Så va det dags för dejt 2 i fredags.
Vi har skrivit en tid, böt telefonnummer förra helgen. Han hade frågat veckan innan om jag ville ses för drinkar under fredagen, men jag jobbade så det funkade inte. Hoppades att frågan skulle komma igen nu till denna helg och det gjorde den!
Så fredag kväll, vi möts upp på station och går till ett närliggande ställe. Samtalet flyter och vi hittar otaliga gemensamma nämnare, både mellan oss och bland bekanta. Ett glas blir till två som blir till fler. Vi går vidare till ett annat ställe. Ett ganska nischat musikmässigt, och bara att han brukar gå där är rätt för mig! Jag går inte ut mycket, men är jag ute så är det gärna dit jag går för musikens skull. Våra händer har nuddat varandra några gånger. En elstöt genom hela kroppen. Kikar på klockan, sista bussen hem har gått och jag kunde inte bry mig mindre. Ställer stänger och vi går och äter hamburgare. Ytterligare några timmar går. Det har blivit nån kram, hållt varandra i handen men inte mer.
När klockan är närmare fem på morgonen har jag varit vaken ett dygn och det är bara att inse, vi måste avrunda. Länge står vi på torget och tittar på taxibilarna som kommer och åker iväg. Det är så sorgligt att avsluta. Men, vi delar en taxi, väl utanför mig gör taxin sitt första stopp. Han kliver ur, vi kramas längre än vad taxichauffören uppskattar. Han avslutar med en puss. Inte en kyss, en fin enkel puss på munnen. Jag går in och ler från öra till öra. Några minuter senare får jag ett sms om att han kommit hem och han tackar för en supertrevlig kväll.
Kvällen har varit magisk, enkel, äkta och bekväm.
Vaknar alldeles för många timmar för tidigt. Men leende. Jag skulle hälsa på min mormor som fyller 88år.
Jag hade frågat i taxin om jag skulle få träffa honom igen, han tittade på mig en sekund för länge så jag hinner ångra att jag frågat, men svarar sen, självklart! Han skulle ringa på lördagen sa han.
Väl hemma från mormor är klockan fem. Jag vankar nervöst omkring med telefonen och hoppas att han faktiskt ska ringa.
En timma senare gör han det! Vi pratar en stund. Lite trevande. Lite tafatt. Han frågar vad jag ska göra under kvällen, jag svarar ingenting. Han ska se film. Tillslut frågar han om jag vill komma över och göra honom sällskap! Jag svarar självklart ja! Hans röst förändras och jag hör hur han ler. Samtalet ändrar tonläge till något klarare och enklare och gladare! Han beskriver vägen och jag säger att jag ska bara men åker sen.
Med ett leende från öra till öra ordnar jag lite middag ivrig att komma iväg. Men vill ju samtidigt inte komma för snabbt. Nej, lagom lång tid ska det ta.
Direkt när jag svänger in på hans uppfart inser jag att jag varit där förrut. Väl inne hälsas jag med ett leende och en kram. Ser mig omkring, jag har varit där! Våren 2014 när huset låg ute till försäljning. Han va tydligen den som köpte det då. Och han har renoverat det så snyggt och helt perfekt.
Vi småpratar, väljer film. Vi hittar sekundsnabbt varandra i soffan. Våra kroppar är som pusselbitar där vi sitter, nära och omslutande. Elden sprakar i rummet. Jag känner hur han emellanåt pussar mig på huvudet. Vi rör vid varandra oavbrutet. Ett finger som rör sig över armen, eller på ett ben. När film nr två är slut känner jag hur han lutar pannan mot mig, näsan stryker över min kind. Han kysser mig. Och jag smälter. Helst av allt skulle jag velat gråta just där och då. Men möter istället hans kyss.
Händer som trevar, blickar som möts. Kyssar som avbryts av leenden.
Jag blir kvar hos honom över natten. Att ligga bredvid honom. Allt stämmer, hans kropp, hans armar runt mig. Vi smälter samman. Allt är perfekt sånär som på den envisa hostan jag dragit på mig.
Kommer på mig själv att ligga och titta på honom länge när jag vaknar.
Det va svårt att gå ifrån honom. Återigen står vi länge och väl, pussas och kramas innan jag slutligen stänger dörren. Jag ler, jag ler fortfarande nu på måndag förmiddag.
Tog en chansning igår och skickade ett sms om att jag trivs väldigt bra tillsammmans med honom, fick till svar att han känner lika dant.
Den här känslan har jag inte haft på många många år. Alla "första" som jag försöker linda in och minnas och njuta av. Pirret i hela kroppen. Kinder som nästan svider lite av att konstant gå och le. Blandat med det här är jag också livrädd. Men efter långa dividerande med mig själv har jag beslutat att våga. Det är den här känslan man söker. Och oavsett, så är jag villig att fälla några tårar för honom.