Kan det verkligen vara verkligheten? Min totala harmoni och lyckorus håller i sig. Jag pysslar, plockar, målar och grejar. I min ensamhet och jag är så tillfreds. Musiken fyller huset och jag sjunger med och kroppen följer basgångarna.
Kemiskt framställda hormoner - är det min räddning? Började ju efter några års uppehåll återigen med mina ppiller igen här för någon månad sen. Kan det vara så att jag återfunnit min stabilitet därigenom? Har gått på hormoner från väldigt ung ålder, från start att få bukt med min mensvärk, sen har det bara rullat på.
Det är mycket i mitt liv som ordnat upp sig. Men lyckan jag känner genom ett visst mått av ensamhet och framtidspanik har fått mig att undra. Är det verkligen "bara" en uppredd vardag som låter mig känna såhär? Kanske är det en balans bland alla hormonstormar som också spelar in?
Får lite panik över tanken att det är hormonpiller som skänker harmoni. Är det inte jag? Mina bedrifter? Allt bra som hänt?
Tänk va vriden man är. Till och med när känslan är lycka måste man börja överanalysera och rota.
-Va lycklig människa!!!
Ifrågasätt inte så förbannat jämt.