Fick idag nio månader efter jag startar min längtans-historia på nätet, och första blogg en kommentar på ett inlägg. Vips va surfandet igång. Hamnade på hennes kommentar, ramlade vidare in på en annans. Och så fortsatte de.
Jag har fortfarande bara negativa resultat i min historia. Men läst allt ifrån lyckliga förstagångs plussare till sorgliga berättelser om plus som blivit minus, om syskon och tonårsmammor, hamnade rent av på en nybliven gammelmormors blogg.
Det som fascinerat mig mest är ändå hur lika vi alla är. Vid några tillfällen har jag ärligt funderat om jag kopierat en text eller om min blivit kopierad kring allt ifrån äl dagar, till humörs- och hormonsvängningar. Om hoppet och alla de falska gravsymtomen vi tycks dra på oss bara dagar efter en misstänkt och kanske prickad äl, om sorgen när beräknad-icke-mens blir en faktisk mens. Om alla stickor som används bara för att bekräfta det vi redan visste, många gånger för att det är alldeles för tidigt, och ibland för att det faktiskt inte blivit något - denna gång heller... Har också läst mycket positivt.
Det jag inte hittat är hoppfulla fäders bloggar, tips tas gärna emot!
Så, vi googlar runt och lär oss av rykten och samtalar med andra för att sen berätta för kroppen hur vi bör känna oss. Och där och då, börjar brösten värka, illamåendet smyger sig på och jo, känns det inte lite konstigt där långt in i magen?
Är så tacksam för all läsning jag fått ikväll, ett tydligt bevis för att jag inte håller på att bli fullständigt galen, eller på något vis är ensam. Vi tänker alla likadant, och vi hoppas nog alla lika mycket oavsett om vi är 22 eller 47 år gamla, om det är vårt första mirakel vi väntar på eller det femte.
Jag till och med försökte köra lite omvänd psykologi med mig själv den sista månaden. Kom fram till att det vore ju himla bra om det inte vart något just nu då vi har en flytt under sommaren som jag ska få till alldeles själv, osv, trodde nästan på mig själv ett tag. Ja, om man bortser från de otaliga testen som gick i sopporna dvs. Eller hur fruktansvärt sänkt jag vart när mensen kom efter att ha blivit sen...
Så - att försöka lura kroppen att ta emot något genom att inbilla sig att det vore lämpligare senare funkar alltså inte de heller, bara så ni vet.
Så, såhär mitt emellan hormonstormarna så återgår jag till den sunda och realistiska tanken att -Det händer när de händer.

Tack alla bloggare! Hoppas för er, och håller tummar och tår för att nästa gång så visar teststickan ett plus.

Jodå, visst dök hon upp till slut. Kärringen - tant röd....
Gick åt ytterligare två negativa gravtest innan hon behagade att visa sig.
Jaja, då torkar vi bort tårarna från kinden och börjar planera sommarens event med allt vad semester, nöjen och den stora flytten innebär.
Ska jag va glad för att jag kan sitta på vår veranda och dricka rosevin eller bara va deppig och bitter? Äh, ingen har väl nånsin blivit gladare av att deppa, eller?
Om jag så ska behöva börja be till högre makter så kan jag inte med ord beskriva vad jag hoppas på augustimånadens nya chans.
Snälla hela världen, hoppas åt oss!

Så då va tant röd försenad då...
ÄL 20 maj, BIM 4 juni och idag har vi 6 juni. Ett gäng stickor har gått åt senaste veckan och alla visar negativt. Blir ett nytt imorrn bitti om inget förändrats.
Kan de va stress? Depp för att karln min åkt? Eller kan de va ... ? Skulle de kunna va ... ? Kan mina superbilliga gravtest endast märka av en högre nivå av HCG? Vågar jag börja hoppas nu?
Biter mig i läppen och säger nej nej.
Vet ju så väl hur ont de gör när jag väl börjat hoppas, för att inte tala om modershjärnan som på stört börjar planera inredning i barnrummet, önskemål om spjälsäng, för att sen börja söka på Blocket om sånt jag fantiserat fram finns att få tag på till en billig penning.
Tolv timmar till ... andas och bara ta de lugnt ikväll.