Häromdagen fick en stor undran och fundering sitt svar. Och för en gångs skull va de riktigt positivt.
I slutet på mars gjorde jag något jag inte borde gjort, kollade huruvida mannen va kvar på sidan vi träffades på eller inte. Det började som en ambition att radera min egen sida, vart nyfiken, och därmed ledsen och lite sårad. Han va online då! Jag valde att inte prata med honom om det. Vi hade inte gett varandra några löften, och det va då, och är fortfarande nytt. Valde att försöka glömma de. Det tärde på mig, men i hans närhet visste jag varför. Så här för några veckor sen hade vi det stora samtalet, vi är tillsammans, vi är ett par. Jag frågade om hans inloggningar några veckor tidigare och svaret valde jag att tro på. Jag vill lita på honom och kan inte kontrollera varje kontakt eller hans sätt. Det är ett val, och med tillstånd från min magkänsla så ville jag tro honom, och hur han får mig att känna.
Så va jag hos min hudterapeut aka vän sen mänga år. Hon va den som fick mig att ge internetdejting en chans, och tipsade om just den sida jag varit aktiv på. Så under min behandling hos henne pratade vi igenom senaste månaden. Nyfiket klickade hon in hans alias. Åh vilket härligt besked! Han har inte varit online sen just den där dagen. Och det va veckor innan jag slutligen frågade honom om det!
Känns så skönt!! Sluta tvivla människa, det här kan just vara 100% äkta. Förbannar mitt ex för att han fört in tvivel och oro i mitt liv, men tackar en smula för att han drog, annars hade jag aldrig mött denna man. Denna man med samma drömmar som jag. Denna man som längtar efter familj och det utan att de kantas av att karriären ska få blomma vilt, eller valet av land i världen vi kommer att bosätta oss i beroende på hans yrkesval. Nej, min fina man med rötter han värnar om, med familjen och vännerna nära omkring sig.

Man kan alltid lära sig nåt nytt!
Eftersom jag lider av extrem mensvärk så är det något jag väljer att undvika, en fördel med p-piller, det går att bestämma själv. Men förr eller senare vill ändå kroppen ha ur sig de där. Så nu är de dags. Smärtan är närmast olidlig, men hålla igång är enda hanterbara. Humöret har de dock gått rätt bra med. Tror det är närmare ett halvår sen jag senast släppte fram mensen. Och sen några månader tillbaka har jag en menskopp i min ägo. Oj så spännande! Tror bestämt att en sån kräver lite övning. In gick bra. Kändes lite si och så till en början. Som en tampong som sitter för långt ut. Efter en stund verkade den rätta till sig. Men sen skulle ju fanskapet ut också!!! Har grundligt läst på hur man ska göra. Dra inte i skaftet, rucka lite på den så vakuumet släpper. Va?! Hur ska jag få tag på den utan att dra i skaftet? Rucka på den? Hur ska de gå till. Vid första försöket började tanken om att åka till en gynmottning för att få ut den. Haha. Pillade och drog, men den satt där den satt. För mitt inre såg jag hur den plötsligt lossnade och sprutade blod hej vilt. Hukade mig i duschen istället. Men, vips så kände jag hur vakuumet släppte och den gled lätt ut, inget splatter. Kändes lite halvkonstigt att stå där och skölja ur koppen. Men ändå bra. Rent på något underligt vis.
In med den igen och de gick snabbt att få den på plats.
Ja, kanske inte är så dumt ändå!
Miljövänligt och hygieniskt. Tummen upp.

Då va de gjort, men ändå inte helt ur världen. Va med ett sting av sorg och obehag jag med bar överkropp la mig på britsen i undersökningsrummet. Ultraljudsbilden på datorskärmen. Den kalla krämen som inte ville titta på ett växande liv inom mig, utan som istället vandrade mellan mina bröst. "Starka tydliga hjärtljud" skrattade jag tyst för mig själv. Den surrande maskinen och den högst koncentrerade kvinnan på klin fys samt de dunkla ljuset gjorde mig trött. Fantiserade, blundade. Drömde om samma maskin som sökte runt långt ner på magen. Om förväntan och säkert om oron.
Efter ungefär 45 min va jag klar. Frågade, trots att jag visste svaret, såg det bra ut? Hon fick inte svara, svaren skulle gå till remitterande läkare. Men hon trodde han skulle ringa redan dagen därpå.
Va? Varför skulle de plötsligt gå så fort? Tydligt tecken på att det inte är helt okej. Kunde jag ana ett medlidande leende när hon svarade? Säkert inbillning. Skakade av mig så gott jag kunde och åkte hem för att snabbt somna på soffan under filten.
Nervöst loggade jag gång på gång in i Mina vårdkontakter för att själv så snart som möjligt få läsa utlåtandet. Ingenting kom upp på skärmen. Men först sent på kvällen fanns det där. Det mesta okej, men en ökad hastighet över aortaklaffen. Jaha, vad betyder då det. Inte kan jag vänta till nästkommande dag för att få saker och ting förklarade för mig. Hej Google! Lite som väntat är det inget som åtgärdas. Flödeshastigheten låg strax under nivån för åtgärd. Sen har ju inte jag en aning om hur stora dessa marginaler är. Vet heller inte om det är något som kan försämras eller förändras med åldern. Men fick en förklaring till att jag väldigt lätt får ont i huvudet, att jag kan sitta rätt upp och ner för att plötsligt börja svettas. För att inte tala om hur svettig jag blir vid träning. Alltid trott att de hänger ihop med övervikt och dålig kondition. Säkert en kombo. Men inte av att sitta stilla!
Så dagen efter kom. Inget samtal från min läkare. Ytterligare en dag gick men ingenting. Gårdagen kom och gick med samma tystnad, desamma gäller för idag. Så ... antar att det är helt okej. Ingen prio för en läkare att ringa upp omgående. På gott och ont, hon som utförde ultraljudet uttryckte sig klumpigt när hon trodde läkaren skulle höra av sig redan dagen efter.
Oroar mig inte. Men har ändå, i samband med det här, och givetvis för mina framtida planer beslutat mig för att ta tag i rökningen. Är motiverad nu. Behöver den sista lilla sparken över kanten. Men de är nära nu. Viljan finns.

Känslan i veckan som gått är att han drivit bort. Mina tankar har fokuserat kring att de uttalade orden om att de nu är vi på riktigt kanske skrämde honom. Kontakt men ändå inte. Distanserat. Jag är fortsatt inte helt i form, och nog hjälper de med måendet att spä på analyser av varje ord. Rädslan och längtan.
Men så kom helgen. Och som en våg rullar han in, sköljer bort alla mina farhågor och tankar. Han smeker bort den konstiga känslan, och kysser bort oron. Mitt hav, så mycket outforskat, så mycket kvar att upptäcka, så mycket som jag aldrig kommer att se. Han är mitt hav, han är vågen. Omfamnande, uppslukande och lugnande.
Jag älskar denna man. Till veckan är det dags för resa igen, inte för mig den här gången, för honom. Men ikväll känns allt bra. Allt vi kommer ha. Ikväll är jag övertygad igen. Det är vi, tillsammans, ömsesidigt.
Är övertygad om att det är mina egna hjärnspöken som ställer till de dagar vi inte är tillsammans. Det är inte han eller hans ord. Det är jag.
Har fortfarande inte hittat tillfället att berätta om medicineringen. Vet inte hur de tillfället skulle se ut. Troligen bör och kommer jag behöva skapa det själv. Men det är svårt.
Imorgon väntar ultraljudet på hjärtat. Är nervös och orolig. Men ska efter tre månaders väntan bli skönt att få det gjort och avklarat.

Pratade med vårdcentralen idag angående allergi kontra depressions medicin. Inga substanser som krockar i kroppen på mig.
Så vad är det som plötsligt händer?
Dagen på jobbet har varit bra, men väl påväg hem slog tröttheten till som ett hårt slag i huvudet. Med bilen fylld med blommor och jord lastade jag snabbt ur och slängde mig i den utbäddade bäddsoffan i det mörka svala rummet och grät. Tårar och trötthet. Klump i halsen. Behov av att kräkas. Somnade inte. Bara låg. Skrev några rader med min bästa vän. Undvek mannen. Vi har inte pratat om det här än. Har inte känts aktuellt. Nu känns de oerhört viktigt.
Tog tillslut tag i disken i köket, åt lite middag för att inte utmana för mycket, hellre lite än inget alls, eller för mycket som istället vänder.
En lång dusch.
Och ja, tårarna har slutat rinna. Försöker se fram emot imorrn kväll då hjärtat och jag ska iväg tillsammans efter jobbet. Men just nu. Dra ner alla gardiner och kliv aldrig upp igen.
Imorgon är en ny dag.
Om en vecka är det dags för ultraljudet. Och kanske kanske är det ett orosmoln som hänger över och maler fram den här dippen. En undersökning av hjärtat som jag fram till nu ryckt på axlarna inför, de är säkert ingen fara, som plötsligt skrämmer mig. En gnagande "tänk om". Huvudvärken som spränger får mig att oroa mig lite extra.

Vaknat med en mycket bättre känsla idag. Men sliten. Första natten i den renbäddade sängen slutade med att jag fick riva ur lakanen nu på morgonen. Kroppen skvallrar om att något inte varit som sig bör. Varje led och muskel gör ont och det känns som om jag har feber. Käkarna fick kämpa ordentligt med varje tugga av det mjuka brödet till frukost, kinderna ömmar. Huvudvärken består. Och jag är ledsen.
Kom däremot på något nu på förmiddagen. Allergimedicin. Funderar om det kan vara så att antihistaminer och droppar med kortison inte agerar så bra ihop med antidepressiva? Tidsmässigt stämmer det rätt bra. Började mota min pollenallergi med maxdos av allt i måndags. Sen det här? Ska ringa min läkare imorgon och prata om det. En förklaring skulle göra gott.
Ska satsa på frasen "vila-mig-i-form" idag. Tanken va en löptur och ett styrkepass för att sen krascha i en solstol. Men kroppen orkar inte. Ytterligare några kapitel i boken jag läser, höra fåglarna och känna solstrålarna mot huden. Det får bli dagens projekt.

Med full kraft, utan barmhärtighet eller känsla för vad som orsakas slog den till ikväll. Ångesten, panikångesten. Tårarna rinner, tankarna skenar, huvudet håller på att sprängas, illamåendet, känslan av att inte riktigt få luft när jag andas.
Fan. Håll om mig nu, håll ihop mig, hårt, låt mig inte falla isär.
Söker efter triggers. Vad utlöste det här? Jag vet inte. Visst, blivit lite besviken ikväll, men långt ifrån till den här graden.
I precis samma minut som jag la upp mitt inlägg igår hörde min fina man av sig. Retades lite med hans sämre humör och dåliga dag. Kramades, höll om. Fika vid köksbordet talandes om de senaste dagarna. Frukostkaffet i solgasset på altanen. Sex, som gonatt och som gomorron. Skrattat till tårar, hoppat högt av nån plötslig scen i en film. Musik. Kuriosa.
Ikväll skulle vi gått ut, en spelning i stan. När han kom hem från sin fotbollsmatch mådde han inte bra och ville bädda ner sig i soffan, jag erbjöd min, men han ville åtminstone vila hemma först. Helt okej, och jag skulle nog känt desamma.
Så, trots att denna kväll inte vart som jag önskat så känns de långt till detta ångestpåslag jag sitter med nu.
Har druckit vin och kan alltså inte vända mig till mina vid behovs tabletter. En vanlig kväll hade jag tagit en direkt.
Satt bara häromdan och funderade över att börja sätta ut medicinen, erfarenheten säger mig att så fort någon mår bättre så ska medicin bort, istället för att inse att de är medicinen som får en att må bra, så resonerade fram med mig själv att tidigast till hösten kan de va aktuellt. Sen det här? Fy fan va man glömmer. Säger att man kommer ihåg, säger att man vet hur ont de gör, fysisk smärta, hur tufft det är, men nej, det är först när de slår till med sin fulla kraft man minns.
Spelar musik på hög volym, försöker hitta känslan, de där som sätter ord på det. Spelar tungt och mörkt, spelar glättigt och ljust, spelar textrikt och instrumentalt. Måste ur, måste upp, kan inte fastna här. Det skrämmer.

Det här måste va de bästa dagarna, eller veckorna på året i Sverige. Första morgonen med jackan i handen, lunch utomhus, knoppar och grönska. Jag fullkomligt älskar de första riktiga vårdagarna. Gräset har klippts för första gången för säsongen. Möblerna är på plats och grillen är använd mer än en gång.

Och så att vara kär! Med allt vad de innebär, gå på moln, prata om det och ge relationen ett namn, vad är vi? Vi är tillsammans. Vill inte ha någon annan, ingen av oss vill de. Ingen utav oss har nöjt oss, utan valt. Valt varandra! Sen allt de andra, inte fullt lika charmiga. Varför har han inte hört av sig? Varför svarar han inte på ett meddelande han läst? Skulle vi inte ses idag? Och jag som kämpar så hårt för att inte vara för "på", jag avvaktar, försöker ge honom utrymmet. Jag är trygg i honom. Men jag vill mer, nu!! Varför ligger jag inte och solar på den tomten han mekar med sina bilar för? Varför envisas vi med att ses till vi kan ha total uppmärksamhet till varandra? Jag vill ha vardagen, jag vill ha det enkla och naturliga. Jag vill ha det som kommer sen, längre fram, och jag kämpar mig trött för att inte tvinga mig fram dit. Det kommer, jag vet det.
Ikväll är de dock inte helt okej. Ikväll intar jag rollen som bara väntar på respons eller en inbjudan. Vi pratade tidigare idag. Han va superförbannad på nån bult eller verktyg som han inte hittade på efter timmar av letande. Jag skrattade lite åt det. Hör av dig sen när aggressionerna lagt sig så har jag en nygjord rabarberpaj att äta.
Än verkar han inte blivit gladare. Och jag vill inte fråga igen, men jag har heller ingen lust att bara va hemma ensam ikväll. Älskade karl, så mycket lättare en del saker kommer bli när vi väl lärt oss läsa av varandra.

Carina - tack för din kommentar! Så ledsen när jag på något underligt vis kom åt, ta bort kommentaren istället för att godkänn kommentaren.