Va fasen så tokigt, fel och positivt det vart nu då...
Vet inte om det va mitt fel, min samtalskontakt eller vad som hände riktigt.
Japp, har nu varit på mitt första inledande besök idag på eftermiddagen. Hon ställde frågor, jag svarade. Kom bara på allt bra, om hur tacksam jag är, vilka positiva vändningar många delar i mitt liv har tagit, allt som löst sig och börja nysta upp sig. Och hon log, rent av strålade. Började förklara saker jag redan vet, om krisens olika stadier, om sorg och bearbetning, om vad som är bra för mig, om att en separationslivskris som jag gått och går igenom i genomsnitt tar ett år. Jag visste redan, jag avslutade hennes meningar, och hon fortsatte ösa på med beröm, om hur imponerad av hur stark jag är, om vilket bra nätverk jag tycks ha omkring mig, om hur bra jag är. Att jag måste va medveten om att det inte är mitt fel. Jag vet det också.
Ja, jag vet vad jag behöver och jag vet att jag är stark. Jag vet vad som stärker och tryggar mig.
Men .... måste alltid komma ett men .... när jag gick därifrån och satte mig i bilen vart jag så ledsen. Jag ville ju prata om den självständiga person jag varit som mitt ex tagit ifrån mig, ville prata om hur mycket förtroende och tillit det krävts ifrån mig att våga släppa mig själv till en annan människa så som jag gjorde för honom. Jag ville prata om klumpen i halsen jag kände under så lång tid, om kränkningen i att känna att mitt liv ligger i en annans våld. Jag ville prata om orkeslösheten, om smärtan, om oron. Om pappa som i samma veva vart uppsagd, för att senare dock bli återanställd, om morfars och mitt samtal som jag hållit för mig själv den där kvällen dagen innan han gick bort.
Jag ville verkligen riva upp sårskorpan, rota, bearbeta. Men jag mår för bra? Vet inte om jag sätter upp det som sköld för att skydda mig, eller om det faktiskt inte är sämre.
Står i valet och kvalet nu, söka upp henne igen, söka någon annan, eller bara acceptera att det jag har nu, med allt som varit och alla förutsättningar som finns så mår jag rätt så bra.
Berättade för henne om oron för eventuellt bakslag nu när allt praktiskt börjar räta ut sig, att nu kanske mer emotionella ting bubblar upp. På det fick jag också till svar att jag är så fantastisk som själv ser dom riskerna, och vetskapen om dom kommer göra att jag inte kommer falla tillbaka så djupt. Men, om jag kände att jag behövde så va jag välkommen att höra av mig om en ny tid.
Ensam är stark? Jo, eller åtminstone med rätt vänner och familj i ryggen.