Är så förbaskad skör. Varje kommentar kan få mig att ramla över kanten, på än den ena, än den andra sidan. Beroende på vem som frågar, eller i vilket sammanhang så börjar antingen tårarna forsa, eller så tänder jag på samtliga cylindrar.

Min fina morfar fyller år idag, när jag gick sa han -glöm inte bort din gamla morfar. Och nåt om att det finns telefon. Jag svarade kanske lite för snabbt att jo, jag har också telefon... Men vad säger jag när jag försöker dölja tårnarna? När det jag vill säga är att -Ja morfar, men just nu försöker jag bara komma ihåg att andas och ta mig igenom dagen från det att jag vaknar till det att jag faktiskt somnar igen. Jag vill inte oroa dig mer än jag redan gjort, du får inte förlora styrka eller ork på att oroa dig för mig.

Sen ilskan ... exet har nu lagt till en bild på en av de appar vi använt för att hålla kontakten med under hans utlandsvistelser. Lyckliga han, bredvid en maskott för något franskt hockeylag.... Se där, han som knappt är sportintresserad. Men jäklar vad nyförälskelsen kan inspirera till nya intressen.

Ser med klar blick, andas med rätt enkla andetag, kroppen är inte slut. Men jag känner efter för att hämta mer kraft och förstår rätt snabbt att jag inte har en aning om var kraften kommer ifrån. Om något så blir mina förutsättningar bara sämre. Mina utvägar allt trängre och mer motbjudande. jag står väldigt snart helt utan valmöjligheter, funderar mycket över vad som händer då. Vad är den sista utvägen?

Jag jobbar med människor, människor man lever nära kommer en in på livet, de flesta av de jag jobbar med vet väldigt mycket om mig, och de läser en som en öppen bok. Den första tiden jag va tillbaka va frågorna och undringarna väldigt få, nu har de gått en tid, får dagligen höra frågan om jag sovit dåligt, ja svarar jag och ler, försöker därmed sopa det under mattan, när jag framåt eftermiddagen fortfarande har samma tunga gång och påsar under ögonen får jag höra att -du vaknade inte idag. Jag drar på mig mitt största leende och svarar att nej, jag har nog sovit vädigt dåligt inatt. Den här veckan har frågorna om min man kommit hem också börjat komma. Absolut, på jobbet är jag proffs, där ramlar jag inte över någon kant, men de känns desto mer. Nertryckt, intryckt, undantryckt.

På jobbet är jag bra, jag har att göra upp över öronen, men blir lätt bitter över små saker som jag annars gör med glädje, sånt där som "inte är mitt jobb".

Erkänner att jag fortfarande inväntar det där mailet, de jag bad min älskade om för många veckor sen. Jag sa att det jag önskade mig mer än mycket annat är att han en dag ska stanna upp, ta sig tid och energi att känna efter och skriva ner sina känslor till mig, sina känslor kring de liv vi haft, känslorna kring mitt totala breakdown och hans roll i det, känslorna kring våra samtal på kvällarna innan han tillbringade natten med henne, förlusten av vårt liv och plan, för hans svek och sätt att hantera det efterspel som blivit. Vad han känner, och har känt!

Vet mycket väl att jag aldrig kommer att få det. Men jag önskar mig det. Inte det sakliga och faktaenliga, utan känslorna, resonemanget kring att förlora oss. Alla våra extremt vuxna samtal kring hus, barn, karriär, ekonomi och en eventuell flytt utomlands, våra många skratt som vi aldrig kommer få tillbaka, matlagning tillsammans och goda viner, sex i köket en förmiddag bara för att, en försenad ankomst för att komplimangerna sinsemellan vart för många när vi gjort oss till när vi skulle bort, tystnaden som inte va stel - bara behaglig, det bekväma i att känna varandra så väl, varje dag är inte så jäkla sexig, men de gav sin sexighet till det, allt naturligt. Hemmaklädd och oduschad, han va lika fin för mig ändå, och han fick mig att känna mig precis lika älskvärd då som innan en kväll hemifrån. Han älskade mig, hela mig, med hetsigt pms humör och valkar, jag kände de - så jag vart bekväm i mig själv i hans blick och sällskap, och att jag va bekväm gjorde mig säkert mer attraktiv för honom. För varje gång jag kände att han älskade och uppskattade mig så älskade jag honom lite mer, och desto mer jag älskade honom, desto mer älskade han mig. Win-win och kunde bara bli bättre.

Det som dragit oss isär är just frånvaron, alla våra månader isär, vi har inte kunnat underhålla den gränslösa attraktionen och kärleken, så två - tre månder isär per gång tär, jag är sentimental, så jag lever på minnet och hoppas på att göra de ännu bättre nästa gång, han stänger av och slår på igen när han kommer hem. Vi är väldigt olika där. Men jag har lärt mig att "sån är han", och han älskar mig inte mindre för de, och jag har inte rätt att bli sur för att jag sitter hemma och fantiserar vår nästa lördagskväll i köket där vi ska laga si och så, och vi ska vara "så lyckliga", det är mitt sätt att överleva hans bortavaro, han stänger av och koncentrerar sig på det han gör istället. Den här sista gången fick jag mina farhågor bekräftade. Han stängde av de jobbiga av att vara hemifrån och ifrån oss, hon lyfte upp hans tillvaro..... Klart han föll...

Vann hon?

Vann han?

Vad vann jag?

Vad förlorade jag?