Alla fakta står så klara och tydliga. Ändå vinner känsla över förnuft. Jag vet vad jag borde göra, men nånting håller mig kvar.
Jag vet att den där "perfekta kvinnan" finns, jag vet att han väntar på henne. Ändå stannar jag kvar, med dom premisserna. Vi har det jag vill ha. Men jag vet att han vill dela det med någon annan. Om jag bara kunde förtränga känslan. Jag vet att han bryr sig om mig, vet att han inte vill att jag ska lämna och gå.
Sa tydligt ikväll att det börjar närma sig ett beslut från hans sida. Det har blivit för mycket, för seriöst för att jag ska kunna driva vidare i det är som är "ingenting". Känner att de börjar närma sig något som gör ont. Jag är inte beredd att ta det.
Jag är faktiskt jäkligt bra, och nog fasen duger jag precis som jag är för nån. Tvivlar inte en sekund på de.

Mitt spöke och ex fortsätter lysa upp tillvaron med sin frånvaro. Posten dimper ner i lådan och ingen tycks ta på sig ansvaret att förflytta den nån annanstans. Inte mitt problem eller bekymmer va?

Mitt liv. Mina val. Mina konsekvenser.