Satt ett tag och reflekterade över hur märkligt livet utvecklas. Släng tillbaka mig tre år och inte på ljusår hade jag kunnat gissa mig hit idag.
För er som följt mig från mina första inlägg kan nog relatera till vad jag menar.
Jag och min fästman, min kärlek och livspartner beslutade oss för att bilda familj! Verkstaden och helt sjuka Google-sökningar va i rullning. De här skulle vara mitt forum för att ventilera, Sätta ord på mina farhågor och funderingar, och ni skulle få följa mig på en fantastisk resa.
Jag har skrivit om husvisningar och budgivningar. Om den dagen då mäklaren ringde och sa att huset va vårt!
Sen vände livet, mer omvälvande och mer oväntat än jag nånsin skulle kunnat ana. Jag va länge långt där nere. En så mörk resa det varit så skönt att kunna skriva om.
Jag tog mig upp, livet började ta form och äntligen kunde jag le igen och allt va inte längre en kamp mot onda demoner, det fanns hopp, vilja och framtidstro.
Om jag gått tillbaka eller om jag aldrig riktigt tog mig upp hela vägen över kanten vet jag inte. Men tillslut insåg jag att de va dags att söka hjälp hos medicinerna.
Jag? Antidepressiva tabletter varje dag. Känns fortfarande då konstigt. Haha, den som påstått nåt sånt för tre år sen hade jag skrattat tryggt och självsäkert rätt upp i ansiktet.
Men så vart det. Här är jag nu. Och jag längtar efter resten av mitt liv. En ny kärlek som jag ännu inte mött. Och ett barn som ännu inte är planerat.
Det kommer. Jag vet att det kommer.
Ja livet tar en med på en resa. En resa man aldrig kan förutspå, bara låta det ske, åka med och njuta av alla avstickare de slänger åt en.