Ja jisses, vad har man gått och blivit för en knäppgök egentligen?
Jag kommer hem i ett lyckorus, nu ska här städas och göras fint. Hamnar sittandes vid datorn. Timmarna går. Ruset försvinner.
Fick ett sms idag, från DHL, ett tecken på att de avslutande papprena är påväg, ingen bekräftelse från mitt ex dock. Väntan bättrar på min magkatarr. Första reaktionen va ren och skär lycka. Nästa va panik. Tänk om det som kommer inte är det jag väntar? Plockar ner mig själv på jorden igen. Kanske inte va meningen att hamna så långt ner, stadigt på jorden, men behövde jag verkligen lägga mig raklång på skiten?
Jaja, vad som kommer visar sig. Inga förhoppningar, inga förväntningar.
-städningen uteblev.

Mannen jag häromdagen lämnade har hört av sig. Jo, både igår och idag.
Ikväll började han skriva. Han förstår inte att jag inte är arg på honom som de verkar. Men jag är inte arg. Och jag tycker om honom, och han får mig att le! Svårare än så är de inte. Inte för mig. Men för honom.
Han erkände en bit till ikväll. Ger inte mig mer förståelse egentligen, mer förvirring i vad det är han vill ha sagt. Men ärlighet är bra. Och jag gråter inte över honom. Jag önskade att vi kunnat fortsätta på en bra bana, men den är nu skadat och kantad av en sårbarhet, han får ta sin smällar själv, tänker inte plocka ihop honom. Men vill han hålla om mig när såren läker så är det okej för mig.
Försöker dock för egen del reda ut vart jag anser mig vilja vara. Vill jag vänta ut ifall och om mannen önskar fortsätta ses. Eller borde jag faktiskt gå på den där dejten som sen länge blivit uppskjuten? Vet inte.
Jag må inte vara emotionellt involverad, eller på någon nivå redo för att ens vilja bli det. Men jag har heller inget behov att springa runt. Jag är en person som håller mig till "en i taget", oavsett nivån. Och är jag verkligen villig att släppa den här mannen för att öppna ögonen på annat håll?
Känner massor och ingenting.
Min trygghet är ändå jag själv. Är så tillfreds med känslan av att bara fokusera på mitt eget välmående. Visst, nu har jag hamnat i ett läge där jag inte riktigt vet vad som får mig att må bäst. Men vem har bråttom? Det lär visa sig. Gör de ont, gå vidare, mår jag bra, stanna kvar. Men vänta? Hur gör man med det? Det har jag ju ingen lust med.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar! Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt. Kärlek, gränslös kärlek...

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt! Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap. Huvudet har helt släppt vardagen och lusten ti...

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på. Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid d...

Wow va tiden går. 50 dagar till jul 70 dagar till föräldraledighet 100 dagar till beräknad ankomst Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan hel...

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen. Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växt...