....idag efter alldeles för många nätter med för lite sömn vart jag slutligen tvungen att inse att det har blivit ohållbart.
Motgång efter motgång följer allt tätare. Min ork att hålla emot har tagit slut. Dagarna går i ett trött töcken, kvällarna gäspas igenom, men så fort huvudet landar på kudden börjar allt spinna på högvarv, ögonens trötta svidande byts ut mot tårar, dagens svårigheter att hålla fokus och isär tankar byts ut mot tusen tankar och funderingar som glasklara plågsamma konstateranden utan lösningar.
Jag fick inte den utgång eller svar jag så länge hoppats på från Honom. Raka motsatsen. En ny mental knock out, och hårda sparkar på en redan sargad och trött själ. Vem är den här karln? Har jag verkligen älskat honom så gränslöst?
Så jag gjorde det där telefonsamtalet jag bara för några veckor sen inbillade att jag inte längre behöver. Jag bokade en tid, om en vecka blir det diskussion om sömntabletter, antidepressiva, ångestdämpande och samtalsterapi. Det jag helst av allt vill just nu är några nätter med sömn, den behöver inte vara lång eller extraordinär, bara tillräcklig räcker gott. När jag ser mig i spegeln ser jag något så förstört och trasigt, jag är blek och glåmig och påsarna under ögonen blir både större och mörkare. Trots massor av kunskap är jag själv oerhört rädd för tabletter, hur påverkas jag av insomnings- eller sömnmedicin, hur djupt kan jag komma att sjunka innan en antidepressiv medicinering börjar visa sin effekt? Och det ständigt återkommande, hur fan hamnade jag här?
Saknar min nya vän enormt. Har gått rätt länge sen vi sågs sist nu. Han har sitt. Och nu när acceptansen börjar infinna sig så kommer jag ihåg att de va ju just sånt här vi pratade rätt tydligt om för en tid sen. Jag vet att han kämpar på hårt just nu på sitt håll. Men jag är självisk nog att ändå känna att jag vill ha honom lite närmre. Skulle vilja att möjligheten fanns att vi kunde kämpa och läka jämte varann, stötta och peppa, men vet att vi troligen nog bara skulle dränka och stjälpa. Kanske längre fram kan han öppna det där han så envist förvarar för sig själv. Han är en fin vän, och jag hoppas han går segrande ur sin strid. Och vill att han ska ha en plats i mitt liv.