Dagar och lediga nätter fylls med aktivitet. I sak inga måsten. Träffar vännerna, mannen, föräldrarna. Jag har roligt, skrattar, utmanar och utmanas. Har påbörjat en uppdatering av köket och tränar. Jag jobbar och stupar i säng.
Och så börjar jag om.
Ikväll ligger jag under filten i soffan igen. Ser fram emot morgondagens träningspass, nöjd över kvällens och gårdagskvällens nedmontering av köksluckor och inledande målning av stommarna.
Jag är tillfreds? Är det såhär det känns? Hänt massor och ivern att se vad kommande dagar bjuder på är enorm. Inga måsten, bara jag. Planerar inte år eller månader eller ens veckor, små små steg, några dagar i taget, stannar upp och känner av, så några steg till. Är fortsatt en viss mått av tomhet, missförstå mig rätt, en positiv tomhet, att det inte längre ligger brännande tårar under ögonlocken, ingen oro eller ångest som gör det svårt att andas eller som får magen att knyta sig. Men det är något jag levt med så länge att nu när det är över kommer jag på mig själv med att söka i registret efter den där känslan som fattas när jag stannar upp.
Räds för starka eller intensiva känslor, skräms av människor som försöker lära känna mig och komma alltför nära. Jag har min älskade cirkel av personer i mitt liv, någon eller några som balanserar på en skör brännande gräns för vad som är bekvämt, och några nytillkomna som hålls på ett skönt enkelt avstånd utanför min cirkel. En dag kommer jag våga låta den där barriären mellan utanför och innanför sänkas, idag tänker jag att de som stångar och kämpar för att ta sig igenom nu kanske är värda att ha här inne på min sida. Kanske.

Idag spikades årets första getaway, jag och bästa vännen iväg på ännu ett nytt äventyr. Åh som jag längtar!