Ja, en fråga och en glimt upprepad många gånger de senaste veckorna.
Året avslutades och nästa började med samma snurrighet.
Nyårsaftonskvällen tillbringades med mannen jag träffat, och hans barn. Vi lagade tillsammans en trerätters och höll en lagom nivå, senare åkte vi över till hans bror för att tillbringa de sista timmarna av 2014 där. Vi hade ett samtal han och jag, om att definiera eller inte. Jag vill inte definiera, jag trivs i hans sällskap, och vill inte göra det svårare eller mer invecklat, jag är inte redo för att säga att vi är ett par, inte redo att planera eller fantisera framtid. Han, ja han säger att han inte känner de där sista lilla, i samma stund använde han orden, de där så förbjudna, jag älskar dig. Varför gjorde han det tro?
Ja hur som helst så kände jag att nu när enkelheten tagits bort så vart de som varit så bra lite som förstört. Varför behövde han definiera något som bara va enkelt, trevligt och bra? Inga förväntningar, bara två personer som trivs ihop. Kan man inte bara hålla det på den nivån?
Vi pratade om det på ett sunt och klarsynt sätt. Men med sorg gick jag ändå därifrån. Hade gärna haft kvar den här relationen. Inga krav. Inga förväntningar. Ingen press. Det bara va!
Framåt morgontimmarna på årets första dag kom jag på mig själv att tänka på mitt ex, eller egentligen att jag inte tänkt på honom, eller det som varit och hänt. Jag log åt friheten i det att han inte tagit upp en enda minut av mitt nyårsfirande. Är jag fri nu? Några skälvande läskiga dagar av väntan återstår. Sen! Så tacksam för så mycket. Så tacksam för att jag valt att ha de allra bästa omkring mig i mitt liv. Och så oerhört stolt över att jag tog mig igenom de senaste månaderna. Jag läker sakta med säkert. Om nån vecka ska jag börja träffa en samtalsterapeut. Vad vill jag nu? Vad strävar jag efter? Vad längtar jag efter?
Jag vet att jag inte vill vara ensam. Nivån på eventuella kommande relationer vet jag inte hur de kommer se ut. Men jag vill trivas. Blir jag kär på kuppen, ja, grattis till mig, men det känns inte som att jag kommer att söka mig en framtida make eller något i den stilen, jag söker den där personen som får mig att le, får mig att trivas och som jag känner mig bekväm med.
Är man i en ålder nu då allt är just allt eller inget? Kan inte saker bara få va, det som utvecklas utvecklas, de som tar slut tar slut?
Det jag är säker på, det jag strävar efter för mig själv detta år är iallafall välmående. Jag ska vara ego i så många avseenden jag kan. Det som får mig att må bra ska jag omfamna och uppskatta, det som får mig må sämre ska bort.
Jag har ett fantastiskt hem att utveckla och ta hand om. Jag har vänner som jag ska se till att ge massor av tid och energi. Och jag ska älska! Kommer säkert inte våga släppa min guard för en man, men jag ska älska så mycket jag kan, alla omkring mig som gör mig gott!
Och jag ska fortsätta på en redan påbörjad väg, jag ska våga säga JA!