Igår kom slutligen de nya fräscha stickorna med en hållbarhet på ett år framöver. Ett test trots alla menssymtom, samma resultat som tidigare tre - negativt. Inga överraskningar där.
En timma senare kom också blodet.
Försöker känna hur de känns, studerar M/ÄL kalendern ännu en gång. Made in London tänker jag och ler för mig själv. Ja, de blir bra. Sorgen är inte så stor. Tänker mer på hur jag skulle reagera om de visade positivt. Hur kommer jag reagera. I det stora vet jag ju, lycka! Men just den där sekunden då plötsligt ett andra streck uppenbarar sig, vad sker då? Tårar, ett lyckotjut, total panik, skratt. En rätt angenäm fundering. En fundering som förhoppningsvis snart kommer att få sitt svar. Men inte den här gången, inte i maj.
I skrivande stund kommer jag och tänka på något annat. Mensvärk! Var är min galna mensvärk? Har mina enorma plågor bytts ut mot extrema fysiska yttringar kring ägglossningen? Har missat hur pass smärtfri jag varit sen p-pillerna tog slut. Jag som brukar ha så ont, ibland vara tvungen att stanna hemma från jobbet pga yrsel, illamående och smärtorna. Och humörsvängningarna jag upplevde när jag va hormonfri för några år sen. Också borta? Jaha, ett nytt grubbleri, bra eller dåligt? Åldern? För gammal? Idag är kroppen redo? Numera vill min kropp visa mig när ett barn skulle kunna bli till istället för att hugga en med smärtor som visade på ännu en ägglossning som passerat utan lycka.
Men, idag väljer jag återigen tacksamheten. Glad för att jag inte har så ont som jag brukat. Glad för att humöret är hyfsat stabilt. Glad för att mitt liv är så fantastiskt och underbart på så många sätt och vis.
Glad - ja det är den känslan jag tar mig an resten av den här dagen med.