....nervositeten hopar sig och oron för att jag hoppats för mycket.
Imorrn kommer dagen, nyårsafton och sista dagen före resten av mitt liv.
Pessimisten i mig har vaknat. Jag oroar mig mer än gläds. Jag är rädd för att avslutet och nystarten inte kommer att gå så smärtfritt som jag förberett för. Så mycket som ännu kan gå fel. Skräms så fruktansvärt för vad en ny käftsmäll skulle kunna göra med mig.
Så nyårsafton. En dag så upphöjd till skyarna. Mannen jag träffar är redigt förkyld och idag va de min tur att bli sjuk. Ligger hemma i soffan väl inlindad i filtar, tagit ett bad och ljusen är givetvis tända. Nånting i mig säger att skåla in det nya året ensam vore ett bra avslut, reflektera och ta farväl av det år som gått. Men en annan del av mig vill stå bredvid den där mannen. Se de nya, genom snorpapper och förkylningsblanka ögon.
Jag har planerat min meny ikväll då "gå bort" känns helt uteslutet som jag mår. Åker och handlar imorrn. Vill han att jag utökar handlingen till fler så gör jag de gladeligen och inget tar emot att laga i hans kök. Men, blir jag ensam ska jag mysa i mitt hem. Jag ska äta gott och just avsluta. Det nya året kommer oavsett. Och hur än morgondagen ter sig så kommer det nya året. Med skäckblandad förtjusning så kommer jag kliva in i det med en rak rygg, förhoppningar och nya drömmar. Det är jag, mitt liv och min framtid. Och hur det än blir så lovar jag mig själv här och nu att vid nästa årsskifte ska jag se tillbaka på ett så mycket bättre år än det här.
All in.