....och denna trötthet äter upp mig. Jag tycker alltid jag varit en rätt slö person. Har inga problem att ligga stilla en hel dag och mata poddar, lyssna på ljudböcker, lösa korsord eller lyssna på musik. Men det här. Det här är nånting helt nytt. Jag är konstant trött. Funderar ibland på hur många timmar på ett dygn jag faktiskt skulle kunna sova. Idag är jag ledig. Igår la jag mig tidigt för att verkligen ge mig de bästa förutsättningarna för idag, ledig. Antingen få nånting gjort. Eller njuta av solen på en filt på gräset. Men icke. Efter elva timmars sömn är jag fortsatt helt slut. Nånstans i mig pyr en rastlöshet, vill göra nåt, hitta på nåt, men sen gäspar jag så hårt att tårarna rinner och jag lägger mig ner igen.
Mår illa. Vissa ställningar i soffan klämmer mina ömmande bröst att jag snart får hitta en ny ställning att somna i. Läser bloggar och infosidor, hoppas innerligt att jag hör till de där skolboksexemplena så de börjar vända i v12. Jag kan ju inte bara ligga här! En del av mig känner att jag bara bör lyssna på min kropp, är jag trött så ge den vila. Men en annan del är så uttråkad. Min tacksamhet mot min sambo är bortom alla gränser. Han ser min trötthet och har tagit över allt ansvar för matlagning och matlådor. Idag när jag är ledig har jag lovat att prestera dagens middag. Vill ge tillbaka, visa honom hur mycket jag uppskattar och ser allt han gör, för mig, för hemmet, för oss. Hur fantastiskt det är att höra honom berätta att han känner sig lyckligare det här sista året än han gjort i hela sitt liv, hur han lägger handen på min mage och berättar hur mycket han längtar och älskar. Jag är inte på något vis ensam i det här. Vi är påväg att bli en familj på tre och magiskt är det enda ord som kommer till mig.
Jag älskar mitt liv. Jag är så lycklig, så tillfreds. Nu längtar jag främst bara efter min energi.