Ligger och reflekterar över den gångna helgen. Bästa helgen på mycket länge. Sakta, sakta med små små kliv börjar saker äntligen se ljusare ut. Så tacksam för så mycket.
Jag laddar upp igen, mindre energi går åt till att hata och undra, mer tid går åt till mig själv.
Min lediga fredag bjöd på mer än jag kunde hoppas på. Lördagen va riktigt bra den med, tror inte jag vaknade en enda gång natten mellan fredag och lördag, så även om jag vaknade tidigt så va det med energi, en helt nyfunnen energi.
Lördagskvällen ledde till utgång med gamla bekanta jag knappt träffar alls, en riktigt skön blandning av att det dels va kul att ses, dels att de har inte sett mig eller ens pratat med mig när jag va som längst ner på botten. Att pratat om allt som hänt är bra för mig, terapi, likaså skrivandet, jag reflekterar och funderar, och för varje gång jag pratar om det så gör det lite mindre ont, ser lite andra vinklar när jag sakta med säkert byter ut vissa ord och ändrar meningsbyggnaden. Det smärtar, nåt fruktansvärt, men det finns ändå ljus i tunneln. Att prata med alla de som känt oss är värst, de vet hur VI va, de vet vad jag förlorat och hur oväntat de va, de vet också, så nära man kan förstå, hur dåligt jag mått och mår. Med den yttre bekantskapskretsen är det enklare att prata, de hör inte på samma sätt nyanserna av smärtan i orden, de hör en fruktansvärd historia, ler och säger att nu går livet vidare, du förtjänar bättre. Jag är så tacksam för alla som orkar höra mitt ältande, för att absolut ingen fått mig att känna mig liten, eller dum som gick på den niten, för att ingen förminskar eller viftar bort min historia. Känns som jag har hela världen på min sida, om det nu finns sidor att välja. Även om kroppen är trött och krokig nu, så känner jag att mitt inre jag sakteliga börjar räta på ryggen igen, det finns ingen anledning för mig att inte kunna gå rak och möta vadän för blick som möter min.
Jag har ingen del i vad som hände oss, jag har inget att skämmas för. Jag älskade, tillät mig att lita blint och våga satsa allt - och vart bränd. Men det jag kände va på riktigt, så en call out för ännu en klyscha Bättre ha älskat och förlorat, än att inte ha älskat alls.
Och - jag förtjänar faktiskt bättre.

Lycka i att äta!
Har i två dagar dels varit hungrig, dels haft aptit. Okej, det har blivit ett mål om dagen , men det har varit måltider med aptit. Kan väl säga att min kraftigt understimulerade magsäck har tyckt de varit sådär roligt. Men de har de vart värt. Igår en pizza, idag thai, inte de bästa, nyttigaste och hälsosammaste valen i matväg, men kan i ärlighetens namn sägs - who cares?! Jag äter, och de har stannat.

Är så förbaskad skör. Varje kommentar kan få mig att ramla över kanten, på än den ena, än den andra sidan. Beroende på vem som frågar, eller i vilket sammanhang så börjar antingen tårarna forsa, eller så tänder jag på samtliga cylindrar.

Min fina morfar fyller år idag, när jag gick sa han -glöm inte bort din gamla morfar. Och nåt om att det finns telefon. Jag svarade kanske lite för snabbt att jo, jag har också telefon... Men vad säger jag när jag försöker dölja tårnarna? När det jag vill säga är att -Ja morfar, men just nu försöker jag bara komma ihåg att andas och ta mig igenom dagen från det att jag vaknar till det att jag faktiskt somnar igen. Jag vill inte oroa dig mer än jag redan gjort, du får inte förlora styrka eller ork på att oroa dig för mig.

Sen ilskan ... exet har nu lagt till en bild på en av de appar vi använt för att hålla kontakten med under hans utlandsvistelser. Lyckliga han, bredvid en maskott för något franskt hockeylag.... Se där, han som knappt är sportintresserad. Men jäklar vad nyförälskelsen kan inspirera till nya intressen.

Ser med klar blick, andas med rätt enkla andetag, kroppen är inte slut. Men jag känner efter för att hämta mer kraft och förstår rätt snabbt att jag inte har en aning om var kraften kommer ifrån. Om något så blir mina förutsättningar bara sämre. Mina utvägar allt trängre och mer motbjudande. jag står väldigt snart helt utan valmöjligheter, funderar mycket över vad som händer då. Vad är den sista utvägen?

Jag jobbar med människor, människor man lever nära kommer en in på livet, de flesta av de jag jobbar med vet väldigt mycket om mig, och de läser en som en öppen bok. Den första tiden jag va tillbaka va frågorna och undringarna väldigt få, nu har de gått en tid, får dagligen höra frågan om jag sovit dåligt, ja svarar jag och ler, försöker därmed sopa det under mattan, när jag framåt eftermiddagen fortfarande har samma tunga gång och påsar under ögonen får jag höra att -du vaknade inte idag. Jag drar på mig mitt största leende och svarar att nej, jag har nog sovit vädigt dåligt inatt. Den här veckan har frågorna om min man kommit hem också börjat komma. Absolut, på jobbet är jag proffs, där ramlar jag inte över någon kant, men de känns desto mer. Nertryckt, intryckt, undantryckt.

På jobbet är jag bra, jag har att göra upp över öronen, men blir lätt bitter över små saker som jag annars gör med glädje, sånt där som "inte är mitt jobb".

Erkänner att jag fortfarande inväntar det där mailet, de jag bad min älskade om för många veckor sen. Jag sa att det jag önskade mig mer än mycket annat är att han en dag ska stanna upp, ta sig tid och energi att känna efter och skriva ner sina känslor till mig, sina känslor kring de liv vi haft, känslorna kring mitt totala breakdown och hans roll i det, känslorna kring våra samtal på kvällarna innan han tillbringade natten med henne, förlusten av vårt liv och plan, för hans svek och sätt att hantera det efterspel som blivit. Vad han känner, och har känt!

Vet mycket väl att jag aldrig kommer att få det. Men jag önskar mig det. Inte det sakliga och faktaenliga, utan känslorna, resonemanget kring att förlora oss. Alla våra extremt vuxna samtal kring hus, barn, karriär, ekonomi och en eventuell flytt utomlands, våra många skratt som vi aldrig kommer få tillbaka, matlagning tillsammans och goda viner, sex i köket en förmiddag bara för att, en försenad ankomst för att komplimangerna sinsemellan vart för många när vi gjort oss till när vi skulle bort, tystnaden som inte va stel - bara behaglig, det bekväma i att känna varandra så väl, varje dag är inte så jäkla sexig, men de gav sin sexighet till det, allt naturligt. Hemmaklädd och oduschad, han va lika fin för mig ändå, och han fick mig att känna mig precis lika älskvärd då som innan en kväll hemifrån. Han älskade mig, hela mig, med hetsigt pms humör och valkar, jag kände de - så jag vart bekväm i mig själv i hans blick och sällskap, och att jag va bekväm gjorde mig säkert mer attraktiv för honom. För varje gång jag kände att han älskade och uppskattade mig så älskade jag honom lite mer, och desto mer jag älskade honom, desto mer älskade han mig. Win-win och kunde bara bli bättre.

Det som dragit oss isär är just frånvaron, alla våra månader isär, vi har inte kunnat underhålla den gränslösa attraktionen och kärleken, så två - tre månder isär per gång tär, jag är sentimental, så jag lever på minnet och hoppas på att göra de ännu bättre nästa gång, han stänger av och slår på igen när han kommer hem. Vi är väldigt olika där. Men jag har lärt mig att "sån är han", och han älskar mig inte mindre för de, och jag har inte rätt att bli sur för att jag sitter hemma och fantiserar vår nästa lördagskväll i köket där vi ska laga si och så, och vi ska vara "så lyckliga", det är mitt sätt att överleva hans bortavaro, han stänger av och koncentrerar sig på det han gör istället. Den här sista gången fick jag mina farhågor bekräftade. Han stängde av de jobbiga av att vara hemifrån och ifrån oss, hon lyfte upp hans tillvaro..... Klart han föll...

Vann hon?

Vann han?

Vad vann jag?

Vad förlorade jag?

Jag orkar inte mer. Bakslag deluxe.
Vill bara säga, okej, du vinner, jag ger upp. Grattis. Och då jag ändå förlorat allt jag ville ha, och allt jag haft vill jag lägga mig ner och sova. Vill inte se hur de kommer se ut eller gå, vill inte va delaktig i förnedringen.

Ja efter söndagens och måndagens kokande gryta kom idag baksmällan. Så fruktansvärt trött, inte ledsen, fortfarande så ilsken. Men så trött...
Skulle ge mycket just nu för att bara få åka hem och lägga mig ner.
Varje steg känns som en prestation utöver de vanliga, ögonen hänger, käkarna värker och ryggen smärtar.
Så skönt det har varit de här två dagarna, helt utan tårar, pigg och på gång. Har massor att göra och ta tag i på jobbet idag och väldigt små hål att stanna upp på.
Så mår jag illa idag, igen. Varje arbetsdag på frukostrasten har jag iallafall fått i mig en smörgås, idag gick de inte alls.
Sanslöst vad jag längtar tillbaka till välmåendet, till energi och glädjeämnen. Måste inom kort skaffa mig något att se fram emot. Kalla mornar, stormvindar och regn samt en tråkig vardag duger inte som uppmuntrare.

.... och jag är så arg. Från att känna friheten och lättnaden i det faktum att han åkte idag föddes ilskan. Jag hatar och är så arg, känner efter och ser framför mig typ en reklamposter på Cujo. Huggtänder, fragda och ögon som skulle döda om de kunde.
Har gått över gränser jag lovat mig att inte passera, men ilskan tog överhanden. Nu är det fan min tur. Och jag gör det precis på det sätt som behagar mig för stunden.
Adrenalinet rusar och jag har så långt kvar till sömnen.
Hur fan kunde han? Jag har för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om, gått igenom alla medd och samtalsloggar vi haft den där sista månaden, inte ett tecken, inte en nyans som avslöjade att han kröp ner med henne efter vi sagt godnatt, våra jag älskar dig. Hur kan man va så kall? Bara spela vidare.
Och hur kunde hon? Är inte ringmärkta karlar lite av ett no-no område som vuxen kvinna?
Vet vem hon är nu. Vet inte om det gjorde mig mer rasande, eller ökade lättnaden av att sluta fundera.

Av chockens och krisens olika faser tycks jag fastnat med ena foten kvar i 'chock' och den andra börjar så smått tåa på 'reaktion'.
Jag har varit arg tidigare under de här gångna sju veckorna, men det är inte ens i samma division. Inget är som det jag känner ikväll. Att sitta fast i chockfasen är vare sig vanligt eller sunt, så välkomnar de hårt pumpande hjärtat och hettande kinderna. Det är skönt att känna annat än hopplöshet, sorg, förvirring och allt annat som snurrat runt. Det känns skönt att HATA, och jag kommer tillåta mig att göra de, blir det något övertramp eller två så får de bli de. Det måste ut! Tänker inte tillåta min förnuftiga hjärna att komma och sätta stopp för känslan, tänker inte tänka efter före, tänker inte trycka undan det här.
Jag upplever de som att jag lär känna mig själv igen, bygger upp och modellerar om, jag vill se de här sidorna. Jag är en ny eller åtminstone en annan människa efter det här, trasig, ihoplimmad, med de -aningen labil men på en förbannat stark grund att vingla på. Så låt mig vingla, jag kommer ramla och slå mig, men jag kommer resa mig igen. Låt mig göra det här, känna de känslorna jag känner och tvinga mig inte rättfärdiga eller förklara. Bara stå kvar, lyssna, ducka för en och annan sving med knytnäven och tro på mig.
För det gör jag.

... sol i sinnet ....
Morgonvädret avspeglar tydligt min sinnesstämning och mitt mående.

Det är jag därute, så kör försiktigt genom dimman.

Misstänker att han återvänt från sin nya idag. Så va iallafall planen som han delade med mig.
Förstår att jag känt det som en lättnad att han inte varit i närheten. Även om jag inte på något vis accepterar, förstår eller gillar att han varit hos henne.
Men idag skulle han alltså komma tillbaka för att på söndag åka iväg på nästa jobbtur, med henne i samma hus. Vet att han kommer höra av sig. Trycket över bröstet och klumpen i halsen har växt för varje timma som gått sen i eftermiddags. Nu är klockan närmare nio så antar att han inte hör av sig idag. Kommer säkert något imorrn, ett av jurist framtaget avtal oss emellan vill han ha signat. Det kommer han inte få. Lika lite som han ansåg att jag skulle tro att han skulle gå med på mitt förslag och skriva under direkt, lika lite kan ju han förvänta sig de av mig.
Men ångesten att han är här... Att han har nyckel till mitt hem, även om det är vårt hus, att han vet att jag jobbar imorgon och kan åka hit och husera. Tror i ärlighetens namn inte att han skulle göra det, men känslan att han kan. Makten jag inte kan ta ifrån honom.
Rädd för att möta hans isande kalla blick, hans försök till lugnande leende som ser ut som ett hånflin. Hans raka hållning som mest ser ut som något han gör för att hålla skölden uppe, inte slappna av eller känna något, en tennsoldat. Soldat på uppdrag, inte känna - genomföra.
Vill att han åker iväg igen. Lämnar mig åt mig. Låter mig läka. Vi löser allt i vinter när han kommer tillbaka igen. När jag fått återhämta mig en aning.
Lovar att vi ska lösa allt. Men låt mig bara komma upp för luft först.
Har inte gråtit idag, försöker stålsätta mig och förbereda mig på när den där kontakten tas. Men kroppen mår desto sämre. Skakig på handen, smärtande axlar, ömmande käkar och så den där stora klumpen.
Låt de bli söndag kväll, jobbhelgen över, han har åkt. Min kväll, me-time.