Från ingenstans och helt oväntat smet orden ur min mun - Jag älskar dig. Va? Oj? I samma sekund som jag sagt det insåg jag att det är precis så det är. Det är så jag känner för denna man. Och hans reaktion, han stelnade inte till, han ryggade inte tillbaka. Han höll om mig så hårt, så länge, pussade och smekte. Det kändes fint.
Inte heller efteråt har han förändrats. Han är lika underbar, lika fin, varm och härlig.
De va inte med mening, ord jag helst hade velat spara på en tid. Ord som inte ska slösas med. Men på något konstigt plan vart de ändå rätt. Kanske en bekräftelse för mig själv?

Imorgon vankas Valborg. En dag med traditioner sen långt tillbaka för mig och mina vänner. Jag ville ha med min man. För champagnefrukost med brieostbaguetter, genom vimlet i den överfulla stan, hem för grillning och skratt på kvällen. Det vart en kompromiss. Han kommer och möter upp efter halva dagen, han stannar för kvällen och natten. Äntligen ska han på riktigt få träffa mina vänner. Och som jag hoppas och verkligen tror att de kommer gilla varandra!
Ser fram emot den här helgen.

I veckan fick jag en konstig dipp. Va lättretlig, trött och nedstämd. Vet inte vad som triggade de. Men allt jag ville va att han skulle finnas här och hålla om mig. Visste mycket väl att han inte skulle komma hem förrän sent. Ville inte riskera att få ett nej så undvek att fråga. Innan jag kröp i säng skrev jag som det va i ett meddelande till honom. Om min konstiga dag och mitt underliga mående. Dagen efter hade jag hans armar om mig. Fina man. Jag älskar dig.

Då mannen är ett enormt Prince fan går kvällen i musikerns tecken. Låtar på hög volym, videoklipp och minnen. Tillsammans med en flaska bubbel får jag veta allt och ännu lite till om den nu avlidne legenden.
Passion är något jag finner oerhört intressant hos en människa. Oavsett vad de handlar om egentligen. Om man brinner för sitt jobb, eller om man är helt insnöad på ett ämne, en artist en målarstil, vad de än må vara för nörderi, så finner jag de oerhört attraktivt. Finns inget som är så fängslande som att höra någon få prata och berätta om något de verkligen brinner för. Jag behöver inte dela tycket, intresset eller ens förstå. Bara lyssna och se de där glittrande i ögonen och glädjen i rösten.

Skål för en stor musikikon.
Vila i frid Prince.

Äntligen! Efter två veckor fanns vi där igen. Självklara i varandras närhet och armar. Mitt emot varandra vid köksbordet med varsin kopp kaffe, berättande och skrattade och förstummades av varandras upplevelser på resorna. Så enkelt vi finner varandra i samtalet. Hur vi båda uppskattar att få prata av sig om dagen eller dagarna som varit, om vardag på jobb, eller highlights i stort.
Sex, inte en orgasm utan två. Lycka bara där! Än är de inte helt utdöda!
Att blanda intimitet med blickar, leenden och enstaka skratt. Om två kroppar och själar som har längtat efter varandra som äntligen möts.
Ordet VI, mer regel än undantag för stunden. Vi borde, vi ska, vi måste. Älskar hur han med lätthet säger vi!
En oväntad fråga kom igår. Vad skulle du byta ut i det här rummet? Vi har förflyttat oss till vardagsrummet. Tanken slår blixtsnabbt, som smakråd? Om det va jag som bodde här? Om det va VI som bodde här?
Jag tittar mig omkring. Fåtöljerna jag suktat så länge till mitt eget hem står längs med en vägg i perfekt harmoni med fondväggen bakom, taklampan som jag har en likadan i mitt hem, den öppna spisen som jag älskar. Soffan, min må se bättre ut, men hans är så mycket bekvämare. Jo, skulle jag byta något så är det bordet. Av sentimentala skäl, mitt bord har min morfar byggt. Vill aldrig göra mig av med det.
Tanken vandrar vidare genom huset. Den har alla attribut. Tanken skenar. Vårt? Dagdrömmen har mig i sitt grepp. Barngrindar i trappen, babygym framför den öppna spisen, duplo att trampa och skrika högt utav när man tassar upp på natten i allrummet på övervåningen. En vagn parkerad under trappen eller i farstun.
Jag mös i mina fantasier och höll om min fina man lite hårdare.
Älskar att drömma mamma, pappa, barn med han och mig i huvudrollerna. Men det är farligt också. Drömmarna väcker en längtan. En längtan som faktiskt riktigt suger i bröstet på mig. En längtan jag utan större problem innan honom kunnat hålla ifrån mig. Vill han lika gärna som jag? Älskar hur det glittrar till i ögonen på honom när han berättar att han lekt med nå vänners barn. Inväntar han också att lite tid ska gå? Vi är ju så nya tillsammans.

I ett varmt Spanien, på en varmare kanarieö, vi båda, men inte tillsammans och ändå enormt långt ifrån varandra.
Jag på resa med jobb, han på resa med fotbollslaget. Några dagar i samma land. Lite omlott vilket har gjort saknaden enorm. Jag har kommit hem, rätt trött och sliten, vilat upp mig. Sen några dagar landade han också, sent på kvällen. Och vips så va de vardag och verklighet igen. Jobb, åtaganden och måsten. Men nu är vi nära. En kväll till, sen! Saknar, längtar. Denna man! Min nr2!

Tror bestämt jag behöver hitta ett bättre namn för honom, nr 2?! Har ingen vidare värst positiv klang.
Kanske heter han snart älskling? Kanske får han ett annat alias?

Sol och värme har gjort mig gott. Varit enormt mycket jobb, men också härlig skön charterenkelhet.

Nu har jag fått min sista omfamning för så lång tid framöver. Eller, okej, vi pratar egentligen omkring tio dagar, men det känns som en evighet för stunden.
Tror att han försökte fråga om en semesterresa igår kväll. Jag uppmuntrade samtalet och hoppades på att han skulle fråga rakt ut. Det kom inte. Och såhär i efterhand fanns de massor av kommentarer jag hade kunnat komma med för att de skulle uttalas. Men jag är ju så rädd för att skrämma bort honom.
Undra om jag haft den här känslan tidigare?

Min oro över att gjort ett övertramp då jag tog mig friheten att skriva öppet på nr2 facebooksida har släppt.
Igår va han hängig och skulle eventuellt stanna hemma från jobbet idag. Så under eftermiddagen skickade jag iväg frågan om han hade allt han behövde, paracetamol, halstabletter osv.
Något av dessa två eller kanske rent av kombinationen gjorde något!
Det är helt underbart, plötsligt får jag meddelanden som berättar att han har mig i åtanke i de han gör. Såsom han finns i mina tankar hela tiden. Vardagliga ting, men som han ändå blandar in mig i.
De faktum att våra resor går omlott och vi missar två helger tillsammans. Vi kommer sakna, längta. Inte bara jag, vi!
Älskar ordet och klangen - VI!

Nja, näe!
Fick min mysiga kväll med min fina karl! Och ja, känslan vart för stunden som bortblåst.
Då jag har så svårt att greppa honom i vi-sammanhang, då hans blick, beröring och flirtande med framtiden säger en sak, så är det nåt annat som säger något annat.
Så ... i lördags när jag lämnat honom för att hämta min väninna för lördagens event kände jag mig lite modig och blandade in Facebook i vår relation. Jag skrev på hans öppna vägg att jag är glad att han dykt upp och tagit en plats i mitt liv. Oskyldigt javisst, men om mottagaren inte vill ha denna typ av uppmärksamhet vet jag att de blir oerhört jobbigt för den. Men, gemensamma vänner la in en kommentar med glada gubbar, men inget från honom. Fåordig som han är kom det slutligen en rodnande glad liten gul boll i kommentarsfältet! Ja, han raderade inte mitt inlägg, ignorerade de inte heller. Så får väl se de som ett godkännande.
Haha, ja de är en konstig värld vi hamnat i. Där så mycket bekräftelse finns på en skärm. Där samtycke eller avstånd så lätt och tydligt visas för omgivningen att se och ta del av.

I slutet på veckan åker jag bort igen, Spanien väntar, när jag kommer hem har han precis åkt till samma land men en annan destination. Suck, hur jag ska hålla oroskänslor i schack, eller hur jag ska hantera saknaden återstår att se. Men jag kommer längta enormt efter min nr2.
Ett litet test, eller utmaning såhär tidigt i en relation. Han kan känna sig så trygg i mig, i mina könslor, hoppas han gör det. Men jag ... ja, jag känner mig inte fullt lika övertygad och trygg.
Ska få till en kväll med närhet innan jag åker. Han och jag, samtal, händer som vidrör och kyssar!

Han föreslår saker som en grillning väldigt snart, han sparkar inte bakut när min pappa bjuder över honom, han skickar puss och gonatt i princip varje kväll. Sen kommer dagar som idag. Före lunchtid skickar jag ett meddelande - Jag längtar efter dig.
Timmarna går, jag ser att han är inloggad lite nu och då, men läser inte. Ytterligare timmar förflyter. Nada.
Sen vips, ett meddelande om det fina vädret, ett dagar långt skämt om soldanser får en ny spinn. Sen frågan om vi ska ses.
Ja men självklart vill jag ses! Skrev ju för hundra timmar sen att jag längtar!
Förstår inte varför jag är så osäker i hela min känslostorm. Ett litet griller i huvudet på mig och allt och åter allt ska analyseras och brytas ner till molekylnivå. Njut kvinna, ska de va så svårt?!
Är ju just en sån sak som att vi inte hörts under arbetstid som jag gillat. En säkerhet på att vi hörs sen. Jag har uppskattat att inte ha den konstanta kontakten.
Kanske jag som varit hemma ledig för många dagar. Hade jag varit på jobbet hade jag troligen inte skänkt de en andra tanke.
Ett oläst meddelande. Kom igen. Nu börjar jag närma mig pinsam.
Återgår till att skylla på den där kvinnliga genen!