Jag har i några veckor oroat mig för bakslag. Än har inget kommit men härom dagen slog reaktion ilska till med full kraft. Efter flera års förhållande mer eller mindre på distans, och en separation som nu snart pågått i sex månader har jag och exet egentligen aldrig bråkat. Jovisst, kraftigt skilda meningar, rediga pms reaktioner och stora mått av besvikelse. Men vi har aldrig skrikigt på varandra, kallat varandra för namn eller behövt ångra mer än möjligtvis åsikten lades fram. Men det är nog precis vad som skulle ha hänt häromdagen om vi som vanligt folk stått mitt emot varandra. Han har, sedan han fick nycklarna till vårt hem i ett paket den där hemska dagen på Arlanda då han lämnade mig, vägrat lämna ifrån sig samma knippa med ursäkten om att han faktist äger halva huset. Nu är det ju så att han sedan den 9 januari inte gör det. Jag äger huset, ja ihop med banken, men han äger inget, så är det ju i all rimlighet att jag ska ha igen mina nycklar? Ja det kan man tycka, iallafall jag. Så den dagen han gick med på att låta mig köpa huset berättade han att nycklarna fanns hos hans mor. Bra, jag tar kontakt med henne den dagen papprena blir klara och får till svar att hon befinner sig hos sin andra son i Australien. Men hon vet däremot inte att det ska finnas några nycklar hos henne. Fine... Så tre dagar innan hon ska komma hem skriver jag till de båda att de ska reda ut de här med vart nycklarna ligger. Ingen utav dom svarar. Avvaktar till dagen efter hon förväntats kommit tillbaka till Sverige. Nä, då har de fortfarande inte haft kontakt och hon är då tillbaka i landet men inte i stan. Det är nu det brakar lös. Jag skriver till mitt ex att hans mor minsann fortfarande inte vet något om några nycklar. Han är fortsatt nonchalant, säger att de inge lyckats få kontakt. Observera här att jag inte har några som helst problem att få respons från någon av dom. När jag berättar att hon inte är i stan så tycker han att då har de ingen betydelse huruvida han informerar henne eller inte denna dag eller en annan. Allt brister för mig och jag frågar om han är helt dum i huvudet. Oj, de skulle man inte gjort tydligen.
Jag ringer upp hans mor, hon anser att hon ska inte vara i det här, jag anser att hennes sons agerande påverkat hela min familj, så hon kan gott ta fram en skyffel och städa ett litet hörn av sin sons skit. Lös det!
Det smått tragikomiska som framkommer är att hon inte ens vet om att jag köpt huset av honom, att allt är klart. I samtalet framkommer också ett gäng lögner som han spridit omkring sig. Saker som inte ens berör vår relation eller separation. Saker jag har fakta om via hans vänner och kollegor, saker han påstått helt annorlunda till henne. Jag har fått mina fakta om lögner till mig för månader sen, men nu kom versionen 3.0 som han delgett sin mor. Varför?
Ja, summan av kardemumman? Jag är glad och tacksam över att inte tillbringa resten av mitt liv med honom. Likaså hans föräldrar som ändå fostrat och lärt honom hans värderingar. I en stor sorg är ändå lättnaden större än sorgen för den graviditet som gick som den gick på försommaren.
Ja tacksamhet, för den man jag nu steg för steg lämnar bakom mig är inte den man jag tillbringat åren och framtidsplanerna tillsammans med.
Pratade med någon som för ett halvår sen va en av hans närmsta vänner igår. Vi hade bra kontakt i höstas sen har de ebbat ut, rätt naturligt. Men även där visar de sig att ytterligare några versioner av händelser utspelat sig. I samma veva har mitt ex försvunnit även ur hans liv. En gång har de hörts av och han gissade att de va i mitten av september. Under våra år tillsammans har de pratat i timtal flera gånger i veckan. Jag har haft otaliga middagar som kallnat i väntan på att deras samtal ska avslutas.
Så, hans familj hör mest lögner och går miste om faktum som att han numera inte har med huset att göra. Hans vänner har matats med lögner och historier om de haft kontakt alls. Och hans kollegor ser honom som knepig, men vet inte så mycket mer än de dom faktiskt sett själva.
Så vem är förloraren?
Ja inte fasen är det jag iallafall! Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att botten nåddes med inte större påverkan att de va lösbart.
Och faktiskt, lyckan och styrkan jag känner idag. Hade aldrig funnits utan det som hänt. Och jag har tillbringat många år med att vänta på att resten av vårt liv ska börja. Vips så är resten av mitt liv här och den enda som väljer är jag!

 

Carins

26 januari 2015 10:31

Hej Underbara du! Låter som du har vunnit högsta vinsten genom att bli av med honom dock ofrivilligt. Jag skulle byta lås helt och ha en helt egen uppsättning som du vet inte har med honom att göra istället för att gräva inget förflutna. Sen skulle jag göra en adressändring till hans mamma och sen öppna en dyr flaska champagne och njuta av vad du har! Men nycklarna och posten kanske är den sista delen i din process som du måste frigöra dig i från och det kanske tar emot? Sen kan man ju tycka att han borde vara vuxen nog att göra det själv men i bland måste man ta itu med det själv. Jag har snubblat in på din blogg via min längtan. Lycka till med alla pusselbitar och 2015! /Carina

Pernilla langtarefterdig.blogg@mail.com

26 januari 2015 21:42

Tack för de fina orden!
Så roligt att de tillkommer läsare dessutom.
Nu är de så små små pusselbitar kvar till total frihet, och varje dag blir jag starkare.
Min längtan är en fantastisk inspiration för mig i mitt kaos som varit! Stark kvinna där!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar! Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt. Kärlek, gränslös kärlek...

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt! Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap. Huvudet har helt släppt vardagen och lusten ti...

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på. Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid d...

Wow va tiden går. 50 dagar till jul 70 dagar till föräldraledighet 100 dagar till beräknad ankomst Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan hel...

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen. Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växt...