Min längtan efter min kommande tid är enorm. Känner mig som ett barn som bara vill tjata -Är vi framme snart?! För jag vill dit! Vill vara framme vid den där punkten där besluten återigen är mina, där mitt liv baseras på min vilja, önskningar och förhoppningar.
Vill stryka mitt ex helt ur mitt liv. Med stor svart tusch täcka över, slänga bort och glömma.
I förmiddags åkte jag tidigt in till stan. Den nye mannen och jag har varit och hämtat nya vitvaror till hans kök. Himla konstig grej att göra tillsammans efter bara några få veckor. Men de blir konstigare ändå. Väl inne med grejerna stoppades barnen in i bilen istället för att åka och köpa de cyklar de fick i julklapp.
Han behövde åka och jobba ett par timmar och ville att jag skulle stanna hos honom under tiden. Jag sa nej och sitter nu hemma med en hög tvättade strumpor att para ihop. Vad är det med mig och säga nej? Varför inte ta emot komplimangen och bekräftelsen av att han vill ha mig där när han kommer hem och bara stanna kvar? Hur som helst, veckor av att säga nej till övernattning helt och hållet har ju nu blivit till ett ja, så jag kanske behöver mina nej för att våga säga ja.
Nyårsaftonen är fortfarande ospikad, mina vänner behövde lägga beställningen på nyårsmaten, så jag beslutade mig för att tacka nej där. Vill inte sätta press på mannen, och tror att jag helst vill dela övergången till de nya året med honom. Så mitt beslut, lite sorgset är det att inte vara med min bästa finaste vän, men det känns ändå som det vart rätt.