Misstänker att han återvänt från sin nya idag. Så va iallafall planen som han delade med mig.
Förstår att jag känt det som en lättnad att han inte varit i närheten. Även om jag inte på något vis accepterar, förstår eller gillar att han varit hos henne.
Men idag skulle han alltså komma tillbaka för att på söndag åka iväg på nästa jobbtur, med henne i samma hus. Vet att han kommer höra av sig. Trycket över bröstet och klumpen i halsen har växt för varje timma som gått sen i eftermiddags. Nu är klockan närmare nio så antar att han inte hör av sig idag. Kommer säkert något imorrn, ett av jurist framtaget avtal oss emellan vill han ha signat. Det kommer han inte få. Lika lite som han ansåg att jag skulle tro att han skulle gå med på mitt förslag och skriva under direkt, lika lite kan ju han förvänta sig de av mig.
Men ångesten att han är här... Att han har nyckel till mitt hem, även om det är vårt hus, att han vet att jag jobbar imorgon och kan åka hit och husera. Tror i ärlighetens namn inte att han skulle göra det, men känslan att han kan. Makten jag inte kan ta ifrån honom.
Rädd för att möta hans isande kalla blick, hans försök till lugnande leende som ser ut som ett hånflin. Hans raka hållning som mest ser ut som något han gör för att hålla skölden uppe, inte slappna av eller känna något, en tennsoldat. Soldat på uppdrag, inte känna - genomföra.
Vill att han åker iväg igen. Lämnar mig åt mig. Låter mig läka. Vi löser allt i vinter när han kommer tillbaka igen. När jag fått återhämta mig en aning.
Lovar att vi ska lösa allt. Men låt mig bara komma upp för luft först.
Har inte gråtit idag, försöker stålsätta mig och förbereda mig på när den där kontakten tas. Men kroppen mår desto sämre. Skakig på handen, smärtande axlar, ömmande käkar och så den där stora klumpen.
Låt de bli söndag kväll, jobbhelgen över, han har åkt. Min kväll, me-time.