Så jag flydde livet och tog mig iväg ändå. Från de att ha jobbat ett monsterpass under helgen med både dagar och sovande jour nätter, med den förbannade klumpen i halsen och Han som aldrig hör av sig när han säger att han ska. Jag sitter och kikar på sistaminuten resor som jag rätt ofta gör, då jag får ett medd från min bästa vän som tydligen gör desamma om en resa för inga pengar alls. Jag tar kontakt med jobbet och frågar om det alls är ens möjligt till att va genomförbart att få till en veckas ledighet från nu. Vid halv fem på eftermiddagen fick jag ok från jobbet, och efter lite fixande och trixande med barnvakter åt min väns barn så bokade vi tillslut klockan halv sex på kvällen och planet skulle lyfta nio igår morse.
Underbar känsla att göra nåt så tokigt! Så skönt att äntligen landa efter en väldigt lång dag.
Fick behålla flygplansmaten och det kändes lite bättre en stund.
Ett snabbt dopp i poolen och sen middag. Sen valde han att höra av sig.... Han är fortsatt kall, saklig och visar inga tecken på nån sorg över att förlorat det liv vi byggt upp. Han säger fortfarande att han älskar mig, att han saknar mig, att det är "tråkigt" att vi aldrig mer kommer vakna nära varandra på morgonen igen. Men att det aldrig kommer att fungera, och så berättar han att han ska åka till Henne, den han "gjorde bort sig med", innan han åker iväg på nästa jobbtur.
Va?
Hur kan man slänga sig in i nästa innan ens man hunnit avsluta eller bearbeta de största och viktigaste förhållande man troligen haft i sitt liv? Hur kan man säga att man älskar någon än och åka till en annan?
Hur som helst, middagen som jag så lätt fick ner kom givetvis upp igen. En timmas halvslumrande på ett kallt badrumsgolv på hotellrummet i Spanien ledde till timmar sittande på balkongen. För att till slut lyckas somna några timmar på morgonkvisten.
Förbannande jävla karl...
Idag ska jag göra de jag kom hit för, vila, sola och bada.

[Bild]