Den vita randen har nu suddats ut och bränts av solen, och spåret ringen lämnat i form av en midja på förlovningsfingret börjar så smått mattas av också.

Har haft två riktigt bra dagar.
Det märks tydligt att kroppen tagit stryk när jag mår illa efter varje måltid och jag plötsligt får ett behov att krypa in i mig själv och försvinna med jämna mellanrum.
Men så idag ... en spontanresa blir lika snabbt till nära hemresa. Rädd för vad jag ska möta där. Våra papper sinsemellan ska godkännas och undertecknas, jag ska återvända till jobbet och allt ska utåt vara bra. Orkar jag de?
Mår bäst i de bubblor jag får plats i. En festival, en resa. Men Sveriges sommar är slut, festivaltider över för i år. Och ska jag överleva på charter och obetald semester är jag snart nog en kund hos kronofogden.
Dags att möta verkligheten.
Är jag redo? - Nä inte alls.
Har jag ork? - Nä tror inte de.
Har jag något val? - Nä
Så ... en lördagskväll till ända. På en ö i Spanien så inser jag att jag måste möta verkligheten och resten av mitt liv. Helst skulle jag vilja glida vidare i ledighet och känslan av att allt löser sig, men inser samtidigt att jag måste själv inse och förstå hur. Men förstår inte vad jag ska förstå, och förstår inte hur de ska gå till eller se ut.
Har jag fått för många valmöjligheter nu, eller vill jag bara inte gå igenom de oundvikliga.
Tänker på mina vänner ikväll. På de som funnits där genom allt de här, på min bästa och närmsta jag har hos mig på den här resan. På de som va hos mig de första dygnen. De jag idag inte kan redogöra för i vilka konstellationer, tider på dygnet eller ens vilka dagar. Dom som visade hur nära de är mig trots att vi inte hörs och ses så ofta. Så tacksam för dessa vänner.
Men nu då? Stormen har mojnat, inte många frågar ännu hur de går. Jag behöver inte längre komma ihåg vem som besökt mig då besöken ebbat ut.
Jag vet, att hör jag av mig så kommer dom. Men det är jag? Stark, oberoende och stabil. Jag ber inte om hjälp så lätt. Och när stödet varit på 110% så förstår väl även jag att andras liv inte kan stanna upp för att mitt har gjort en helomvändning. Mina vänner har sina liv, barn som ska till dagis och skola, jobbscheman som ska synkas föräldrar emellan och en vardag att få att fungera. Jag vill inte stå ivägen för de. Och jag vet att dom finns när jag ber.
Men ändå är jag ensam. Vet att jag fixar ändå de här bäst själv. Ingen kan säga något så bra och klokt att de förändrar min situation. Måste bara komma på vart och hur jag är påväg dit.
Några dagar innan resan hit vart ett faktum fick jag en kommentar på bloggen som ändå fått mig att se ljuset i tunneln. En kommentar från en tjej som är lika gammal som mig. Som längtar efter sitt barn. Men vart lämnad mitt upp i allt. Under semestern har jag börjat läsa hennes blogg från första inlägget och har fortfarande nästan hela det här året kvar.
Men som sagt, vi är födda samma år, levt i ett förhållande där vi sett samma utgång och mål och där, mitt i "resten av vårt liv" blivit lämnade.
Hon har haft de tyngre än jag, med bonusbarn och ett gäng plus på stickan som resulterat i missfall, utredning på de. Men ändå. Den tredje augusti exakt ett år före mig stog hon där. Lämnad. Chockad. Förvånad.
Så? Är vi två individer som aldrig möts som är så upptagna av oss själva och vår babyverkstad att vi missar alla tecken? Eller råkar vi bara hamna på den andres blogg av slump? Hur många är vi därute, som hittat vår prins, blivit trygga nog att släppa på vårt eget ego och vågat vara VI??
Min inspo i dessa dagar finns i den här bloggen, och rekommenderar läsningen från rad ett till så långt jag kommit idag, julen 2013.
www.minlangtan.bloggplatsen.se