Ångest, depression, pollenallergi, ägglossning, magsjuka? Jag har ingen aning, men jag mår så fruktansvärt illa, känns som jag är nära att kräkas precis när som helst, kanske svimma. Skulle så gärna vilja sova. Huvudvärken bultar i tinningarna. Tröttheten är obeskrivlig. Nattsömnen är åt helvete igen efter månader av att kunna sova nätterna igenom.
Enligt beräkningar så bör ÄL va på söndag, googlar mig igenom nätet för mina symtom. Allt stämmer på allt. Så jag biter ihop. Försöker att inte gråta. Sväljer lite extra. Tänker att jag verkligen vill ta vara på den här chansen denna helg. Jag jobbar så inte är det mys som står på agendan. Men att få vara sambo och dela livet med en man som är så fantastisk och underbar, som aldrig uppvaktat mig med blommor, utan varje dag uppvaktar med ord, gester och beröring. Vi ses ikväll, när jag slutat jobbet. Det är en lycka att få sätta sig i bilen och styra hemåt varenda dag. Han kompletterar mig i precis alla avseenden. Idag vill jag att han håller om mig. Får den brännande känslan under ögonlocken att försvinna. Få mig att le. Känna mig trygg och älskad. Vill att vi älskar ikväll. Nu är det den tiden då vi har en möjlighet att skapa något alldeles eget. Fjärde tydliga ägglossningen, så regelbunden att det går att göra en kalender bara efter min kropps symtom.
Så hur förenar man lust med tårar och trötthet? Man bara gör det, och är de nån som kan så är de just min sambo. Älskade älskade man.

I skrivande stund börjar de hagla mot fönsterrutan, en flod av tårar tvingar sig fram, orkar inte hejda det, vill inte. Men jag är på min arbetsplats, vänder ryggen mot dörren till personalrummet där jag sitter ensam. Djupt andetag, bit ihop och svälj. Dagen kommer att komma, dagen jag längtar så innerligt efter, jag vet de, det gör längtan större.
Djupt andetag, bit ihop, svälj, torka kinderna och håll ut. Fem timmar kvar, sen hem till de armar jag konstant längtar efter, hem till min bättre hälft.