...att det ska vara så omöjligt att bara ge upp. Säga -du vann.
Att det ska vara så svårt att både be om hjälp och ta emot den. Känns så enormt kränkande. Jag vet att jag inte borde känna så. Alla vill mig bara väl. Och ingen har sagt eller haft anledning att säga "vad va de jag sa". Men plötsligt är mitt liv, mitt kaos, mitt misslyckande och mitt fall till allmän beskådan, och jag tvingas blotta allt. Fröken Jag Kan Själv... Kan tydligen inte alls. Jag som fixar allt, biter ihop, hittar lösningar och reder mig, men inte den här gången.
Orkar inte, kan inte hålla isär tankarna för att formulera enklaste frågor eller svar. Är bara trött. Vill in i bubblan igen, men har ingenstans att sticka huvet i sanden, och förr eller senare måste jag ändå göra det här. Vill sova. Orkar inte tänka mer. Orkar inte ta tag i mera nu. Huvudet gör så förbannat ont. Blundar och lutar mig, får ingen ro. Försöker peppa mig själv med allt som ska hända i mitt liv när jag gått igenom och bearbetat allt som hänt, men dagdrömmarna känns mer som ett hån än som en morot.
Jag borde inte hamnat här där jag är idag, jag är smartare än så. Så det jag alltid trott på före Honom har visat sig stämma mer än jag anat, självständighet, oberoende och släpp inte in någon för nära inpå livet. För nära ger för mycket makt, och för nära innebär en alldeles för stor sårbarhet.
Vid minsta samtal om "min situation" bara rinner tårarna. Jag kan inte hejda eller kontrollera, de bara rinner. Ikväll låter jag de fortsätta rinna, hoppas på att somna tidigt av utmattning. Imorgon är en ny dag, och vem vet, kanske kommer den med energi och kämparglöd. Med ork.