...att det ska vara så omöjligt att bara ge upp. Säga -du vann.
Att det ska vara så svårt att både be om hjälp och ta emot den. Känns så enormt kränkande. Jag vet att jag inte borde känna så. Alla vill mig bara väl. Och ingen har sagt eller haft anledning att säga "vad va de jag sa". Men plötsligt är mitt liv, mitt kaos, mitt misslyckande och mitt fall till allmän beskådan, och jag tvingas blotta allt. Fröken Jag Kan Själv... Kan tydligen inte alls. Jag som fixar allt, biter ihop, hittar lösningar och reder mig, men inte den här gången.
Orkar inte, kan inte hålla isär tankarna för att formulera enklaste frågor eller svar. Är bara trött. Vill in i bubblan igen, men har ingenstans att sticka huvet i sanden, och förr eller senare måste jag ändå göra det här. Vill sova. Orkar inte tänka mer. Orkar inte ta tag i mera nu. Huvudet gör så förbannat ont. Blundar och lutar mig, får ingen ro. Försöker peppa mig själv med allt som ska hända i mitt liv när jag gått igenom och bearbetat allt som hänt, men dagdrömmarna känns mer som ett hån än som en morot.
Jag borde inte hamnat här där jag är idag, jag är smartare än så. Så det jag alltid trott på före Honom har visat sig stämma mer än jag anat, självständighet, oberoende och släpp inte in någon för nära inpå livet. För nära ger för mycket makt, och för nära innebär en alldeles för stor sårbarhet.
Vid minsta samtal om "min situation" bara rinner tårarna. Jag kan inte hejda eller kontrollera, de bara rinner. Ikväll låter jag de fortsätta rinna, hoppas på att somna tidigt av utmattning. Imorgon är en ny dag, och vem vet, kanske kommer den med energi och kämparglöd. Med ork.

Tog på mig skorna för att gå till affären idag, och inser när jag började gå att det va inte alls så tungt och påfrestande som de varit så länge, resulterade i en två timmars rask promenad i de nya samhälle jag flyttat till och ännu inte utforskat.
Avslutade promenaden på affären och köpte mig en köttbit att lägga på grillen ikväll. Med den här känslan hoppas jag att middagen stannar där den ska va. Sju kg har jag tappat i den här karusellen. Kanske tur man har lite att ta av!
Han åkte just härifrån, hämtade upp sin post innan han åker till flyget och till henne. Nånstans är det skönt att han inte finns kvar i stan ändå. Jag lämnade ifrån mig bilen till honom i veckan dessutom. Har nu fått bekräftat att hon varit här. Va en kväll jag ringde och ringde, messade och messade utan att få svar. Tillslut frågade jag hans far vart han va, och då ringde han upp. Han började med att fråga om min syster sett honom i affären? Förstog inte då, men hon va ju med honom. Är arg på hans pappa som bjuder över henne på middag. Är ännu mer arg på hans mamma som lånar ut sitt hus till dom. Självklart ska han få kunna sova där, men att säga okej till att hon kommer... Respektlöst kan jag tycka. Är det bara jag som känt att vi varit familj i alla år?
Vaknade idag upp till en rejäl egoboost, som gjorde så gott för självkänslan. Jag va på 40-års fest igår och hade riktigt trevligt. Och idag inom loppet av en timma får jag två meddelanden från två herrar från festen! Ojdå! Den ena rent vänskaplig som tackade för gårdagen, och den andra frågade om jag vill gå på en date med honom! Hoppsan hoppsan!
Jag funderade ett tag på att tacka ja bara för att få känna sig lite extra, och ha nånting att göra, en ny bekantskap helt enkelt, men tror att när man så seriöst bjuder ut så har man nog ingen lust att vara någons tidsfördriv. För frågan va inte om jag hade lust att ses nångång, nej frågan va, vill du gå på date med mig.
Men för självkänslan gjorde de gott! Känner mig inte alls lika ointressant eller oönskad som jag gjort tills nu.
Mer sånt!
Frågan är bara hur man stöter på sånt folk lite oftare.

Hela havet stormar.
Tänkte skriva ett inlägg igår om hur tillfreds jag plötsligt kände mig. Lite senare påminde jag mig själv om att nämna hur hungrig jag va vid middagen. Sen kom tillslut svaret på smset tidigare idag.
Allt på hans villkor.
I veckor väntade jag, på något, avslut, försoning, förklaring på vad fan som hänt. Tystnad och ignorans. Idag ville han veta när jag kommer hem. Han åker till henne på lördag. Innan dess ska väl alltså allt va klart mellan oss. Tre dagar. Tre kvällar har jag på mig att läsa och godkänna de papper han dragit ihop. Jag väntade fyra veckor innan jag flydde för en simpel vecka. Han har vetat att jag varit borta sen han ringde förra tisdagen, vetat exakt när han jag kommer hem. Då bokar han in en avresa tre dagar efter jag kommit hem. Sen sköljde de över mig igen, tårarna bara rann förnedringen av att behöva ställa mig och gå till hotellrummet.
Några timmar kvar, sen hemresa. Panik panik panik. Vill inte, kan inte, orkar inte.

Fascineras och skräms av den makt och inverkan den mannen har på mitt liv. Ett sms och klumpen i halsen växer igen. Mår illa. -När kommer du hem från semestern? Va allt som stog. Svarade och frågade vad han ville. Och det skulle dröja två timmar innan svaret på det kom. Ett kallt beskedligt meddelande om att bilen ska in på lagning och sen vill han ha bilen såld.
Att ligga på en strand och lyssna på vattnen som jag gör just nu tar mig tillbaka till vår resa till Thailand. Samma varma hud, då kikade jag upp och sträckte ut handen och rörde vid honom i solstolen bredvid då och då. Smärtan kommer tillbaka och förvirringen, jag kan inte förstå. Och så denna kyla. Vart är min fina man? Vart är han jag älskar så förbannat mycket? Vem är den här karln?
Och imorgon kväll har jag inget val, kommer att gå igenom den där ankomsthallen på Arlanda, där det hände, där han tog beslutet att lämna mig, vårt liv, våra gemensamma planer och börja glömma vår historia.

Den vita randen har nu suddats ut och bränts av solen, och spåret ringen lämnat i form av en midja på förlovningsfingret börjar så smått mattas av också.

Har haft två riktigt bra dagar.
Det märks tydligt att kroppen tagit stryk när jag mår illa efter varje måltid och jag plötsligt får ett behov att krypa in i mig själv och försvinna med jämna mellanrum.
Men så idag ... en spontanresa blir lika snabbt till nära hemresa. Rädd för vad jag ska möta där. Våra papper sinsemellan ska godkännas och undertecknas, jag ska återvända till jobbet och allt ska utåt vara bra. Orkar jag de?
Mår bäst i de bubblor jag får plats i. En festival, en resa. Men Sveriges sommar är slut, festivaltider över för i år. Och ska jag överleva på charter och obetald semester är jag snart nog en kund hos kronofogden.
Dags att möta verkligheten.
Är jag redo? - Nä inte alls.
Har jag ork? - Nä tror inte de.
Har jag något val? - Nä
Så ... en lördagskväll till ända. På en ö i Spanien så inser jag att jag måste möta verkligheten och resten av mitt liv. Helst skulle jag vilja glida vidare i ledighet och känslan av att allt löser sig, men inser samtidigt att jag måste själv inse och förstå hur. Men förstår inte vad jag ska förstå, och förstår inte hur de ska gå till eller se ut.
Har jag fått för många valmöjligheter nu, eller vill jag bara inte gå igenom de oundvikliga.
Tänker på mina vänner ikväll. På de som funnits där genom allt de här, på min bästa och närmsta jag har hos mig på den här resan. På de som va hos mig de första dygnen. De jag idag inte kan redogöra för i vilka konstellationer, tider på dygnet eller ens vilka dagar. Dom som visade hur nära de är mig trots att vi inte hörs och ses så ofta. Så tacksam för dessa vänner.
Men nu då? Stormen har mojnat, inte många frågar ännu hur de går. Jag behöver inte längre komma ihåg vem som besökt mig då besöken ebbat ut.
Jag vet, att hör jag av mig så kommer dom. Men det är jag? Stark, oberoende och stabil. Jag ber inte om hjälp så lätt. Och när stödet varit på 110% så förstår väl även jag att andras liv inte kan stanna upp för att mitt har gjort en helomvändning. Mina vänner har sina liv, barn som ska till dagis och skola, jobbscheman som ska synkas föräldrar emellan och en vardag att få att fungera. Jag vill inte stå ivägen för de. Och jag vet att dom finns när jag ber.
Men ändå är jag ensam. Vet att jag fixar ändå de här bäst själv. Ingen kan säga något så bra och klokt att de förändrar min situation. Måste bara komma på vart och hur jag är påväg dit.
Några dagar innan resan hit vart ett faktum fick jag en kommentar på bloggen som ändå fått mig att se ljuset i tunneln. En kommentar från en tjej som är lika gammal som mig. Som längtar efter sitt barn. Men vart lämnad mitt upp i allt. Under semestern har jag börjat läsa hennes blogg från första inlägget och har fortfarande nästan hela det här året kvar.
Men som sagt, vi är födda samma år, levt i ett förhållande där vi sett samma utgång och mål och där, mitt i "resten av vårt liv" blivit lämnade.
Hon har haft de tyngre än jag, med bonusbarn och ett gäng plus på stickan som resulterat i missfall, utredning på de. Men ändå. Den tredje augusti exakt ett år före mig stog hon där. Lämnad. Chockad. Förvånad.
Så? Är vi två individer som aldrig möts som är så upptagna av oss själva och vår babyverkstad att vi missar alla tecken? Eller råkar vi bara hamna på den andres blogg av slump? Hur många är vi därute, som hittat vår prins, blivit trygga nog att släppa på vårt eget ego och vågat vara VI??
Min inspo i dessa dagar finns i den här bloggen, och rekommenderar läsningen från rad ett till så långt jag kommit idag, julen 2013.
www.minlangtan.bloggplatsen.se

...haft en riktigt fin dag här i Spanien. Detta leder till att jag är rädd för att gå och lägga mig. Vill inte förstöra den här känslan av frid. Frukost, lunch och middag har jag behållt. Jag had skrattat, låtit den brända huden vilat från solen och legat i skuggan och jag har skrattat. Nu är det bara natten kvar för att göra dygnet komplett.
Gäspar och är så trött, men är rädd för att när jag lägger huvudet på kudden och låter kroppen slappna av att allt kommer ikapp mig.
Vill inte må dåligt mer. Vill vila och samla ny kraft.
En ny dag imorgon, och fortfarande många dagar kvar till hemresa.

Imorse när jag somnade från denna fruktansvärda första månadsdag trodde jag aldrig jag skulle kunna tillgodose mig den här semestern.
Ok, frukosten bestod av en kanan kaffe, juice och ett glas vatten. De behöll jag, lunchen jag stoppade i mig kom upp, men middagen tycks vara ok. Har faktiskt mellan återblicksattackerna av det som en gång va mitt liv njutigt av tillvaron. Av värmen och kravlösheten. Känner mig svag såhär på kvällen men ändå glad och lättad. Önskar att jag hade den ork, energi och styrka som jag som jag inbillar mig att jag besitter. Men det har jag inte. Vill helst bara slippa undan allt. Vill somna och veta att jag inte snart vaknar med den där känslan igen.
Glad för att jag är här, tacksam för mig älskade Helena som är här med mig.
Tacksam för det jag har, och väljer att bortse från de jag inte kan påverka. P