....idag efter alldeles för många nätter med för lite sömn vart jag slutligen tvungen att inse att det har blivit ohållbart.
Motgång efter motgång följer allt tätare. Min ork att hålla emot har tagit slut. Dagarna går i ett trött töcken, kvällarna gäspas igenom, men så fort huvudet landar på kudden börjar allt spinna på högvarv, ögonens trötta svidande byts ut mot tårar, dagens svårigheter att hålla fokus och isär tankar byts ut mot tusen tankar och funderingar som glasklara plågsamma konstateranden utan lösningar.
Jag fick inte den utgång eller svar jag så länge hoppats på från Honom. Raka motsatsen. En ny mental knock out, och hårda sparkar på en redan sargad och trött själ. Vem är den här karln? Har jag verkligen älskat honom så gränslöst?
Så jag gjorde det där telefonsamtalet jag bara för några veckor sen inbillade att jag inte längre behöver. Jag bokade en tid, om en vecka blir det diskussion om sömntabletter, antidepressiva, ångestdämpande och samtalsterapi. Det jag helst av allt vill just nu är några nätter med sömn, den behöver inte vara lång eller extraordinär, bara tillräcklig räcker gott. När jag ser mig i spegeln ser jag något så förstört och trasigt, jag är blek och glåmig och påsarna under ögonen blir både större och mörkare. Trots massor av kunskap är jag själv oerhört rädd för tabletter, hur påverkas jag av insomnings- eller sömnmedicin, hur djupt kan jag komma att sjunka innan en antidepressiv medicinering börjar visa sin effekt? Och det ständigt återkommande, hur fan hamnade jag här?
Saknar min nya vän enormt. Har gått rätt länge sen vi sågs sist nu. Han har sitt. Och nu när acceptansen börjar infinna sig så kommer jag ihåg att de va ju just sånt här vi pratade rätt tydligt om för en tid sen. Jag vet att han kämpar på hårt just nu på sitt håll. Men jag är självisk nog att ändå känna att jag vill ha honom lite närmre. Skulle vilja att möjligheten fanns att vi kunde kämpa och läka jämte varann, stötta och peppa, men vet att vi troligen nog bara skulle dränka och stjälpa. Kanske längre fram kan han öppna det där han så envist förvarar för sig själv. Han är en fin vän, och jag hoppas han går segrande ur sin strid. Och vill att han ska ha en plats i mitt liv.

 

Min längtan

2 december 2014 21:06

Jag tror att du gjorde ett klokt val.
Du behöver få vila och få återhämtning. Och ibland behöver man hjälp. Utan sömn fungerar man inte!
Kram, stor varm kram!

http://minlangtan.bloggplatsen.se

Pernilla langtarefterdig.blogg@mail.com

2 december 2014 21:41

Jag hoppas de.

 

M

3 december 2014 01:28

Har hamnat på din blogg av en slump och känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag tycker att det var ett bra steg att ta att söka hjälp. Jag är oxå rädd för tabletter men jag nådde en gräns för någon månad sedan när jag kände att jag höll på att bli galen på riktigt pga sömnbrist. Fick hjälp med sömntabletter och tog bara några stycken så att jag fick sova anständigt åtminstone nån dag. Nu flyter livet på iaf..även om sömnen inte är den bästa, men jag känner mig mer som människa iaf.

Ta hand om dig!

http://Mittnyalivsomensam.bloggplatsen.se

Pernilla langtarefterdig.blogg@mail.com

3 december 2014 09:07

Tack M
Jo, jag hoppas verkligen det blir lite bättre med lite uppbackning.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar! Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt. Kärlek, gränslös kärlek...

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt! Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap. Huvudet har helt släppt vardagen och lusten ti...

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på. Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid d...

Wow va tiden går. 50 dagar till jul 70 dagar till föräldraledighet 100 dagar till beräknad ankomst Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan hel...

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen. Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växt...