Som precis varje morgon som väckarklockan envisas med att väcka mig så va jag så trött att jag länge låg och övervägde att sjukanmäla mig på jobbet för att somna om. Något jag aldrig gör, men varje morgon är det samma visa. Genom denna plågade och jobbiga del av dygnet som mornar innebär för mig så spred sig känslan av att vara lycklig! Nej, ingenting har förändrats, jag oroar mig för samma saker som alltid, jag har samma åtaganden som livet innebär som alltid, bredvid mig i sängen ligger inte drömprinsen den sidan av sängen va i vanlig ordning tom. Men ... jag är glad! Tänk va hårt allt som skett har tagit på mig. Alla stora mörka moln har skingrat sig, och mina bekymmer är precis som vilken annans som helst. Och det mina vänner - det är frihet.
Ikväll väntar ännu en poledance lektion och jag längtar! Ny värk och utan en tvekan nya blåmärken. Vet att väl hemma sent ikväll väntar en rejäl skottning för just nu vräker snön ner. Och jag ser fram emot även det. Mitt liv är bra, bättre än bra! Och skam vore väl om jag inte tog tillfället i akt att verkligen uttrycka och uppskatta den här känslan.
Vill aldrig ner i skiten igen, nä tacka vet jag vardagsbekymmer med svårigheter att planera mat, eller vart prioriteringen på månadens ekonomi ska läggas, hala vägar och dammråttor som hopas.