Hela havet stormar.
Tänkte skriva ett inlägg igår om hur tillfreds jag plötsligt kände mig. Lite senare påminde jag mig själv om att nämna hur hungrig jag va vid middagen. Sen kom tillslut svaret på smset tidigare idag.
Allt på hans villkor.
I veckor väntade jag, på något, avslut, försoning, förklaring på vad fan som hänt. Tystnad och ignorans. Idag ville han veta när jag kommer hem. Han åker till henne på lördag. Innan dess ska väl alltså allt va klart mellan oss. Tre dagar. Tre kvällar har jag på mig att läsa och godkänna de papper han dragit ihop. Jag väntade fyra veckor innan jag flydde för en simpel vecka. Han har vetat att jag varit borta sen han ringde förra tisdagen, vetat exakt när han jag kommer hem. Då bokar han in en avresa tre dagar efter jag kommit hem. Sen sköljde de över mig igen, tårarna bara rann förnedringen av att behöva ställa mig och gå till hotellrummet.
Några timmar kvar, sen hemresa. Panik panik panik. Vill inte, kan inte, orkar inte.