan då! Oj, midsommarafton, är de verkligen smart? Ja, ni ser ju, men innan jag slår ihop ögonlocken ikväll ska beslutet vara taget.
I och med mina antidepressiva tabletter är läkaren lite orolig. Måste va enormt uppmärksam på mitt mående. Göra min omgivning medveten och be de närmsta hålla ett extra öga på mig.
Lika fast besluten jag va igår, lika svajande är jag idag. Cigaretterna har alltså varit mina vänner i 22år! Galet, jag vet. Men kommer såväl ihåg mitt förra rökstopp, sorgen, som mycket väl går att jämföra med förlusten av en nära vän. En rökare vet vad jag pratar om, en som aldrig rökt tycker det är fånigt. Men jag är rökare, lite av en identitet som nu ska bytas ut.

Sen att mitt pillerförråd nu ser helt galet ut är något jag skrattar högt åt när jag tittar efter! P-piller, antidepressiva, magsårstabletter, sömntabletter, insomningstabletter, ångestdämpande tabletter, allergitabletter samt nässpray och ögondroppar för säsongen, behandlar just nu en smärtande fot med antiinflammatoriska tabletter, och nu utökar vi med champix. Helt galet!

Men, nu kör vi, rätt in i kaklet. Förhoppningsvis så nästa gång jag sitter med den där stickan kommer jag hoppas för glatta livet, och de ett rökfritt ett!

Senaste veckan har bestått av en tur till Oslo, samt en kryssning till Mariehamn. Och vad kan jag säga. Jag älskar att resa. Älskar att möta människor. Älskar friheten det ger.
Så när jag reser så blommar jag, kan inte säga annat. Vet att jag utstrålar något som tilltalar. Och denna gång är jag ju dessutom kär. Tror att det glittrandet också syns.
Jag har fått uppmärksamhet, tacksamt tagit emot den och lite till längtat efter min man!
För de som faktiskt visat intresse har jag haft otroligt kul med. Pratat, skrattat, skålat och en och annan spontandans har det blivit. Men stopp där. Ännu en del som i mig som är så stärkt av att ha funnit en kärlek som känns så äkta.
Jag har kul och jag vill för stunden inte sakta ner, jag njuter av allt vad livet ger.
Mannen och jag träffas alldeles för sällan i min mening. Men alltid med varandra i åtanke. En längtan. Hans blyghet kan många gånger få mig att slita mig i håret, tycker jag bjuder in och öppnar upp för honom att kliva in. Och han gör det, med lilltån. Jag läser mellan orden vad han menar och kanske skulle vilja säga. Han visar uppskattning för mina ord och handlingar. Men jag skulle så gärna vilja få det där sista, bekräftelsen från honom, de där orden som ligger bakom det han säger, som jag tror han vill säga men inte förmår. Jag pratar inte om det stora "jag älskar dig", jag pratar om att t.ex med ord säga "jag längtar efter dig också". Istället kan jag få till svar att kan vi inte ses snart, eller ska vi inte ta och göra det här.
En smått lustig händelse skedde i söndags. Han hade bilen inne i stan, och istället för att be mig om skjuts så tar han bussen in. Frågade honom varför, och fick till svar att han är van att klara sig själv, att göra saker själv. Påpekade att nu behöver han faktiskt inte det. Vi är två nu. Återigen, inget klockrent svar, utan han kramar om min hand ännu lite hårdare och ger mig de finaste av leenden och ögon som skvallrar om tacksamhet och kanske en gnutta rädsla.
Jag är fast besluten att få honom att våga känna sig helt trygg i mig, i mina känslor och mina förhoppningar om oss. Besluten men utan att skrämma bort honom. Det är en skör linje. Men från vår första dejt har jag känt det här, och för varje dag och vecka som går blir det allt starkare. Jag häpnas inte längre i mina tankar när jag tänker jag älskar honom, jag blir varm av känslan. Jag ger mig själv utrymmet, och honom bekräftelsen i att ibland säga det till honom. Jag blir lika rädd varje gång, men hans kroppsspråk och min lättnad av att både säga och våga lugnar mig i samma stund jag tystnar.
Tror inte han är där än. Men det känns okej. Vi har pratat en del om rädslor. Och jag förstår honom, mer än han förstår att jag gör. Jag vet dock att han tycker om mig mycket. Jag vet att han inte vill ha någon annan än mig i sitt liv. Och min magkänsla, eller låt oss kalla det för intuition säger att han kommer. Så snart han vågar. Då kommer vi ha allt framför oss. Allt vi vill ha. Vår framtid.
Och .... om inte. So be it. Jag älskar, jag dagdrömmer och jag njuter av denna man. Och jag njuter av att känna denna trygghet i att tillåta mig själv att vara sårbar. För honom kan jag fälla tårar. För honom kan jag vänta. Lite tacksam över hans rädsla, vi kastar oss inte in på vatten vi inte bottnar i. Hans rädsla tillåter mig att våga.

Förbättrar mina mixade känslor för Arlanda. Så många hejdå jag tagit vid incheckningen där. Sagt hejdå, sorgsen och väl medveten om att nu kommer vi inte ses på väldigt länge.
I torsdags morse byttes känslan ut mot lycka!
Han jobbade nånstans på Arlanda och kom och gav mig världens största kram och en hel del pussar innan jag gick vidare in genom säkerhetskontrollen. De gjorde så mycket! Älskade karl. Några dagar till, sen får vi vara tillsammans på riktigt igen!
Så tacksam. Kär. Lycklig. Och omtyckt.

Har just torkat kinderna. De första tårarna undertecknad mannen är fällda.
Hur vi än gör, får vi inte våra vardagar att gå ihop.
Egentligen har ingen utav oss mycket på vår respektive agenda, men vi gör allt omlott. I måndags kväll kom han hem från sin resa med familjen, jag själv va och tränade. I tisdags hade han träning. Idag trodde jag vi hittat vår lucka, efter min träning och packning. Men han hjälper en vän och det drar ut på tiden mer än beräknat. Imorrn åker jag på en dygnsresa till Oslo med min bästa vän. På fredag kommer vi hem igen, men ska gå på en spelning här i stan. Lördag har han match och lagfest på kvällen. Så, två veckor, minst, utan att ses, och då borde vi inte ha det så svårt... Men vi vill. Vi vill båda.
Men tårarna kom. Försöker va pigg och glad vid samtal och meddelanden. Inte bitter, inte krävande. Men oj va ledsen jag är. Saknar honom så enormt.
Mitt hjärta, behöver hans närhet nu. Glid inte bort. Något som är så bra kan inte bara rinna ut i sanden. Jag vill verkligen inte förlora det här. Vill ha honom, vill ha oss.