Kroppen blir större och större för varje dag känns det som. Sambofet är ett begrepp på riktigt!
Egentligen äter vi inte så dåligt, stora lasten är nog alkoholen. Med många härliga helger som är fullspäckade med diverse event som är kopplade till dricka. Men, äntligen har jag kommit igång med träningen. Försöker mig på ca tre pass i veckan just nu.
Ser på min spegelbild och för första gången i mitt liv blir jag faktiskt lite äcklad. Hur har jag kunnat låta de gå såhär långt? Jag har ju enormt lätt att lägga på mig, något jag är väldigt väl medveten om. Ett minne dök upp på Facebook, jag i polestudion i tre olika trick på stången. Så jag satte mig och tog en ordentlig funderare idag. Hur har det senaste året sett ut.
Jo, den 18 juni 2016 sprang jag ett hinderbanelopp, eller jag fick avbryta pga en ond fot som senare kom att visa sig att en benbit gått av i hälen.
Det va den sista dagen jag minns som jag hade träningskläder på mig. Från att gymma regelbundet, träna pole både hemma och i studion, till absolut noll och inget. Sen va de i januari förra året som jag började äta antidepressiva, något som man också lätt går upp i vikt av. Sen sambolivet, blir lite mer "gott" än vad jag brukar få i mig som ensam. Är mysigt att ligga i soffan. Lite popcorn där, en pizza till söndagen. Ja och så fortsätter de.
Men nu måste de bara vända. Jag måste och jag vill. Och för mig va det motiverande att stå där framför spegeln och studera min kropp. Lite sorgligt är ju att jag känt med rätt stor alltid, nu när jag jämför önskade jag att jag varit mer nöjd. Jag va fin!

Med ett liv som får mig att känna mig som en av världens lyckligaste människor har jag börja funderat på uttrappning av medicinen. Jag har absolut ingenting emot att äta dom. Bara att jag kanske mår bättre idag. Det är inte kopplat till vikten de här funderingarna. Utan till mitt mående. Men samtidigt är jag rädd. Vill aldrig mer må sådär igen. Vill aldrig finna mig själv så djupt på botten i det där totala mörkret igen. Jag vill må såhär bra. Vid min receptförnyelse fick jag hem ett brev där läkaren önskade träffa mig innan ytterligare förnyelse gjordes, så jag fick bara förskrivet för tre månader. Känner att jag behöver ta beslutet. Bestämma mig för att prova vara utan, eller fortsätta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tre år efter första mötet. En flytt på 30mil. En son som lyser upp allt. Och nu - nu är vi sen en vecka tillbaka äkta makar! Livet är en bergochdalbana, häng kvar när de går utför, för när det går upp igen är det värt allt. Kärlek, gränslös kärlek...

Tänk att vi nu kommit så långt in i graviditeten att planeringen av förlossningsväskan är igång. Känns surrealistiskt! Min pojke är aktiv som tusan i magen. Är en fantastisk period i mitt havandeskap. Huvudet har helt släppt vardagen och lusten ti...

Så sitter på morgonrapporten på jobbet och känner hur ont de gör under höger bröst. Allteftersom morgonen går så ger de inte riktigt med sig. Oron kryper sig på. Ringer BM som hänvisar till förlossningen. Okej, sagt och gjort. Ringer och får tid d...

Wow va tiden går. 50 dagar till jul 70 dagar till föräldraledighet 100 dagar till beräknad ankomst Jag mår riktigt bra i kroppen. Ingen foglossning än. Dagliga sparkar och buffande från min son. Jag är vaken. Handledernas smärta har nästan hel...

Ett nästan konstant buffande därinne i magen. Lyckorus varje gång min sambo får en knuff på handen. Nu äntligen har den där lyckan och längtan tagit mig i sitt grepp. Min mage är nu så stor att jag undrar hur stor den kommer bli då den riktiga växt...