Återbesök hos läkaren igår. Jag har fortfarande inte fått någon kallelse för ultraljudet, men han har sett att den blivit mottagen och godkänd. Låg ingen hög prioritet på den så det lär dröja.
Läkarens ögon glittrade när jah började berätta hur jag mår idag. Visst, allt han gjort är att sett, lyssnat och ordinerat. Men helst av allt hade jag velat ge honom en kram som tack för att han fått mitt liv, mitt mående på rätt köl igen. För en månad sen fick jag ett värde på 24 på MADRS-S skalan. Depression. Igår fick jag 6. Ingen till lindrig depression.
När han började prata utsättning vart jag orolig, nej nej, rör inte de som får mig att må så bra. Men sen tillade han att jag gör som jag tycker, känner och vill, men att jag bör låta det gå något halvår eller år. Förklarade utsättningsförfarandet och att jag kunde sköta det på egen hand, och ringa om det fanns frågor. Känns tryggt. Har ett oerhört förtroende för denna doktor!
Så inga fler återbesök där om inte ultraljudet av hjärtat skulle påvisa något.
Livet ler mot mig, solen värmer när den tittar fram.
Min nr 2 .... ja de skojas om framtida familjeförhållande och en relation som är på riktigt. Han får mig att le ytterligare.
Ljuset breder ut sig, ute och inne.
I är är det mitt år! Och jag är förtjänt av det.