Ja, tårarna forsar och jag kan inte stoppa de ikväll. De byter lätt riktning bär de når mina mungipor som sitter högt. Jag ler, och gråter.
Jag är KÄR!!! Och det är i mig själv, mitt liv, alla de förutsättningar jag har, alla möjligheter, i mitt hem som doftar citron efter middagen, nymålat och rentvättade kläder.
Jag älskar livet!
Tänker tanken att kunna dela det här med någon, men nej, det här är mitt, bara mitt, min känsla och lyckan är inte på grund av eller för någon annan, den är för mig.
NU är jag redo! Förstår även jag att den här euforin kommer att lägga sig, men jag hoppas så innerligt att jag aldrig kommer glömma hur det kändes. Där på botten. Insikten av vad en annan människa kan göra mot en. Men det ska inte få hindra mig. Det jag kände va äkta, tilliten och vetskapen om att vi satsade resten av våra liv på varandra. Jag gick bet, men hoppas innerligt att jag hittar dit igen.
Kan men viss mått av självdistans se att jag har en mur som "en nästa" kommer ha stora bekymmer att spränga bort. Och jag menar just spränga, för den som behöver klättra över har förvisso gjort jobbet, men ver samtidigt hur man klättrar tillbaka till andra sidan av muren igen.
Ta mig med storm, eller spräng muren! Använd vilka metaforer du vill, men jag vill! Och jag lovar att jag inte har en sköld starkare än att den som är värdig kan ta sig igenom.
Jag kommer vara rädd om mig. Våga annat. Skadan har nog redan skrämt bort en. Men det gör ingenting, jag va kanske inte där, inte framme vid öppenheten att våga kika vad som fanns. Ett skratt, närhet och vänskap, men inte in på livet.
Att skicka iväg ett meddelande med all välmening att jag saknat, men att jag uppskattar en ärlig tystnad framför falsk närvaro, och vara uppriktig i det känns riktigt bra. För jag har saknat honom, mannen jag träffat sen i början av december, saknar honom nu med. Men han trår någon annan. Och jag ställde mer eller mindre ett ultimatum - ta ett beslut. Tystnaden har fått tala för sig. Och det gör inte ont. Han är fortfarande mitt leende, han är fortsatt någon jag trivs enormt med. Men att öppna med ärlighet ger stort andrum, kanske min mur också. Finns ingen bitterhet, ingen sorg, inte ens besvikelse, han är min vän, men oj, han och jag är inte "ment-to-be". Att sakna någon betyder inte att man behöver ogilla frånvaron. De veckorna vi haft ihop har bjudit på verkligen allt! Ändå har jag inte ens börjat fantisera om framtid så långt som till sommaren, nä, jag har trivts i stunden. Inte avbokat något, inte anpassat mig. Gemensamt utnyttjande av en annan vuxen människa, vi har till och med lekt familj stundvis. Och han underbara fina barn. Saknar jag något så saknar jag dom!

 

Min längtan

29 januari 2015 22:58

ååååh så underbart att läsa! Låter som att du är på andra sidan...
Ge dig själv massor av kärlek och gör denna tid till din!
Känner igen dina tankar...
Kram fina du!

http://minlangtan.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar! Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt. Kärlek, gränslös kärlek...

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt! Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap. Huvudet har helt släppt vardagen och lusten ti...

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på. Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid d...

Wow va tiden går. 50 dagar till jul 70 dagar till föräldraledighet 100 dagar till beräknad ankomst Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan hel...

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen. Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växt...