En dag fick jag av totalt välmående häromdan, vaknade 8.30 klev upp och åt en alldeles lagom frukost lunch och middag. Att få ett dygns paus i gravidmåendets baksida gav så mycket. Njöt riktigt ordentligt!
Dagen efter kom det tillbaka.
När jag ligger här i soffan tänker jag en skrämmande tanke, va lik mig som deprimerad jag är. Samma matthet, orkeslöshet, samma oförmåga att röra mig. Och faktiskt illamåendet. Måste tydligt och starkt påpeka att jag föredrar detta tusen gånger om mot det måendet. Men känslan kom över mig när jag låg här. Likheten, topp och botten.
En fjärdedel av graviditeten är snart avklarad. Så sakteliga börjar jag känna lyckan.
På fredag är det tillbaka till MVC igen!
Livet som gravid!

....och denna trötthet äter upp mig. Jag tycker alltid jag varit en rätt slö person. Har inga problem att ligga stilla en hel dag och mata poddar, lyssna på ljudböcker, lösa korsord eller lyssna på musik. Men det här. Det här är nånting helt nytt. Jag är konstant trött. Funderar ibland på hur många timmar på ett dygn jag faktiskt skulle kunna sova. Idag är jag ledig. Igår la jag mig tidigt för att verkligen ge mig de bästa förutsättningarna för idag, ledig. Antingen få nånting gjort. Eller njuta av solen på en filt på gräset. Men icke. Efter elva timmars sömn är jag fortsatt helt slut. Nånstans i mig pyr en rastlöshet, vill göra nåt, hitta på nåt, men sen gäspar jag så hårt att tårarna rinner och jag lägger mig ner igen.
Mår illa. Vissa ställningar i soffan klämmer mina ömmande bröst att jag snart får hitta en ny ställning att somna i. Läser bloggar och infosidor, hoppas innerligt att jag hör till de där skolboksexemplena så de börjar vända i v12. Jag kan ju inte bara ligga här! En del av mig känner att jag bara bör lyssna på min kropp, är jag trött så ge den vila. Men en annan del är så uttråkad. Min tacksamhet mot min sambo är bortom alla gränser. Han ser min trötthet och har tagit över allt ansvar för matlagning och matlådor. Idag när jag är ledig har jag lovat att prestera dagens middag. Vill ge tillbaka, visa honom hur mycket jag uppskattar och ser allt han gör, för mig, för hemmet, för oss. Hur fantastiskt det är att höra honom berätta att han känner sig lyckligare det här sista året än han gjort i hela sitt liv, hur han lägger handen på min mage och berättar hur mycket han längtar och älskar. Jag är inte på något vis ensam i det här. Vi är påväg att bli en familj på tre och magiskt är det enda ord som kommer till mig.
Jag älskar mitt liv. Jag är så lycklig, så tillfreds. Nu längtar jag främst bara efter min energi.

Säger bara wow!
Vilken känsla, vårt första möte med vår sjöhäst! Stunden va helt magisk och borde aldrig fått ta slut. Min kärlek som stog och höll min hand och klämde den hårt när vårt mirakel visade sig på skärmen. Gynekologen som sa att allt såg helt perfekt ut. Att vårt barn har ett mycket starkt hjärta vilket resulterar i en ordentligt minskad risk för missfall.
Knappa 19mm och har redan förändrat våra liv. Fått mamma att må oerhört dåligt. Skapat lycka och ett helt annat samtal för tiden som kommer.
BF vart framflyttad med två dagar, så ganska rätt i beräkningen va vi.
Jag har fortfarande svårt att ta in det. Ett liv, skapas, växer och lever inom mig. Något jag och min sambo skapat tillsammans. Det är för stort, det är så häftigt. Finns verkligen inga ord.

Tidigt ultraljud... Från början en bekräftelse som lite mer gick att ta på för pappan. Längre fram desamma för mig. Om tre timmar och femton minuter är det dags. Jag kan inte för allt i världen sova. Tänk om de inte hittar hjärtljuden? Tänk om de hittar flera? Frågor och orosmoln hopar sig och lämnar inget utrymme för vila.
Nervös eller livrädd? Ingen aning. Pirrigt av lycka i ena stunden. Panikslaget av skräck i nästa.
Lilla liv därinne. Snart ska mamma och pappa få vår första glimt av dig. Hoppas du trivs, växer och mår bra. Vi längtar efter dig.

Denna trötthet. Idag sov jag till tolv, det gav mig tretton timmar sömn. Kunde ju då inbillat mig att de skulle ge mig en stunds energi men icke. Sängen byttes mot soffan.
Mina tre arbetsdagar har iallafall fungerat. De va tufft och vissa stunder kändes de enda vettiga att åka hem.
Min lediga fredag är välkommen. Till kvällen bjuds på middag hos vänner.
Längtan till måndag är så stor, tänk att få uppleva de där hjärtljuden. Min kärlek, du därinne, jag kommer älska dig till den dagen jag dör.

Under vecka 7 och 8 började gravidsymtomen. Eftersom jag alltid måste vara lite tvärtemot och bakåfram så va inte morgonillamåendet min akilleshäl, utan illamåendet kom i samband med maten, eller direkt efter. Med dagarna har det blivit allt värre. En måltid, sen kommer illamåendet, sen behöver jag sova.
I förre veckan åkte jag och bästisen på årets andra festival. Festival nykter, ja de va en ny upplevelse. Dag ett och två gick bra, även om jag helst sov till sent så mådde jag hyfsat, lyckades roa mig och va nog inte alltför tråkigt sällskap!
I fredags spöregnade det hela dagen vilket passade mig perfekt, frukosten fick mig helt ur balans och jag sov bort större delen av dagen. Efter en dusch kände jag mig mer på banan och vi tog oss ut på festivalområdet. På lördagsmorgonen va det kört. Frukosten vände direkt. Huvudvärken va obeskrivlig. Panik i hela kroppen. Vi bestämde oss för att avbryta och åka hem. Ett bra beslut om de inte vore för dom 25 milen som skulle köras. Fick stanna för att kräkas, stannade bara för att blunda några minuter. Stannade för att köpa godis och dricka. Väl hemma däckade jag snabbt i soffan och kände att beslutet va helt rätt.
Sen har jag sovit. Mått illa, haft huvudvärk och sovit. Imorrn är tanken att jag ska jobba. Jobbar kvällspass vilket borde underlätta något iallafall. Har en kort vecka och hoppas jag klarar av det. Har inte berättat på jobbet än och skulle helst vilja fixa de här tre veckorna som återstår innan semestern.
Idag har jag bokat tid för ett tidigt ultraljud, så på måndag hoppas vi att få se det lilla hjärtat slå! Mitt i den sköna känslan slog det mig. Tänk om jag inte är gravid? Tänk om alla symtom beror på något annat? Utbrändhet? Hur va det med de där gravtestet jag tog, va det verkligen två streck? Tänk va pinsamt att dyka upp på ultraljud och jag aldrig ens varit gravid. Fick inte tankarna att sluta skena så rotade fram ett nytt test. Jodå, två starka streck. Illamåendet kom tillbaka och tvingade mig att kräkas upp glassen jag nyss ätit.
Jodå, visst finns det något där inne, eller ska vi börja säga någon?!