Att packa en väska och ge sig ut på äventyr med sin bästa vän är verkligen oslagbart!
Så några få dagar som känns som en vecka i Vilnius. Hur många mil som benen gått är oklart, men timmar av promenerande. Bussresor åt fel håll, men som på något mystiskt vis ändå tog oss i rätt riktning. Uteserveringar i solen, nattklubbar som stängde sju på morgonen. Så många nya galna minnen!

Min nr2 har skrivit under resan. Tyvärr är min guard höjd trots att jag försökt kämpa emot. Jag är så kär i denna karl. Men jag vill verkligen inte stå där igen. Jag vet att jag sagt att jag är villig att fälla några tårar för honom, och det är jag fortfarande. Men jag är inte villig att helt ovetandes falla allt mer för att sen få de slängt i ansiktet att han .... inte känner desamma .... fortfarande söker någon. Jag behöver känna hans närhet snart. Hela jag längtar efter honom. Den där varma känslan jag får när vi är tillsammans. Den känslan jag tar med mig varje gång vi säger hejdå. Jag vill ha den. Jag vill att känslan av obehag och osäkerhet ska tyna bort. Men ... jag vill inte ta samtalet med honom, dels finns risken att jag får svar jag inte vill ha.
Jag försöker rida ut det här. Det kommer att visa sig vart vi är påväg eller vart vi plötsligt står. Jag vet, är så säker på mina känslor för honom.
Min nr2!

Lugnet och tryggheten har åter tagit plats i mitt hjärta. Uppblandat med sorg och oro.
På två dagar har jag mottagit två cancerbesked. Riktigt sorgligt och riktigt riktigt tungt.
Ena är min kollega som fick diagnosen livmodercancer i måndags, berättade gråtande för mig i tisdags. Men stark, än så länge utstrålar hon styrka.
Igår va det svågern, tumör i testikeln och operation redan nästa vecka.
Till det här ska vi lägga till händelserna i Bryssel. Mitt hjärta blöder.
Vad är det som händer i världen, här hemma och i människorna?
Jag märker att min medicinering jobbar, hanterar de senaste händelserna så mycket bättre än exemplevis dåden i Paris i november. Jag kan göra som jag alltid gjort, grotta ner mig och söka all tillgänglig information om nyhetsläget. Tycker om att veta.
Tycker ännu bättre om att bo på landet nu!
Medicinering och möjligheten att få känna en varm välmenande omfamning gör skillnaden.

Av mitt rädda relationsdilemma tog jag beslutet att återigen logga ut. Sluta kolla. Sluta undra. Och det har faktiskt fungerat! Vi pratar grillning i vårsolen, kräftskiva på sensommaren, en resa tillsammans inom kort. Och kyssarna, kramarna och det självklara mellan oss får tala sitt tydliga språk. Vill ha denna mannen! Vill att han är min framtid. Och om allt vill mig väl så är det så det kommer bli.

Glad påsk!

Jag gjorde det där jag lovade mig själv att inte göra. Kolla upp!
Känslan är så nära magi man kan komma, för varje orosmoln jag spelar upp i något konstigt scenario för mig själv, har han kontrat med något som fått molnet att fullkomligt upplösas och tryggheten och lyckan sprider sig igen.
Jag vaknade så lycklig imorse. Men, av girighet eller om det är ett typiskt kvinnligt drag så ville jag så gärna få en liten extra bekräftelse idag. Jag ville se hur länge sen han va inloggad på den sidan han och jag först fick kontakt. Har funderat på det rätt många gånger. Men, övertalat mig själv att inte kolla. Han träffar mig nu. Vi har pratat om att vi inte träffar andra. Jag slutade logga in på sidan nånstans kring en vecka efter vår första dejt. Men, är defintivt inte oskyldig, jag bytte e-post adress med en person där. Inte för att de finns kemi, inte för att vi kommer ses, utan för att vi har en rolig trevlig dialog. Och den känslan är ömsesidig. Men de kändes inte rätt att fortsätta vara online på en dejtingsida när man träffat någon som väcker fjärilar i magen bara för att man har en trevlig konversation. Rätt eller fel, döm som du vill.
Hur som haver. Loggade in idag, enbart för att få se att han inte heller är aktiv där längre. De va inte det jag fick se. Han va senast inloggad i torsdags. Före eller efter vår dejt mån tro? En vän jag pratat med försöker peppa mig med att han kanske gjort precis som jag, kollat hur aktiv jag är såhär efter vi börjat ses. Kanske är de så, i de bästa av världar.
Det är för tidigt att ifrågasätta honom. Hans lojalitet. Eller hans känslor. Han kanske också skriver med nån som är kul, men inte på det planet som han har mig. Jag vet inte. Försöker förtränga. Ångrar så att jag gjort det jag gjort, jag skulle bara låtit de bero. Litat på känslan han ger mig. Vart de lite kantstött nu? Kommer jag tvingas dra upp min guard nu när det känts så skönt att bara åka med? Jag känner hur mitt försvar riktigt sträcker på sig för att se om det är dags att agera, jag tvingar de att hålla tillbaka. Jag vill ha den här känslan med den här mannen. Jag har den bästa känslan med den här mannen.
Så varför varför varför envisas jag med att rasera den? För mig själv.
Är velig och rastlös ikväll. Försökt koncentrera mig på tvn utan framgång, försökt läsa några rader i boken utan framgång. Som den perfekta timingen han, eller vi haft fram till nu, så skulle några fina ord eller så bara en smiley i ett sms sitta riktigt bra precis just nu.
Fan fan fan...

De sista ord som sas innan sömnen tog över igår.

Igår kväll hämtade han mig och vi åkte till stan för bio. Bio tillsammans med mina bästa vänner. Inte för att man hinner prata så mycket under en film, men känns skönt att han äntligen träffat dom ändå. Efter gick han och jag och åt middag. En mysig kväll, mera samtal. Mera hålla handen över bordet. Underbara kyssar till gonatt.
Helgen bjuder på jobb för min del, men sitter i skrivandes stund och inväntar samtalet som berättar att han kommit hem och inväntar mitt sällskap.
Tillbringat en väldigt lång stund i telefon med en väninna i England. Som jag älskar att få berätta om min fina man, om alla små små fåniga detaljer som får fjärilarna i magen att kittla. Den ännu lite nervösa beröringen. Den osäkra men längtande sekunden innan läpparna möts. Leendena som är larvigt breda. Och samtalen som aldrig vill ta slut.
Hur två kroppar kan bli så självklara ihop, om det så är i soffan eller mer naket, i sömnen eller nyvaket på morgonen.
Hur det nästan bränner innanför ögonlocken när han flyttar handen från växelspaken i bilen till min hand, klämmer åt, smeker med ett finger över handryggen.
Kan man vara kär efter bara några få veckor? Vad det än är så älskar jag känslan han ger mig. Varje dag.

Det här kommer nog bli ett av mina mest intima inlägg. Men en verklighet för mig. Fantastisk och nu fasansfull.
Jag har alltid haft oerhört lätt för att få orgasm. En, två och till och med fler. Men så plötsligt är de små, diffusa och enormt svåra att uppnå.
När jag började äta mina antidepressiva tabletter visste jag att minskad sexlust och svårighet att uppnå orgasm va en av biverkningarna. Jag visste det, och det va inte en trevlig tanke. Jag älskar ju sex! Och tro mig, jag testade var och varannan dag i min ensamhet och glädjen över att inte tappat de va enorm. Så träffade jag nr2, och vi närmade oss den första gången. Nervöst! Men nope, inga problem, vare sig med lust eller klimax. Allt funkade perfekt. Sen nu har nånting plötsligt hänt. Det stressar! En fantastisk helg, avklätt! Lusten är enorm. Men orgasmerna blir svagare än vad jag är van vid. Och jag har återigen provat på egen hand. Från lätt och skönt, till långdraget och mediokert. Vad ska jag ta mig till? Än så länge funkar de, men tänk om de fortsätter dala? Jag är inte redo att trappa ner medicineringen ännu. Är så rädd att lusten ska försvinna. Orgasmerna kan jag ta, uppskattar så mycket mer än bara dom. Men tänk om, tänk om....

Dagens post! Lite med anknytan till föregående ämne faktiskt. Ett stort vitt kuvert från sjukhusets blodmottagning. Hjälp!!! Jag kan knappast säga att jag legat runt, men jag kan heller inte påstå att jag varit prickfri vad gäller skydd... Panik, är det med en sös jag ska förlora min nya kärlek? Får ju bara inte hända! Började tänka efter, två partners sen juli inkl den man jag faktist hoppas blir min sista partner i livet!
Ja, tankarna hann ta några varv runt universum och tillbaka under den korta promenad från brevlådan och hem. Slänger av mig skor och jacka och sätter mig på golvet i hallen och med skakande händer river upp kuvertet medans jag undrar hur jag ska berätta för min kärlek.
Puh puh puh, nope, inget obehagligt besked om sjukdom. Nä, en förfrågan om att delta i en studie om cellförändringar, om hemmaprovtagning kontra provtagning på mottagning. Så, en liten scare, men faran över.

Nu är det bara mitt sexliv som ska hållas ihop. Är det ihållande eller försämras måste jag ta tag i det. Men jag ogillar osäkerheten. Det orsakar en stress som jag lärt mig att jag har svårt att hantera. Är många aspekter med just den biten.

Den där känslan när kinderna ömmar en aning för ett leende som vägrar släppa efter, underbar.
Timing är allt och vi verkar träffa varje möjlighet med precision.
En ledig fredag, solen gassar och kaffe och en bok mot husväggen fyller kropp och sinne med harmoni. Lite plockande hemma, en sväng med dammsugaren. Musiken hörs i varje rum. Mat färdig att värmas och avnjutas. Nr 2 är ute med jobbet, men han kommer sen. Ja han väljer att avsluta natten med mig. Nån timma fick vi innan sömnen tog över.
Finns ingen människa som är härligare att sova med, bredvid, nära. Min 1.80 säng är överflödigt stor, 90 räcker gott och blir över.
Somna sent, vaknar tidigt. Berör, känner, myser, somnar om. Vaknar lite senare, hans armar lindade runt mig, jag håller om hans arm. Min man. Han är här nu.
Så fortsatte vi våran lördag, näsor som rör varandras, händer som utforskar, leenden som utbyts, och somnar om. Kaffe i sängen till sällskap av nyheter på tv. Kryper ihop tätt intill igen, kaffet är uppdrucket och vi lägger fokus på varandra igen.
Först framåt sena kvällen tar vi oss upp för matlagning och en flaska vin. Timmar vid köksbordet, pratar, lär känna. Berättar och frågar. Häpnas och skrattar. Han och jag.
Morgonen har varit obeskrivlig. En omfamning som tightar till som säger mer än alla ord. En puss på min nakna axel och en näsa som smekar upp över nacken.
Finns inga fel.
En månad har gått, fem helger som inte kan jämföras med något annat. En ro och en varm känsla.
Fotboll som lockade för den ena och en kaffe i solen som lockade den andra. Vi två. På olika platser för att veta att vi senare delar får krypa ihop tillsammans igen.
Är det såhär det känns? När man hittat rätt? Är det de här jag menat när jag sökt enkelheten i tvåsamhet?
Hittar inga "men", hittar bara självklarigheter.
Min kärlek, jag vågar och jag gör.

Allteftersom dagarna går faller allt fler bitar på plats. Det finns en skön behaglig harmoni inom mig.
Klockan är bara 20 än, och jag har efter jobbet hunnit ta en fika med en vän, bäddat rent i sängen och kört de urrivna lakanen i maskinen, ätit middag och äntligen tagit upp en bok.
Läsning är något som är så förknippat med lugn för mig. För att kunna läsa måste så mycket annat vara i balans. Och nu är det perfekt.
Efter bokens första 40 sidor insåg jag att jag lär sitta kvar vid köksbordet, plöja sida efter sida med lugn skön musik i bakgrunden så jag hällde upp ett glas vin.
Det var så länge sen jag klarade av att fokusera på en bok. Länge sen jag va så pass pigg att något annat än ryggläge i soffan va otänkbart.
Under så lång tid har jag kommit hem, dragit på mig filten, förbannat mig själv för att jag inte lagat mat innan jag la mig ner, somnat en stund, vaknat ännu lite hungrigare, och ännu lite tröttare. Den senaste tiden sker allt bara per automatik. Som de gjorde förr. Och jag har inte ens gäspat eller övervägt möjligheterna att slippa undan med mig själv. Bara gör!

Längtar efter min nr 2, men inte på ett jobbigt sätt, utan på ett helt underbart sätt. Njuter av tanken på honom. Ryser av välbehag vid tanken av oss.

Jag är tillfreds. I total och fullkomlig harmoni, genom kropp och själ och all stress är som bortblåst.